”Våga tänka stort, våga drömma, våga sätta upp mål, våga du också. Om inte nu – när?”
Klockan är sju på fredagskvällen när Anna och jag tar oss ur taxin och, genom ett lätt ljummet regn, kliver in på den franska pärlan Le Veau d’Or, eller ”Den gyllene kalven” på svenska.
Den ligger på sextionde gatan i New York, vid Central Parks södra ände och är inte en restaurang som gillar att skryta med stora skyltar. På Le Veau d’Or har tiden stått stilla, det känns som på 1950-talet – tror jag – när vi sätter oss vid ett bord nära ytterdörren. ”Bordet bredvid er var Jackie Kennedy Onassis stambord”, säger gästvänliga Cathy Tréboux, dotter till legendariske Robert Tréboux och som sedan flera år driver den lilla restaurangen. Grace Kelly, Richard Nixon och Truman Capote är några av dem som hängt här genom åren. Jag bara gapar och inser att det här blir en kanonkväll. När kycklingen sedan trancheras vid bordet, så blir det bara bättre.
Den största anledningen till att besöka Le Veau d’Or är inte maten. Det är inte för den magiska känslan av att tiden stått stilla, eller den mysiga franska musiken i bakgrunden. Det är inte för att vissa bryter på franska eller för alla kändisar som varit här eller för den gästvänlighet du möter. Den största anledningen att besöka restaurangen är den 87-årige Robert Tréboux själv, och hur han lever sitt liv. Men också om historierna som berättas där.
Jag gillar att börja kvällen med att sitta där i baren och njuta av musiken och stämningen och lyssna på historier från förr. Hur sanningsenliga de är låter jag vara osagt, men den här kvällen får jag höra att självaste Ernest Hemingway en kväll för många år sedan suttit där i samma hörn i baren på Le Veau d’Or, med en Daiquiri i handen i sedvanlig ordning.
Sedan hände tydligen något ovanligt. Nobelpristagaren i litteratur år 1954 plockade helt sonika fram sin barndomsdagbok ur en liten väska bredvid och avslöjade där och då sin lilla hemlighet. Han öppnade dagboken och de som satt närmast i baren kunde själva få läsa en mening ur den, en mening som fick alla att skratta och häpna på samma gång:
”I intend to travel and write”.
Detta hade Hemingway bevisligen skrivit i sin dagbok redan som liten grabb hemma i Chicagos förorter. Ja, den intentionen stämde ju på pricken!
Jag lyssnar uppmärksamt på historien och tänker: När något man avser att göra eller bli står nedskrivet så verkar det öka både vad gäller inre trovärdighet och (o)medveten målstyrning, jämfört med när det bara figurerar som en vag tanke.
Jag tittar bort mot Robert igen. Vad är det som driver den där gamla mannen som sitter där borta vid sitt bord ännu en kväll på Le Veau d’Or? Vad har han för intentioner? Finns de nedskrivna?
Rutinerna är alltid desamma, som de alltid har varit. Varje morgon går Robert upp, tar på sig en kostym och går två trappor ned till restaurangen och börjar duka upp borden. På eftermiddagen går han upp till våningen och tar en lur, sedan ned igen och så sitter han där utanför på en bänk, uppklädd och fin, fram tills Le Veau d’Or öppnar för kvällen. Då sätter han sig vid sitt favoritbord i ena hörnet och pratar med kunderna och håller upp dörren för gästerna, tills det är dags att gå och lägga sig. ”Restaurangen håller honom vid liv”, berättar Cathy. Ett bra liv som planerats med och i tiden, och för framtiden.
”En gång i tiden hade min far en idé om hur han ville leva när han blev gammal, uppklädd i kostym, sittandes på sin restaurang, och som den utmärkte historieberättare han är, diskuterandes livet med fina damer. Hans motto är att han inte tänker lämna den här restaurangen annat än med fötterna först. Med stil, uppklädd och nyfiken på livet oavsett hur gammal han är.”
Det här fick mig att fundera inombords: Om det blir som du har tänkt dig – vad har DU då tänkt dig? Våga tänka stort, våga drömma, våga sätta upp mål, våga du också. Om inte nu – när? Om Robert fortfarande som 87-åring kan leva sin dröm, varför kan inte du?
Jag visste direkt att det där skulle bli en speciell afton i livet. Den där kvällen på Le Veau d’Or fick jag träffa en levande legend. Där och då lärde jag mig den vackra konsten att veta vad man vill.
Olof Röhlander är Licensierad mental tränare. Han är utsedd till årets talare 2011 (Talarforum) och författare till boken ”Det blir alltid som man tänkt sig”.