I början av juli i år meddelades från forskningsanläggningen CERN (partikelaccelerator) att man gjort observationer som överensstämmer med existensen av en Higgs-boson. Detta kan tyckas ointressant ur ett redovisningsperspektiv. Higgs-bosonen är dock det som ger materien massa. Utan massa skulle det inte finnas galaxer, stjärnor och planeter. Därmed skulle det inte finnas något intelligent liv, och följaktligen ej heller någon redovisning. Så, i någon mening har bosonen mening för redovisningen (liksom för allting annat).
Av mer konkret intresse för redovisningen är dock den symboliska kopplingen mellan Higgs-bosonen och IASB. Man kan se det som att IASB är det som ger massa till redovisningen (att ”ge massa” får i detta fall tolkas som att ge impuls till att regler följs). Det finns andra likheter. Higgs-bosonen modellerades 1964, men det är först nu man har empiriska observationer som bekräftar dess existens. IASB (eller dess föregångare IASC) modellerades 1973, men det är först nu som vi ser de verkliga effekterna i svensk redovisning.
I Sverige finns fortfarande ett tänkesätt i redovisningen som är inspirerat av termen god redovisningssed. Det innebär att så länge de kvalitativt representativa företagen (exempelvis de stora, noterade företagen) redovisar på ett visst sätt, så är det ett riktigt sätt att redovisa. Det innebär också att de stora företagen, och deras revisorer, har frihet att tolka redovisningens normer. Den tolkning de gör är ju per definition riktig! I förlängningen leder det till att en liten grupp redovisare och revisorer, som personligen känner varandra, både sätter agendan och bestämmer agendans utfall i termer av hur redovisning ska gå till.
Men, EUs IAS-förordning, som började gälla 1 januari 2005, innebär en helt ny spelplan för redovisningen. Inom IFRS finns ingen god redovisningssed. Det finns standarder, och de ska tolkas när finansiella rapporter upprättas (jfr IAS 8, punkt 7–12). Det gör också att de stora företagens, och deras revisorers, inflytande över tolkningen minskar. Detta är något som svensk redovisning behöver anpassa sig till!
I någon mening medförde ändå införandet av IFRS 2005 att redovisningsreglerna togs på mer allvar än tidigare. En studie från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet visar exempelvis att värderingen av avsättningar blev striktare efter 2005. Det som undersöktes var i vilken utsträckning extra stora avsättningar gjordes i svenska företag vid tre olika slags händelser: VD-byten (den nya VD:n vill ta extra stora kostnader nu för att få bättre resultat i framtiden), negativa resultat (”det går ändå så dåligt, så vi kan lika gärna ta lite extra kostnader”) och ovanligt höga resultat (”nu har vi råd att ta kostnader”). Alla dessa händelser är exempel på fall då man inte borde göra extra avsättningar, om syftet med IAS 37 ska vara uppfyllt. Det visade sig att extra stora avsättningar förekom både före och efter 2005, men att de var signifikant mindre efter än före. Detta resultat är särskilt intressant, eftersom IAS 37 och föregångaren RR 16 i princip är identiska. Införandet av IFRS innebar alltså en förbättring i redovisningen, även när reglerna inte ändrades. Med andra ord gav IASB ”massa” till reglerna.
Samtidigt öppnar IFRS för mer betydande tolkningar och bedömningar inom vissa områden. Exempelvis är nedskrivningsprövning av goodwill betydligt mer bedömningsbaserad än den systematiska avskrivning som den ersatte. För att den här typen av bedömningsbaserad redovisning ska fungera, krävs förmodligen betydligt hårdare övervakning av redovisningen än vad som är fallet i Sverige i dag. En annan studie från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet visar att goodwill-nedskrivningar kommer senare i Sverige än i USA. Viktiga skillnader mellan länderna är att USA har betydligt hårdare övervakning, samt att man har en tradition av att följa skrivna redovisningsregler, snarare än god sed.
För att IFRS ska fungera väl i Sverige krävs följaktligen två saker: 1) Att svenska redovisare tar till sig det faktum att god redovisningssed inte längre finns, utan stöd hämtas i standarder, och 2) Att övervakningen av redovisning stärks.
Redovisning i allmänhet innebär mycket bedömningar, och det gäller särskilt för IFRS. Den enhet som övervakar redovisningen behöver ge stöd för redovisande företag i deras bedömningar. Det ställer stora krav på övervakaren, som i dagsläget inte är uppfyllt.
Här skiljer sig naturvetenskapen från redovisning. CERN meddelade att sannolikheten för att mätresultaten stämde med förekomsten av Higgs-bosonen var 0,999997 (där 1 representerar fullständig visshet). Innan man nådde över 0,99999 ville man inte gå ut med någon information. Hade man haft sådana krav på sannolikhet för exempelvis framtida ekonomiska fördelar i redovisning av tillgångar, skulle balansräkningen vara helt tom!
Jan Marton är ekonomie doktor och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg.
Jan Marton skriver i vartannat nummer av Balans.
jan.marton@handels.gu.se