”För ett ungdomsälskande samhälle är detta naturligtvis den yttersta lovsången till anti age-krämer.”
För en tid sedan satt jag och väntade hos frisören och läste då i en tummad vetenskapstidning ett reportage om en undersökning som visade på att människan är som fysiskt och psykiskt på topp när hen är 29 år.
Det är då vi peakar.
Efter 29-årsdagen bär det utför. Då är inte tankarna riktigt lika skarpa och för varje år som går blir vi per automatik en minut långsammare på 10 kilometers löpning.
Detta var garanterat helt fel artikel att läsa hos frisören! För jag lovar, det finns inte en hen som har fyllt 35 och som går och klipper sig utan en viss åldersnoja.
I det kliniskt kalla salongsljuset syns varje litet nytt grått hårstrå som tillkommit sedan sist, för att inte tala om den avslutande inspektionen när frisören kommer stickande med handspegeln och det är dags att kolla in statusen i nacken och på skalpen.
”Här har det allt blivit lite tunnare”, är en mening som för oss medelålders män känns som en obduktionsrapport över ungdomen.
Jag drack automatkaffe och läste vidare.
Som bevis anförde undersökningen bland annat att de riktigt stora vetenskapliga upptäckterna, musikstyckena och den världsomdanande litteraturen alla har skapats av personer innan de har passerat 30-strecket.
När jag kom hem från frisören började jag omedelbart googla på detta och fann att Beethoven var 29 när han släppte sin första symfoni som kom att omdana hela musikhistorien. Einstein funderade ut relativitetsteorin när han var 26. Norman Mailer var 25 då han skrev De nakna och de döda. Ernest Hemingway fick sitt genombrott med Och solen har sin gång när han precis firat sin 26e födelsedag och Lasse Berghagen var 24 när han sjöng Teddybjörnen Fredriksson ... Och så vidare.
För ett ungdomsälskande samhälle är detta naturligtvis den yttersta lovsången till anti age-krämer och avancerad plastkirurgi. Så finns det heller ingen hejd för vad vi kan utsätta oss för i jakten på rynkorna. Senaste trenden i USA är exempelvis att injicera en cancercocktail som heter melanomin i huden för att få ett lite slätare ansikte.
Så varför är det så viktigt för oss att verka vara yngre än vad vi i själva verket är?
Varför har vi blivit en generation som med värkande korsryggar försöker knyta skosnörena på de moderiktiga tränings-sneakersen som vi lånar från våra barn?
Vore det inte mer eftersträvansvärt att med åren utstråla upphöjd visdom och några verklighetens krigsärr – precis som man älskar en gammal fåtölj mer än en ny?
Förklaringen är enkel – biologi.
När man frågar pensionärer och folk i övre medelåldern om deras upplevda ålder så svarar de i genomsnitt att de känner sig som ... 29 år. Mentalt blir vi aldrig äldre.
Vilket ju är en rätt fantastisk men också skrämmande insikt som författaren Simone de Beauvoir har sammanfattat i meningen: ”Ålderdomen är en mask som sitter framför ansiktet.”
Själv minns jag alldeles tydligt från när jag var grabb hur farmor ofta satt i köksfönstret och tittade på oss barnbarn när vi spelade fotboll. Hon brukade då krypa upp på en pall och ta av sig skorna och när jag frågade henne om detta sa hon: ”Jag kan inte spela längre, men i tankarna springer jag fortfarande barfota över gräset.”
Jag minns att jag tyckte synd om farmor, att hon inte kunde vara med, inte ens som målvakt.
Min relation till åldrandet har inte blivit mindre komplicerad med åren. Jag duckar och vill inte tala om eländet och tillhör dem som aldrig skulle drömma om att skriva ut mitt födelsetal bland personuppgifterna på Facebook.
Det finns dock stunder som gör det lättare att känna en acceptans för det oundvikliga.
En sådan inträffade häromdagen när jag satt med min 10-årige son och bläddrade i ett gammalt fotoalbum. Plötsligt fastnade hans finger på en bild och han skrattade så han kiknade.
”Är det där din lägenhet?”
”Hmm, jag bodde där när jag var ungkarl, innan jag träffade din mamma.”
Och vi studerade bilden närmare och jag såg vad han såg. En tragisk, nedsutten skinnsoffa, en ranglig bokhylla som verkade vara på väg att alldeles själv krypa till Myrorna och så lite lördagsunderhållning i form av en piltavla precis ovanför teven.
När jag vände på fotot såg jag att det var daterat 1993 – året när jag fyllde 29 och skulle stå på toppen av livet och vara ett under av förfining och mental skärpa ...
”Varför hade du en pyramid av ölburkar i vardagsrummet?” undrade sonen.
Vissa saker blir ändå bättre med tiden.
Mårten Nihlén är före detta chefredaktör för tidningen Residence.