Diskussionen kring finansiell rapportering och hur den ska vara utformad har fokuserat på värderingsfrågor, det vill säga siffrorna i resultat- och balansräkningen. Upplysningar, i form av noter och annat, har inte diskuterats lika ofta. Detta har dock uppmärksammats på senare tid i Europa, i och med att European Financial Reporting Advisory Group (EFRAG) i samarbete med franska och brittiska normsättare gett ut ett diskussionspapper som underlag för framtagandet av ett ramverk för upplysningar i noter. Pappret har titeln Towards a Disclosure Framework for the Notes. Dessutom har IASB bjudit in till ett så kallat Public forum on disclosure overload i januari 2013.
Bakgrunden är en utökning av upplysningskrav inom IFRS, vilket har lett till kraftigt ökat omfång av noterna i årsredovisningarna under senare tid. Att lämna alla dessa upplysningar är kostsamt för företagen, och frågan ställs i vilken utsträckning upplysningarna är till nytta för användarna av redovisningen. En kritik som framförts är att det inte finns något övergripande ramverk för upplysningar, det vill säga något som skulle kunna användas för att utvärdera vilka upplysningar som är användbara och hur de i så fall skulle utformas. Snarare finns ett antal separata (och ökande) upplysningskrav, där det är svårt att veta om helheten av upplysningarna utgör bra redovisning.
Diskussionspappret från EFRAG innehåller ett första förslag på hur ett sådant ramverk skulle kunna se ut. Några centrala principer som föreslås är att upplysningar ska vara specifika för det enskilda företaget, och att reglerna för obligatoriska upplysningar ska vara principbaserade snarare än detaljreglerade.
Förslaget med företagsspecifika upplysningar är ett svar på att många årsredovisningar innehåller mycket standardiserad information. Exempelvis kan noten om använda redovisningsprinciper innehålla omfattande direkta upprepningar av text från standarder. Att informationen ska vara företagsspecifik kräver också att reglerna är principbaserade, eftersom företagsspecifik information måste kunna anpassas till det enskilda företagets unika situation.
En relevant fråga i detta skede är varför det finns så mycket och omfattande standardiserad text i noterna. Det är fullt möjligt att tolka existerande IFRS på ett sådant sätt att informationen ska vara både företagsspecifik och att reglerna är principbaserade. IAS 1, punkt 112 anger exempelvis att noterna ska innehålla upplysningar om använda redovisningsprinciper. IAS 1, punkt 118 anger att sådan upplysning är särskilt användbar när det finns alternativa sätt att redovisa i enlighet med IFRS. Punkt 121 anger att man ska upplysa om valda principer inom områden som är oreglerade i IFRS. Det är svårt att se att IAS 1 kräver kopiering av omfattande delar av standarder. IAS 1, punkt 31 anger att upplysning som krävs enligt IFRS inte behöver lämnas om informationen är oväsentlig. Det verkar alltså som att IFRS redan föreskriver företagsspecifika upplysningar. Att upplysningarna är så omfattande är i så fall en tillämpningsfråga!
Jag tror att det finns flera skäl till att upplysningar i enlighet med IFRS ser ut som de gör i praktiken. En anledning kan vara att övervakare av redovisning fokuserar på upplysningar. I exempelvis Sverige är tendensen att övervakarna ställer frågor till företagen, även om företagen har bedömt att en viss upplysning inte behövs genom att den är oväsentlig. Det kan ge effekten att företagen tenderar att upplysa om allt som krävs, så att inga frågor uppstår.
En annan trolig anledning är att många företag använder mallar för årsredovisning, där de tenderar att inkludera mer text än vad som behövs. Det är också ur företagens perspektiv enklare att upplysa i standardiserad form än att ta fram egen, unik text. I de största noterade företagen finns det kanske resurser för att producera unik text i noterna, men i mindre noterade företag bedöms det nog vara alltför kostsamt.
Detta för oss in på en stor utmaning i samband med upplysningar, nämligen att göra dem förståeliga och pedagogiska för läsaren. Det kräver mycket tankearbete och resurser att presentera svåra och avancerade budskap på ett lättförståeligt sätt. Här kan, som exempel, framhållas Volvos innovativa sätt att presentera redovisningsprinciper och osäkerheter i uppskattningar separat i varje not snarare än som samlad information i not 1.
Skulle en mer principbaserad reglering av upplysningar fungera? Ja, men det kräver att både övervakare och företag delvis ändrar sitt beteende. Övervakare av redovisning måste vara beredda att inte kräva att oväsentliga upplysningar lämnas. Företag måste vara beredda att ta den pedagogiska utmaningen på allvar, och lägga ner erforderliga resurser på att producera unika texter. Här är det värt att notera att företagsspecifika upplysningar inte innebär besparingar för företagen, snarare tvärtom. Däremot kommer det att innebära mer relevanta upplysningar för användarna.
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg. Han skriver i vartannat nummer av Balans.
jan.marton@handels.gu.se