Revisorer bör kräva att styrelse och VD har en ansvarsförsäkring som är minst lika omfattande som revisorns. Det som inte kan regleras via lagen, kan branschen lösa genom avtal, skriver Fredrik Nydén, föreningsjurist på FAR.
I slutet av november meddelade regeringen att den inte tänker gå vidare med de förslag på förändringar av revisorns skadeståndsansvar som Utredningen om revisorer och revision presenterade hösten 2008. Kortfattat innebar förslagen att revisorns skadeståndsansvar skulle få ett tak på cirka 100 miljoner kronor per uppdrag. Därutöver skulle enbart styrelseledamöter och VD ha rätt att kräva skadestånd av revisorn. Kritiken mot förslagen lät inte vänta på sig. Vissa gick så långt att de hävdade att förslaget innebar ett avsteg från några av grundbultarna inom svensk skadeståndsrätt. Det är därför inte särskilt förvånande att regeringen i den lagrådsremiss som nyligen lagts fram har avskrivit utredningens förslag. Enligt regeringen skulle ett beloppstak nämligen förutsätta en omfattande och komplicerad lagstiftning när det gäller hur maxbeloppet ska fördelas om den totala skadan uppgår till ett högre belopp, vilket utredningen inte lagt fram något förslag om. Vidare skulle ett förbud mot att rikta ett direkt anspråk mot revisorn medföra en alltför kraftig begränsning av den skadelidandes möjlighet till ersättning.
Varför är då den nuvarande ordningen problematisk och vad kan man göra åt det? I grund och botten handlar det om att bolagets styrelse, VD och revisor har ett solidariskt ansvar för skador som de tillsammans orsakar till exempel en aktieägare. Det är dock bara revisorn som enligt lag måste skaffa sig en försäkring. Denna försäkring ska i princip inte bara täcka den del av skadan som kan hänföras till revisorns vållande utan även den del som styrelsen och VD ska ansvara för. Det är mot denna bakgrund inte särskilt förvånande att skadelidande i hög grad, för att inte säga uteslutande, vänder sig med sina krav mot bolagets revisor.
För lagstiftaren är ordningen inte särskilt problematisk på grund av reglerna om regress. Regressrätten innebär nämligen att styrelsens ledamöter och VD är skyldiga att i sin tur utge ersättning till revisorn för den del av skadan som dessa är ansvariga för. Det är dock här som problemet ligger. I Sverige förekommer i princip inte några sådana regressanspråk, vilket får till följd att det bara är revisorn som behöver betala.
Varför krävs då inte styrelsen och VD på sitt ansvar? Ja, i de kontakter jag haft med försäkringsbranschen har i princip bara en enda anledning förts fram, nämligen att försäkringsbolag ogärna processar mot personer som saknar försäkring. Detta beror i sin tur på två saker. För det första är processer av aktuellt slag alltid ovissa och svårbedömda och för det andra är den oförsäkrades betalningsförmåga ofta starkt begränsad.
Att den nuvarande ordningen starkt kan ifrågasättas är nog de flesta överens om, men vad ska och kan göras åt saken? En kan tyckas enkel lösning är givetvis att införa ett krav på att styrelseledamöter och VD också ska ha en försäkring. Denna fråga har dock tidigare utretts och övervägts. Utan att gå in i detalj på varför kan jag konstatera att det finns starka skäl mot en sådan åtgärd. Den skulle dessutom kräva lagstiftningsåtgärder, något som regeringen nu meddelat att man inte vill vidta.
Den fråga som vi som bransch bör ställa oss är därför om vi själva kan göra något åt saken. Mitt svar är att vi både kan och bör göra detta.
En revisor kan aldrig tvingas att åta sig ett visst uppdrag. I stället förutsätter detta att revisorn och företaget kan enas om vilka villkor som ska gälla för det aktuella revisionsuppdraget. Lagregler och god sed sätter visserligen vissa gränser för innehållet i uppdragsvillkoren men i mångt och mycket är det en förhandlingsfråga. Som ett stöd till sina medlemmar har FAR tagit fram allmänna villkor för revision av svenska företag och organisationer. Det problem som ovan beskrivits skulle enligt min mening klart begränsas om vi i de allmänna villkoren tog in ett nytt krav på att revisionskunden ska se till att dess styrelse och VD har en ansvarsförsäkring som är minst lika omfattande som revisorns. Genom ett sådant villkor skulle det i praktiken införas en försäkringsplikt även för styrelseledamöter och VD i alla revisionspliktiga företag och detta utan att lagstiftaren behöver agera.
Att en ömsesidig försäkringsplikt skulle vara till fördel för revisionsbranschen är en självklarhet. Jag förstår dock att detta inte ensamt kan vara skäl till att i praktiken införa en försäkringsplikt för styrelseledamöter och VD. Frågan är därför om en sådan plikt skulle kunna innebära fördelar även för företagen och företagsledningen. Jag ser i vart fall två. För det första skulle en försäkringsplikt för företagsledningen kunna bidra till en ökad förståelse för det egna ansvaret. Att företaget självt får teckna sin försäkring och betala premien kan i bästa fall leda till att företagsledningen får bättre insikt i vilka risker man tar och vad dessa kostar. För det andra kommer en försäkringsplikt att leda till ett ökat skydd för företagare. Att driva ett eget eller annans företag, oavsett vilken form det sker i, medför stora möjligheter men också lika stora risker. Trots detta är försäkringsgraden bland företagare generellt sett mycket låg, även om den ökat på senare år. Få, för att inte säga någon, skulle i dag kunna tänka sig att investera i en villafastighet utan att skaffa sig en bra hemförsäkring. Många verkar dock känna mindre oro när det gäller att pantsätta fastigheten för att kunna driva ett företag utan försäkring. Avsaknaden av ett väl fungerande försäkringsskydd har också på senare tid visat sig dyrköpt för många företagare när de till exempel krävts på ett personligt betalningsansvar för gamla kundfordringar. Det svenska näringslivet har därför, som jag ser det, mycket att vinna på ett ökat försäkringsskydd.
Det är lätt att tycka att ett problem som i grund och botten skapats av lagstiftaren i första hand borde lösas av lagstiftaren. Som FAR i andra sammanhang pekat på bör dock lagstiftning bara tillgripas om de inblandade själva är oförmögna att lösa det aktuella problemet. Enligt min bedömning är det inte särskilt troligt att någon lagändring kommer komma till stånd inom överskådlig tid. Om något ska hända är det i stället upp till oss som bransch att agera. Vi bör därför, som bransch, ställa oss frågan: Är det dags att nu inte bara reagera på vad andra gör utan i stället agera själva? Eller om man så vill, att ligga steget före?
Fredrik Nydén är föreningsjurist hos FAR och tidigare rättssakkunnig vid justitiedepartementet.