IASB har lagt ett förslag på ny leasingredovisning. Den är revolutionerande. Alla framtida leasingbetalningar, överstigande ett år ska upp i balansräkningen. De flesta företag slår uppgivet ut med händerna. Varför denna förändring? IASB har fått över 600 så kallade comment letters, de flesta negativa. Svaren från analytikerna är däremot genomgående positiva. Hur kan skillnaden vara så stor?
Låt mig ta några exempel. Hotelloperatören Rezidor har i balansräkningen 2012 ett eget kapital på 149 miljoner euro och räntebärande skulder på ungefär 43 miljoner euro. Det ger en skuldsättningsgrad som är något under börsens genomsnitt, alltså en stark finansiell ställning. Exempelvis tidningen Affärsvärlden presenterade nyligen en positiv analys av aktien. Balansräkningen nämndes inte alls. Inte så konstigt, med tanke på dess styrka.
Men slutsatsen om balansräkningen är fel. Rezidor har Stockholmsbörsens svagaste balansräkning. Summan av bolagets framtida hyresåtaganden uppgår till häpnadsväckande 2,6 miljarder euro. Två tredjedelar har en löptid överstigande fem år och den vanligaste kontraktslängden är 20–25 år. Om Rezidor hamnar i problem, vilket de gjort med sin kontinentaleuropeiska verksamhet, går det snabbt utför. Där är rörelseförlusten 24 miljoner euro, att jämföra med vinsten i Norden på 33 miljoner euro. Den svaga konjunkturen i Kontinentaleuropa har snabbt gröpt ur lönsamheten. Med tanke på bolagets enorma hyresåtaganden är det inte konstigt. Om jag gör en grov justering för diskonteringseffekten, har bolaget en skuldsättningsgrad på 13 gånger eget kapital. Det är börsens högsta, undantaget bankerna.
Hennes & Mauritz är ett annat exempel. Bolagets framtida hyresåtaganden i senaste årsredovisningen summerar sig till 55 miljarder kronor. Eget kapital uppgår till 44 miljarder kronor. Hyreskontrakten på över fem år uppgår till ungefär en tredjedel. Drar jag bort en grov diskonteringseffekt, innebär det att H&M går från noll till en skuldsättningsgrad på ungefär 1,0 gånger eget kapital. Det placerar dem i den femtedel av bolag, med högst skuldsättning på Stockholmsbörsen. I H&M:s fall finns dock 17 miljarder kronor i kassan, varför den finansiella ställningen ändå inte är svag. Här handlar det i stället om en annan faktor – avkastningen. Om bolagets framtida hyresåtaganden läggs in som en tillgång och skuld, halveras avkastningen ungefär. Fortfarande är den dock mycket hög (25 procent), men inte exceptionell.
Ett tredje exempel är flygbolagen Norwegian och SAS. Där motsvarar summan av framtida leasingbetalningar, hela 6 gånger eget kapital i Norwegian, medan SAS ligger på mer hanterbara 1,6 gånger. Det intressanta är att SAS även räknar fram en balansräkningseffekt, som de anger i nyckeltalsöversikten. Den slutar på drygt 10 miljarder kronor, beräknat som 7 gånger senaste årets leasingbetalningar, att jämföra med fotnotens som slutar på drygt 17 miljarder kronor. Det nyckeltal SAS använder är en vanlig schablon i kreditvärderingsföretag, som ju saknar mer ingående information. Eftersom SAS kan göra en exakt diskontering, är det konstigt att detta inte görs, när ambitionen att informera ändå är högt ställd.
Atlas Copco är ett fjärde exempel. Summan av deras framtida leasingavgifter motsvarar cirka 2 procent av eget kapital. Problem? Nej, inte för analytikerna, utan för IASB. Många storbolag ser ut ungefär som Atlas Copco. Leasing är en liten del av finansieringen och de nya reglerna skulle knappt få någon mätbar effekt. Därför tycker industriföretagen att kostnaderna för systemförändringar och utbildning, etc, blir för stora i förhållande till effekten. Och industriföretagen är många. Därför är de flesta ”comment letters” som skickats till IASB negativa. Däremot är de inte representativa för problemet.
Förhoppningsvis kommer IASB med en förenklad diskonteringsmodell för bolag med oväsentliga effekter. Den skulle exempelvis kunna innebära att beloppet som finns i fotnoten, diskonteras och läggs in i balansräkningen, som rörelsekapital, utan att beräkningen går ner på detaljnivå. Kostnadsföringen kunde följa leasingbetalningarna, utan att separeras i avskrivningar och ränta. Om leasinghyrorna är små, är hyresperioderna normalt också korta. Då blir en redovisning som rörelsekapital ganska rimlig.
Det viktiga är att denna reform inte stoppas av oväsentligheter, som detta. Inte minst bolag som har små hyresåtaganden borde ju var intresserade av en tydligare redovisning. Då skulle de relativa skillnaderna i finansiell styrka framgå tydligare. Här borde företagen och analytikerna stå på samma sida.
Peter Malmqvist är finansanalytiker. Han skriver i vartannat nummer av Balans.
peter.malmqvist@eqr.se