Det är beklagligt att Prosolviadomen inte överprövas i HD. Det skriver Sven-Erik Johansson, professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm, i en kommentar till den kontroversiella Prosolviadomen.
Det är sensationellt att landets största revisionsbolag, PwC, och en mycket välrenommerad revisor, Nils Brehmer, enligt hovrätten varit oaktsamma i revisionen av Prosolvia och inte upptäckt vad som hovrätten anser vara brister i redovisningen. Det är möjligen än mer sensationellt att massmediadebatten om bristerna i redovisningen anses vara orsak till en förtroendekris och Prosolvias konkurs och att detta leder till skadestånd, som inklusive ränta överstiger två miljarder kronor.
Peter Malmqvist, en av landets skickligaste finansanalytiker, har kritiserat domen i Balans nr 8/2013. Han anser att hovrätten gjort ett dubbelfel genom ”att peka på redovisningsfelet som enda förklaring till det brustna förtroendet, liksom att räkna skadestånd utifrån en extremt haussad börskurs”.
Parterna i målet har träffat en förlikning. Det är att beklaga att målet ej överprövas i HD. Efter Malmqvists kritik finns det anledning att hålla debatten kring målet vid liv.
Jag vill bidra med några tankar kring hovrättens analysmetod.
Hovrätten jämför två förlopp, ett faktiskt och ett hypotetiskt.
Det faktiska förloppet där:
revisionen varit oaktsam,
brister i redovisningen upptäcks av analytiker och kommenterats av massmedia,
Prosolvia tappar förtroende hos kunder, långivare med flera,
Prosolvia går i konkurs.
Det hypotetiska förloppet där:
årsredovisningen för 1997 korrigerats för de försummelser som enligt hovrätten revisorerna varit skyldiga till i det faktiska förloppet. (Dessa korrigeringar kan avvika från brister som analytiker och massmedia uppmärksammat i det faktiska förloppet),
bolaget redovisar en förlust, lägre omsättning och svagare finansiell ställning än i det faktiska förloppet.
Den kritiska frågan är om bolaget i det hypotetiska förloppet undvikit konkurs genom att revisorn ej varit oaktsam såsom i det faktiska förloppet (enligt hovrättens kriterier för oaktsamhet).
Först bör konstateras att det är synnerligen vanskligt att bedöma vad som skulle hänt, om det som inte hänt, hänt. Varje bedömning måste ofrånkomligen vara osäker.
Vidare bör påpekas att det är vanligt att företag i ansträngda lägen försöker försköna resultat och finansiell ställning genom att utnyttja elasticiteten i normer för god redovisningssed. I det faktiska förloppet upptäcker marknaden Prosolvias försök att försköna bokslutet för 1997. I det hypotetiska förloppet upptäcker revisorerna (enligt hovrätten) otillåten försköning.
I Malmqvists analys saknar det betydelse hur försköningarna upptäcks. Enligt min tolkning (avstämd med författaren) betraktar han Prosolvia som en IT-bubbla som spricker oberoende av vem som upptäcker bristerna i redovisningen.
För hovrätten är frågan av avgörande betydelse för bedömningen av förtroendekris och konkursrisk i det hypotetiska förloppet. I detta förlopp är det enligt hovrättens bedömning ”övervägande sannolikt” att konkurs undvikits. ”I det hypotetiska förloppet hade Öhrling aktsamt utfört revisionen, den kritiska rapporteringen uteblivit, förtroendekrisen och en, eller i vart fall flera av de angivna effekterna uteblivit och skadan inte uppstått”, (sidan 88 i domen). Därefter följer en för mig förbluffande gardering: ”I vart fall hade detta inte inträffat om expansionen varit försiktigare och åtgärds- och besparingsproggrammet satts in tidigare.”
Det är svårt att förena hovrättens slutsats att Prosolvia med övervägande sannolikhet undvikit konkurs om revisionen i det hypotetiska förloppet utförts på ett aktsamt sätt med garderingen att konkurs i ”vart fall” undvikits genom försiktigare expansion och tidigarelagda besparingsåtgärder.
Enligt ekonomisk teori skall värdering av sannolika utfall viktas med bedömd sannolikhet.
Om till exempel ”övervägande sannolikt” preciseras till 55 procent, skulle beräknad totalskada multipliceras och viktas med 0,55. Såvitt jag kunnat se har PwC ej yrkat på en sådan viktning. Det vore intressant om HD prövade det ekonomiska synsättet.
Min mångåriga erfarenhet som skiljedomare i värderingsmål har lärt mig att det är värdefullt med en kombination av ekonomiska glasögon och juridiska glasögon.
Det vore intressant med en jurists syn på Prosolvia som IT-bubbla och dess relevans för konkursrisken i det hypotetiska förloppet. För en ekonom synes det relevant. Jag avstår ifrån att kommentera tveksamma förutsättningar bakom beräknat ersättningsgrundande marknadsvärde i det hypotetiska förloppet.
Sven-Erik Johansson är professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm.