Peter Clemedtson, styrelseordförande PwC och ledamot i Kollegiet för svensk bolagsstyrning
Lars Björklund, etikansvarig på Skanska AB
Claes Sandgren, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, ordförande för Institutet mot mutor
Sverige lever dåligt upp till oecd-konventionen mot mutor. varför?
– Det finns flera faktorer som kan spela roll. Brister på lagstiftningssidan är exempelvis att whistleblowers länge haft en rättsligt utsatt ställning, en annan svaghet är klena och ojämlika sanktionsinstrument där mindre aktörer i praktiken riskerar väsentligt mer än sina stora internationella motsvarigheter.
– Mycket beror på svensk naivitet och en okritisk självbild att vi är ”goda”. Det gäller både på hemmaplan genom att vi varit mer korrupta än vi vill tro och ute på fältet där vi inte förstått vad som händer. Det har också funnits en politisk acceptans, politikerna har ibland vänt bort blicken och gett sitt tysta medgivande.
– OECD har kritiserat svårigheterna att ställa företag till ansvar – inte minst när agenter och andra mellanmän agerat – liksom kravet på dubbel straffbarhet och låga belopp för företagsbot. Transparency International, som instämmer i OECD:s kritik, har bland annat framhållit att skyddet för whistleblowers är otillräckligt, särskilt skyddet mot trakasserier.
Vems är ansvaret för att svenska företag inte beblandar sig med korruption utomlands?
– Det är företagsledningarna och ytterst styrelserna som ansvarar för att förstå och hantera korruptionsriskerna och att verksamheten bedrivs enligt lag. Sedan är det förstås oerhört viktigt att myndigheterna bättre kan ta plats i rummet och att alla vi andra intressenter på olika sätt hjälper till för att motverka korruption.
– Det är ett delat ansvar. Lagstiftare måste göra det tydligt vad som gäller, till exempel är det än i dag inte tydligt om så kallade ”facility payments” är olagliga enligt svensk lagstiftning. Sedan har företagen också ett stort ansvar för att inte utsätta sina medarbetare, kunder och aktieägare för risker. Både här i Sverige och i världen.
– Företagen är huvudansvariga men även rättsvårdande och andra myndigheter har ett ansvar, till exempel Revisorsnämnden. De få personer som har insyn i företagens betalningsströmmar saknar dock incitament att göra en anmälan till nämnden angående en revisors underlåtenhet att anmäla mutbrott. Inte heller Skatteverket agerar.
Agerar revisorer tillräckligt mot korruption? vad kan revisorer göra?
– Vi revisorer kan absolut bli bättre, både i vårt förhållningssätt i vardagen och genom att ta utrymme och mer aktivt försöka påverka företagen och dess beslutsfattare att agera rätt. Det vi konkret kan göra är att uppmana att ta hjälp av expertis på området för att bättre förstå och förebygga riskerna. Det gynnar transparens och är en garant för ett starkt varumärke.
– Revision känns ganska trubbigt. Hur mycket av korruptionen i Sverige de senaste tio åren har kommit fram genom revision? Revisorer kunde ställa bättre frågor, gräva djupare, öppna ögonen och vara mer kompetenta i frågorna. Det krävs mer än Excel för att göra revision.
– En revisor har en lagfäst skyldighet att göra en anmälan till åklagare redan vid en låg grad av misstanke om mutbrott (inklusive ”vårdslös finansiering”). En vid krets av personer omfattas, även agenter. Mig veterligen har ingen revisor gjort en sådan anmälan. Ett skäl är nog att företaget kan häva uppdraget så snart det har ”en välgrundad brist på förtroende för revisorn.” Revisorernas oberoende bör därför stärkas.