”Det börjar bli rätt ensamt på barrikaderna i en tid när lussebullar börjar synas i butikshyllorna när man kommer hem från semestern.”
Finanskris och lågkonjunktur till trots, aldrig tidigare har så många människor levt i ett sådant materiellt välstånd som just här och nu. Likväl visar undersökning efter undersökning att allt fler blir allt olyckligare.
Jag kan inte låta bli att tro att det har med semlorna att göra.
I år infaller fettisdagen 12 februari. Idén med dagen och bullarna var ursprungligen att vi ska slå på stort och ladda fettdepåerna inför den 40 dagar långa påskfastan som inleds på askonsdagen, dagen efter. Ändå såg jag med egna ögon de gräddiga bullarna säljas på Hemköp vid Skanstull i Stockholm redan den första november i fjol.
De flesta tror det inte, men jag är en i grunden djupt konservativ person som håller hårt på traditionerna. Jag gillar att fira jul, påsk och midsommar. Äter aldrig mina kräftor innan den första onsdagen i augusti, trots att kräftpremiären är avskaffad sedan 16 år tillbaka. Och semlor köper jag eller bakar jag på, just det, fettisdagen.
Det börjar bli rätt ensamt på barrikaderna i en tid när tulpaner säljs året runt och lussebullar börjar synas i butikshyllorna när man kommer hem från sommarsemestern.
”Om man kan göra allt precis hela tiden förlorar det sin tjusning”, försöker jag argumentera inför oförstående öron på en middagsbjudning. ”Människan behöver längta.”
När jag nästa morgon rusar tillbaka in i huset med stressrosiga kinder och har missat bussen deklarerar den ömme äkta mannen: ”Vad härligt för dig, nu får du ju längta efter nästa.”
Det ska fan till att vara traditionalist i en tid som står på ständig fast forward.
Ändå envisas jag. Instant-samhälle, där man kan få precis allt när som helst, oroar mig. Jag tycker inte om att se vuxna människor regrediera till dagisbarn under mottot: Omedelbar tillfredsställelse bums! Jag tror på godis på lördagar – för barnen, vill säga – och att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Så jag försvarar tv-tablåerna trots att nästan alla jag känner är lyriska över tv on demand. För mig är väntan, planerandet och samtittandet halva grejen. Att sitta tillsammans i soffan.
I allting med detsamma-vågens dyningar följer också genvägstänket. 40 är det nya 20 och ser man inte ut som det senare är det bara att kila in hos närmaste plastikkirurg under lunchen för en quickfix. Jorå, de har lunchbehandlingar nu för tiden. Känner du dig lite glåmig i vårsolen? På med lite BUS (brun utan sol) – för vem hinner vänta till helgen på att bli solkysst ... Har du inte ekonomin för det? Då är en påfyllning i kassan bara ett SMS-lån bort.
De senaste tjugo åren har forskare jorden runt i allt högre utsträckning sysselsatt sig med att försöka utröna vad som gör oss lyckliga. Deras resultat visar att jag inte är helt fel ute.
Att få det du vill ha ger ingen varaktig lycka. Om du till exempel vinner på Lotto blir du lycklig en tid, sedan vänjer du dig och ramlar ner på din vanliga lycko- eller olyckonivå.
Du kan köpa lycka för pengar, men bara till en viss gräns och den går vid ett behagligt liv, efter det har pengar ingen påverkan på ditt välbefinnande. Och den materiella lyckan är dessutom relativ: Att bo i den minsta villan i Djursholm kan få dig att må sämre än om du hade investerat i den största kåken i Tumba – även om husen i sig är helt identiska.
Valfrihet har blivit ett mantra i västvärlden i dag. Men lyckliga gör det oss inte. Att inte få välja alls är i och för sig hemskt men alltför många valmöjligheter gör oss också olyckliga.
Den enskilt viktigaste faktorn för att må bra är nära relationer till andra människor. Och en förutsättning för att känna lycka är smärta.
Utan mörker, inget ljus.
Det är dags att lägga in en lägre växel. För om vi ständigt susar fram på den snabba motorvägen missar vi de små avtagsvägarna där äventyren väntar; slott förblir osedda, bäckar opaddlade, människor ignorerade och semlorna blir som vilken bulle som helst.
Tro mig, snart kommer vi längta efter att längta.
Anna Laestadius Larsson är journalist, tidigare långvarig kolumnist i Svenska Dagbladet. I augusti kommer hennes debutroman Barnbruden.