Pågår en grundläggande förändring i Sverige? Håller den traditionella synen på makt och reglering på att ändras i Sverige? Ska vi utgå från Sartre eller SEC när redovisning regleras? Man kan ju i och för sig undra vad Sartre har att göra med reglering av redovisning, men jag återkommer till det.
I ett globalt perspektiv kan man se Sverige som ett samhälle som utmärks av konsensus. I regleringssammanhang innebär det att mindre grupper av personer kan komma överens om hur reglerna ska se ut. Detta är också det traditionella svenska sättet att reglera redovisning. Sten Jönsson beskrev redan 1985 detta i boken Eliten och normerna: Drivkrafter i utveckling av redovisningspraxis. Beskrivningen som ges i boken gäller fortfarande för vissa aspekter av svensk redovisning.
Man kan hävda att regleringen har flyttat ut från Sverige i och med att IASB och EU reglerar det mesta av de noterade företagens koncernredovisning (och EU påverkar även de icke-noterade företagen via direktiven). Det är förvisso en stor förändring, men det är fortfarande så att mycket reglering – och normerande tolkning av regler – sker lokalt i Sverige. Det gäller för särsvenska frågeställningar inom IFRS, samt för alla de företag som inte följer IFRS i Sverige (inklusive juridiska personer inom IFRS-koncerner). Så frågan om svensk reglering, och hur den ska utformas, är fortfarande relevant.
Samtidigt som delar av regleringen har flyttat ut ur Sverige efter 2005 (när EU införde obligatorisk IFRS för noterade företags koncernredovisning), har gradvis nya synsätt på reglering påverkat Sverige. Det alternativa synsättet kan symboliseras av SEC. Det bygger inte alls på konsensus, utan snarare på att man identifierar och klargör de inbyggda konflikter som finns mellan olika aktörer i ekonomin. I SECs fall handlar det om att tydliggöra att den som reglerar redovisning (inklusive har makt över normerande tolkning av regler) inte har samma intressen som redovisande företag eller som de revisorer som reviderar redovisningen. Det innebär också att det är nödvändigt att separera reglering från tillämpning av regler, det vill säga att de som arbetar med reglering av redovisning inte samtidigt kan arbeta som redovisare eller revisorer.
I den svenska konsensusmodellen finns det inga problem med att normsättningen utförs av personer som samtidigt är aktiva redovisningsansvariga, revisorer eller redovisningsspecialister. Märk dock att de som har makten över redovisningens utformning i Sverige samtidigt tjänar pengar på att tillämpa redovisning. Det är dessutom så att deras karriärer och storleken på deras inkomster ofta har ett samband med det sätt på vilken redovisningen tillämpas.
Det finns en uppenbar jävsproblematik i den svenska modellen för reglering. En sådan problematik är något som revisions- och rådgivningsbranschen är väl förtrogen med inom andra områden. Inom revision är man noga med att undvika jävssituationer, även om de inte påverkar utförandet av revisionen i det enskilda fallet. Själva risken för påverkan från jäv riskerar att minska förtroendet för revisionen, och förtroende är ju revisionens centrala tillgång, det vill säga det som utgör själva grunden för revisionens existensberättigande.
Är det då rimligt att man accepterar tydliga jävssituationer i regleringen av redovisning (eller i regleringen av revision, för den delen)? Många skulle säga nej, vilket är ett av skälen både till bildandet av SEC i USA 1933 och omvandlingen av IASC till IASB 2001.
En grundläggande fråga gällande hur reglering ska utformas är hur vi tillser att reglerarna har de målsättningar vi önskar med regleringen, snarare än att agera i eget intresse. Vi kan återvända till Sartre, en fransk filosof som hävdade att varje människa har ett ansvar för sina egna handlingar, och hur dessa handlingar påverkar mänskligheten i stort. (Sartre hävdade också att när en människa inser detta drabbas hon av ångest eftersom ansvaret är så stort, men så långt behöver vi kanske inte gå i detta sammanhang.) Att ha makt (till exempel över redovisningsregleringen) innebär ett moraliskt ansvar att agera i det allmännas intresse. Så, den initiala kontrollen av att regleringen sker så som avsett är den enskilda personens ansvar.
Men, det kanske inte är rätt att lägga detta ansvar hos den enskilde? Vid en presentation på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet påpekade Inga-Britt Ahlenius (tidigare bland annat chef för Riksrevisionsverket, under 2013 gästprofessor i Göteborg) vikten av att det finns strukturer som stöttar den enskilde i samband med maktutövning. Alternativet är att granskning enbart sker i media, vilket på många sätt inte är optimalt.
Inom redovisning innebär detta att det behövs en separation av reglering och tillämpning av regler, så att de inte utförs av samma personer. Detta skulle i förlängningen stärka förtroende för redovisnings- och revisionsprofessionen, vilket är centralt för branschen!
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg. Han skriver i vartannat nummer av Balans.
jan.marton@handels.gu.se