IASBs tolkningsorgan IFRIC sammanträdde i början av januari. Bland de handlingar som skickats ut inför mötet fanns ett som behandlar valet av diskonteringsränta för de företag som gjort avsättning för pensionsskulder. Eftersom en fungerande marknad för företagsobligationer saknas i Sverige har den vanligaste bedömningen varit att svenska företag borde utgå från räntan på långa statsobligationer. Eftersom denna ränta sen en tid är orimligt låg, under 2 procent, det vill säga lägre än den långsiktiga inflationstakten, har man börjat söka alternativ. I Sverige hänvisar flera företag till räntan på bostadsobligationer. I sin granskning av hur svenska företag tillämpar IFRS (se rapport avseende övervakningen av den finansiella informationen 2012) har Nasdaq OMX analyserat marknaden för sådana obligationer och kommit fram till att den kan anses aktiv om än bara för obligationer med kortare löptid. Utan att ta ställning för eller emot bostadsobligationer skriver man att det krav som ställs är att bolagen bör upplysa om den grund på vilken diskonteringsräntan bestämts utifrån.
Av Börsens rapport framgår att valet av diskonteringsränta har diskuterats också inom ESMA, den europeiska sammanslutningen av tillsynsmyndigheter. ESMAs förhoppning är att IFRIC ska ge vägledning. Företag har nämligen vänt sig till IFRIC med följande fråga: IAS 19 anger att räntan ska avse förstklassiga obligationer vilket normalt tolkas som AA eller bättre. Marknaden för sådana är dock tunn på grund av den finansiella oron. Skulle det därför vara möjligt att beakta marknader också för obligationer med lägre säkerhet?
I ett arbetspapper från IFRIC diskuteras möjligheten att ge ut en tillämpningsföreskrift. I den anges följande steg som företagen ska följa.
Utgångspunkten är räntan på obligationer med mycket låg risk. När sådana inte finns för den löptid som motsvarar pensionsförpliktelserna får en extrapolering av räntetrappan göras.
Saknas en marknad för obligationer med mycket låg risk får man utgå från obligationer med en lägre risk. I dessa fall ska räntetrappan justeras för att eliminera den högre riskpremien.
Upplysning ska lämnas om de bedömningar som företaget gjort, den kreditvärdighet de obligationer har som använts samt om storleken av den riskjustering som gjorts.
IFRIC nämner inte bostadsobligationer. Men varför skulle inte sådana kunna ligga till grund för räntebedömningen? Marknaden är ju aktiv, vilket börsen visat. Den information jag hittat på nätet visar också att obligationer utgivna av de stora hypoteksinstituten har en hög kreditvärdighet. Min gissning mot bakgrund av aktuella noteringar är att vi kan vänta oss diskonteringsräntor på 3,5 procent eller något därunder. Det är klart lägre än de räntor som börsen noterat att företagen tillämpat 2011 men ändå cirka 2 procentenheter högre än statsskuldsräntan.
Ett annat arbetspapper behandlar kassaflödesanalysen. Den allmänna uppfattningen torde vara att IAS 7 är en bra standard som inte är i behov av någon omprövning. Därför blev jag överraskad när IFRIC konstaterar att det finns oklarheter i hur kassaflöden från i första hand den löpande rörelsen ska definieras. I IAS 7, punkt 14, står att det handlar om kassaflöden som härrör från företagets huvudsakliga verksamhet med tillägget därför handlar det om transaktioner eller händelser som påverkar företagets resultat. Jag väntade mig en fortsättning där IFRIC förordar att rörelsens kassaflöde beräknas utifrån rörelseresultatet. Så är dock inte fallet. För att bli meningsfullt skulle det krävas ett kassarelaterat mått på avskrivningar. Det finns visserligen företag som skiljt mellan ersättnings- och expansionsinvesteringar. En sådan uppdelning kan vara en värdefull upplysning men lider av betydande definitionsproblem. I stället handlar arbetspappret om två andra förslag. I båda fallen handlar det om att ta bort valfrihet. I IAS 7, punkt 33, står att utbetalda räntor samt erhållna räntor och utdelningar kan hänföras till den löpande verksamheten eftersom de påverkar det redovisade resultatet (jfr ovan). De kan emellertid också ses som kostnader för finansiering eller avkastning på investeringar. Enligt punkt 34 kan lämnad utdelning ses som en del av kostnaderna för finansiering men alternativt redovisas som en del av rörelsens kassaflöde för att visa hur väl utdelningarna täckts. Det förslag som lämnas är att utbetalda räntor och utdelningar ska redovisas som del av finansieringen medan erhållna räntor och utdelningar ska utgöra avkastning på investeringarna.
Jag tror inte att förslagsställarna kommer att få gehör för detta. Den bild man får genom att titta i de större svenska företagens kassaflödesanalyser är att lämnad utdelning redovisas som en finansiell post. Av de tio största företagen finns bara ett som lagt den som en del av rörelsens kassaflöde. Finansiella poster däremot redovisas regelmässigt som rörelseposter, ofta genom att företagen utgår från ett resultat efter finansnetto.
Rolf Rundfelt är professor i redovisning vid Linköpings universitet.
Rolf Rundfelt skriver i vartannat nummer av Balans.
rolf.rundfelt@telia.com