Den finansiella utvecklingen inom EU har aktualiserat frågan om harmonisering av den offentliga sektorns finansiella rapportering. Det är positivt att finansiell rapportering inom offentlig sektor nu har börjat diskuteras, men det finns många problem som behöver övervinnas. Ett problem som nämns är strukturella skillnader mellan medlemsländerna. Men frågan är om dessa skillnader verkligen behöver påverka innehållet i den finansiella rapporteringen. Ett mer grundläggande problem är att medlemsländerna står långt ifrån varandra konceptuellt. En harmonisering avseende den offentliga sektorns finansiella rapportering tycks därmed vara svårare att besluta om än vad som är fallet med den privata sektorns finansiella rapportering.
Det finns ett antal grundläggande ”sanningar” med avseende på finansiell rapportering inom den offentliga sektorn (oavsett vilken nivå som avses) som inverkar på möjligheten till harmonisering. Det finns flera konkurrerande redovisningsmodeller inom offentliga sektorn som i flera fall skapar olika förutsättningar eftersom de är baserade på olika grundläggande principer:
En redovisning enligt bokföringsmässiga grunder
En redovisning i enlighet med kassamässiga grunder
A System of National Accounts (SNA), det vill säga de så kallade nationalräkenskaperna
En harmonisering är delvis beroende av att man väljer vilken av ovanstående modeller som ska vara den dominerande och det är i detta val som EUs medlemsländer har svårt att ta ett viktigt steg. Skillnaderna mellan redovisningssystemen beror främst på att deras inneboende syfte är olika. En finansiell rapportering (såsom den i företagsvärlden) och nationalräkenskaperna är redovisningsmodeller som baseras på att tillgångar, skulder, intäkter och kostnader redovisas. Det föreligger emellertid skillnader avseende hur dessa poster ska värderas och redovisas (periodiseras). I flera EU-länder upprättas alltjämnt en statsbudget baserad på kassamässiga principer vilket gör det svårt att använda finansiella rapporter för uppföljning gentemot budget. I och med att samtliga modeller för finansiell rapportering innehåller information som sammanställs och presenteras på olika sätt finns det en övervägande risk att informationen ger upphov till dubbla budskap. Nationalräkenskaperna, som baseras på SNA, är ett redovisningssystem som på statistiska grunder illustrerar ett lands ekonomi, däribland den offentliga sektorn.
Den makroekonomiska presentationen av den offentliga sektorn och det finansiella utfallet har emellertid mer tydligt präglats av nationalräkenskapernas innehåll och makroekonomiska teorier. Detta skapar ett problem som måste lösas eftersom den lokalt upprättade finansiella informationen måste justeras för att passa respektive syfte.
Det finns några grundläggande skillnader mellan de två redovisningssystemen som gör att svårigheter alltid kommer att uppstå. Ett problem är att samma termer används, men att de inte alltid betyder samma sak. Därför är det sällan som den information som offentliga organisationer skickar in till Statistiska centralbyrån (SCB) används utan att det görs justeringar av den företagsekonomiska finansiella rapporteringen för att den ska passa in i ramen för principerna för Nationalräkenskaperna. International Public Sector Accounting Standards Board (IPSASB) har publicerat IPSAS 22 som behandlar upplysningar om hela den offentliga sektorn, en standard som publicerats för att överbrygga några av olikheterna mellan systemen.
Ett grundläggande problem är att de olika modellerna ger upphov till olika finansiell information. Dessutom presenteras den finansiella informationen på olika sätt och med hjälp av olika verktyg, namn, struktur och nomenklatur. Detta skapar problem för de användarna. Frågan som uppstår är – vad betyder detta? Min uppfattning är att processen bara har börjat, men att olikheterna mellan systemen och mellan länder kommer att finnas kvar under en överskådlig framtid. I min förra krönika skrev jag att debatten om finansiell rapportering och reformering av denna i vissa delar kan tillskrivas den finansiella krisen och Grekland. Det är också intressant att påpeka att Grekland precis som övriga länder har lämnat information till Europas NR utan att detta har kunnat hindra utvecklingen. Diskussionen har av denna anledning lika mycket kommit att handla om hur den insamlade informationen ska granskas för att säkerställa dess korrekthet.
Pär Falkman är ekonomie doktor och redovisningsspecialist på Ernst & Young.
Pär Falkman skriver i vartannat nummer av Balans.
par.falkman@se.ey.com