”En blind ledde en blind och en döv lyssnade ivrigt på en stums goda råd. Alla verkade göra fel med allt.”
Om du läser den här texten är du förmodligen revisor, redovisningskonsult eller rådgivare, eller åtminstone bra på att räkna. Det är inte jag. Jag är bra på andra saker. Att skriva till exempel. Siffror, viktiga papper om siffror, räntor, periodiseringsfonder och procentsatser ger mig andnöd. Alltså på riktigt.
Det började redan när jag var nitton och flyttade hemifrån. Jag älskade att flytta hemifrån men kände samtidigt hur nätet drogs åt. Det började dimpa ner fönsterkuvert adresserade till mig på hallmattan. Räkningar, avtal, det ena och det andra som skulle skrivas under, betalas eller läggas i en särskild pärm som jag hade märkt med ”viktiga papper”. Jag tordes aldrig slänga några papper. Varenda kontoutdrag sparade jag. Livrädd att göra fel, rädd att inte förstå, orolig för att få en betalningsanmärkning eller restskatt. (Det sitter i. Ni kan ju tänka er hur jag hanterar parkeringsböter: skäms, bär boten som den sista droppen vatten raka vägen hem och tar inte ens av mig skorna innan jag sätter mig vid datorn och betalar den direkt.)
Nu för tiden är jag journalist och författare, och jag har en enskild liten firma. Jag startade den mest för att jag var så illa tvungen; ingen orkar betala vanlig lön till frilansare. Dessutom sa alla runt omkring mig: ”Det är skitenkelt med egen firma, inga problem.”
Men det var tydligen ändå problematiskt. För precis när jag hade startat min lilla firma, började folk i ungefär samma situation som jag få panik. Det var dags att deklarera. De försökte ducka för oväntade skattesmällar åt höger och vänster, ibland på flera hundra tusen kronor. De sprang omkring med söliga kvitton i skokartonger, plipprade på miniräknare som om det gällde livet och någon tvingade sin pappa att sitta och klura ut räkenskaperna för en mindre fotografverksamhet flera nätter i rad. Vi försökte stötta varandra genom att diskutera. Vilken bolagsform skulle vi ha, hur fungerade det, vad är fusk och vad är inte fusk, och vad kan egentligen passera som ”representation” ... Det var en bördig jord för rykten och myter att gro i. En blind ledde en blind och en döv lyssnade ivrigt på en stums goda råd. Alla verkade göra fel med allt.
Det kändes så osäkert allting, minns jag. Som om jag stod vid en ranglig hängbro och just skulle passera över en hyfsat bråddjup ravin, utan att riktigt veta om bron skulle bära eller braka. Först hade jag tänkt ”men om alla andra klarar det, så klarar väl jag det också”, men sedan insåg jag till min förskräckelse att ”alla andra” inte klarade det. Tvärtom, folk fick problem.
Jag satt på golvet med mina kvitton och pärmar och försökte förstå vad jag skulle göra. Det kändes som om jag blev mer och mer närsynt för varje minut. Det låter säkert löjligt för den som arbetar med siffror och att räkna dagligen, men det var inte löjligt för mig. En oro i bröstet, det liksom fladdrade i huvudet och just när jag fått något klart för mig glömde jag bort alltihopa eller också stötte jag på värre patrull.
I desperation ringde jag en kompis som också hade en enskild firma. ”VAD SKA JAG TA MIG TILL?!” skrek jag i luren, och oftast när jag skrikit ”VAD SKA JAG TA MIG TILL?” här i livet så har det inte funnits något gott råd att ge. Just den här gången var ett undantag. Hon sa: ”Du ska få numret till min revisor.”
Och det fick jag. Och jag ringde. Rent ekonomiskt är det förstås det bästa beslut jag någonsin fattat, och vad det betytt för min mentala hälsa går inte riktigt att förklara. Lugn, trygghet, en klagomur och frågelåda. Efter min familj och mina närmaste vänner är min revisor en av mina absoluta klippor här i livet.
Min revisor förklarar, med en extra tålmodig ängels tålamod, hur saker och ting fungerar. Vad periodiseringsfonder är. Hur jag får rätt preliminärskatt. Om jag borde ombilda till aktiebolag och varför inte i så fall. Han har hjälpt mig förklara för Försäkringskassan hur det fungerar att ha enskild firma när jag skulle få föräldrapenning, gett goda råd kring hur jag ska bära mig åt för att slippa äta kattmat som pensionär, hjälpt mig undvika skattesmällar. Han är en starkt bidragande orsak till att jag sover gott om natten. Det finns inget att vara rädd för. Han hjälper mig med det jag tycker är besvärligast i livet så att jag kan ägna mig mer helhjärtat och heltidat åt det jag tycker är roligast i livet: att arbeta med texter och hitta på egna ord, till exempel heltidat.
Rebecka Åhlund är frilansjournalist och kritiker. Krönikör i tidningen Amelia. I april debuterar hon som författare med boken Flickan på tavlan (Rabén&Sjögren).