IFRS 8 Rörelsesegment trädde i kraft 2009. 2012 påbörjade IASB en utvärdering av standarden. En sådan utvärdering är en del av IASBs arbete med att följa upp att regelverket fungerar som det är tänkt. En sak kan jag nästan lova kommer att ändras. Det gäller definitionen av den högsta beslutsfattaren, se mer om detta nedan. En utvärdering av IFRS 8 är intressant mot bakgrund av att många analytiker, i vart fall i Europa, var kritiska mot standarden när den infördes och förordade att bibehålla den gamla standarden, det vill säga IAS 14. Något som starkt ifrågasattes var själva utgångspunkten i IFRS 8, nämligen att redovisningen av de olika rörelsegrenarna skulle bygga på en management approach, det vill säga att valet av vinstbegrepp ska återge vad ledningen uppfattar som relevant. Om ledningen inte anser att exempelvis goodwill eller omstruktureringsutgifter påverkar en enhets resultat eller finansiella ställning skulle det alltså vara korrekt att utelämna dem. En konsekvens av detta är att summan av de uppgifter som redovisas för de olika rörelsegrenarna kan avvika från totalsiffrorna i koncernredovisningen. Detta ansågs försvåra för de analytiker som utgår från en top-down approach i sina företagsanalyser där man bryter ner totalsiffrorna på de olika delarna.
Valet mellan de båda ansatserna debatterades intensivt i slutet av 1990-talet när IASC och FASB samtidigt arbetade för en förändring av rörelsegrensrapporteringen. Trots ambitionen att utforma likalydande standarder gick det inte att komma överens. FASB stödde sig på analytiker som ansåg att den gamla standarden som baserades på en uppdelning efter produkt/bransch inte gav den jämförbarhet mellan företag som de hade hoppats på. Övergången till en rapportering baserad på management approach skulle visserligen inte förbättra jämförbarheten mellan företag, snarare tvärtom, men förväntades ändå ge mer relevant information. FASB fäste också stor vikt vid att den nya ansatsen skulle minska kostnaderna för företaget. Trots att FASBs argument var kända för IASC valde ändå IASC att basera sin standard på produkt/bransch, alltså det synsätt som FASB övergett. När trycket sedan ökade på de båda organisationerna i början av 2000-talet att samordna sina standarder valde IASB att byta fot. Bland dem som kommenterade utkastet till ny standard uttrycktes delade meningar om klokheten i detta. IASBs bedömning blev dock att en management approach väsentligt skulle underlätta företagens rapportering. Några av de områden som IASB nu kommer att diskutera är högsta beslutsfattare respektive resultatbegreppet.
Standarden anger att företag ska identifiera vem som är den högste beslutsfattaren som bland annat beslutar om resursfördelning i de olika segmenten. I höstas gjorde jag en genomgång av 67 noterade företag för att se hur de redovisade sina segment. Genomgången visar på stora skillnader i hur kravet ska tolkas och/eller att den inte bedöms som väsentlig. 10 av 67 företag, däribland Alfa, SKF och TeliaSonera anger sålunda inte vilken funktion som avses. Bland övriga företag är det i stort lika vanligt att peka ut antingen VD eller koncernledningen. Ett knappt tiotal företag anger styrelsen oftast tillsammans med VD eller koncernledningen. Av standarden framgår att begreppet högsta beslutsfattare ska avse en funktion och inte en befattning med en viss titel. Uppgiften för den funktionen är att fördela resurser och att utvärdera resultatet för de olika segmenten. Rimligen borde det vara koncernledningen som avses. Men behöver det sägas?
En konsekvens av management approach är att summan av de resultat som redovisas för de olika segmenten kan avvika från koncernresultatet, antingen genom att man utelämnar vissa poster eller genom att man använder olika principer (exempelvis LiFO i stället för FIFO). Det senare visade sig ovanligt i mitt urval av företag med endast tre exempel (samtliga är byggföretag), och bottnar i att företagen ogillar ett tolkningsuttalande som IASB gjort. I protest har företagen valt att bibehålla sin gamla princip i segmentrapporteringen. Betydligt vanligare är att företag utelämnar resultatposter i segmentredovisnigen. En tredjedel av företagen har sålunda definierat segmentresultatet på ett annat sätt än i koncernresultaträkningen. Vanligast är att man exkluderat en eller flera så kallade engångsposter som nedskrivningar eller omstruktureringsutgifter. Intressant är att drygt hälften av dessa också fördelar det som kallats för engångsposter på de olika segmenten som tilläggsinformation. För läsarna blir det därmed möjligt att se hur koncernresultatet fördelar sig på de olika segmenten samtidigt som de får information om vilka poster som företaget inte anser vara en del av det normala resultatet. Jag tror att detta sätt att presentera olika komponenter i resultatet uppfattas positivt av många användare, som ju ofta är inriktade på att mäta ett uthålligt resultat.
Rolf Rundfelt är professor i redovisning vid Linköpings universitet.
Rolf Rundfelt skriver i vartannat nummer av Balans.
rolf.rundfelt@telia.com