Det är dags att välja -K2 eller K3. Att valet är viktigt och att alla ekonomiska föreningar och aktiebolag måste välja är något som jag trodde att berörda parter visste. Men så är tydligen inte fallet. Dessutom finns det företag som inte vill välja. När det gäller dessa företag har jag tyvärr en känsla av att de i många fall inte ens följer lagen och normgivningen som den ser ut i dag. Jag råkade stöta på en årsredovisning i en ekonomisk förening, som funnits sedan 1960-talet, som aldrig hade varit i närheten av vare sig årsredovisningslagen eller någon norm över huvudtaget. Till saken hör att revisorn var en lekman, men ni förstår kanske min reaktion. Det var det sämsta jag sett på länge. Undrar om de ens följer bokföringslagen?
Det finns uppenbarligen företag som inte vill välja, som helt enkelt vägrar. Men är det möjligt för ett företag att vägra välja? Årsredovisningslagen kräver ju att ett företag ska följa god redovisningssed när det upprättar sin årsredovisning. Och när K2 och K3 blir allmänt förekommande så blir de god sed. Men sannolikt blir det en domstol som till slut måste avgöra frågan. I många fall frågar domstolen Bokföringsnämnden om vad som är god sed. Och vad kan BFN tänkas svara på den frågan?
Enligt den information jag har är det bostadsrättsföreningar som inte vill välja. Problemet med bostadsrättsföreningar är att en hel del av dem inte ens följer dagens regler. Många bostadsrättsföreningar aktiverar utgifter som de inte kan aktivera. En bostadsrättsförening som byter tak, aktiverar kanske i normalfallet detta. Men är det möjligt om inte den ursprungliga prestandan har höjts? Svaret på den frågan är faktiskt nej. Enligt den så kallade prestandahöjandeansatsen som vi återfinner både i Redovisningsrådets rekommendation 12 och i Bokföringsnämndens allmänna råd BFNAR 2001:3, båda med rubriken materiella anläggningstillgångar, samt i K2, innebär att det enbart är prestandahöjande utgifter som ska aktiveras. Byte av ett gammalt papptak mot ett nytt är inte prestandahöjande. Men som sagt, min personliga känsla är att företagen kostnadsför det de anser sig ha råd med, inte det de ska.
Självfallet hade det varit bättre att tillämpa komponentavskrivning i dessa fall, men väljer ett företag K2 så är det inte tillåtet. Då är det prestandahöjandeansatsen som gäller.
Detta får mig osökt att tänka på att det skapats något av en gräddfil för de noterade företagen och dess dotterföretag. Ingen har väl missat att Rådet för finansiell rapportering har kvar sitt undantag avseende förvaltningsfastigheter (IAS 40 punkt 33–55) och har därigenom, enligt uppgifter i sitt eget nyhetsbrev, skapat ett undantag avseende komponentavskrivning. Tidigare fanns undantaget på grund av den paragraf i årsredovisningslagen som tillät verkligt värde i juridisk person, en paragraf som aldrig trädde i kraft. Paragrafen i fråga är upphävd, men nu vill Rådet få en lagändring till stånd för att återinföra denna paragraf.
I den händelse att det inte blir någon lagändring, vad gör Rådet då? Inför ett nytt undantag?
De dotterföretag till noterade företag som väljer RFR 2 på grund av undantaget har i andra sammanhang framfört att komponentavskrivningar är en administrativ börda. Men väljer företaget att tillämpa RFR 2 så ska hela normen tillämpas, vilket då självklart innebär att alla tilläggsupplysningar ska vara med. Vilken effekt på den administrativa bördan innebär alla tilläggsupplysningar? Blir det egentligen någon lättnad? Är det kanske inte lika långt som det är brett? Eller är kanske orsaken någon annan än den administrativa bördan?
Det ter sig lite märkligt att kusinen från landet, som Bokföringsnämnden ibland kallas, har en mer teoretiskt riktig redovisning än stadsbon.
Caisa Drefeldt är auktoriserad revisor och redovisningsspecialist på KPMG i Göteborg. Hon skriver i vartannat nummer av Balans.
caisa.drefeldt@kpmg.se