Stranden ligger öde, badande i ett varmt persikofärgat ljus. Havet är stilla och glöder i rött och gyllengult denna sista timme av dagen. På avstånd gör palmkronor en långsam variant av vågen när vinden sveper förbi i en varm fläkt. En mopedist kör längs med stranden, någon decimeter från havets rand. När mopedisten är i jämnhöjd med mig, hälsar han med en uppsträckt hand och ett vitt leende. Jag gör detsamma. Någon sekund senare är det lugnt och stilla igen. Platsen kunde vara en orörd strand någonstans i Thailand, men på kartan är vi några fingertoppars bredd västerut, vid Ngwe Saung Beach i grannlandet Burma.
Så börjar mitt reportage om Burma som gick i Vagabond hösten 2010. Det var krångligt och tidsödande att få visum. När jag tillslut fick det stod det att jag till yrket var konsult och inte journalist – en lögn för att överhuvudtaget släppas in i landet. Väl på plats var vi bevakade av den burmesiska säkerhetstjänsten.
Otroligt mycket har hänt sedan dess. Såväl små gruppresearrangörer som de stora charterbolagen har etablerat sig i vad som är en av världens strängaste diktaturer. För några år sedan var tanken på etablerad turism till Burma otänkbar.
Att resa eller inte resa till en diktatur har alltid varit ämne för debatt. Kuba har bland annat diskuterats hätskt. Och så Burma förstås. Demokratikämpar och Aung San Suu Kyi och hennes parti, Nationella demokratiska förbundet avrådde länge turister från att besöka Burma för att inte gynna militärjuntan.
Det är förstås alltid upp till var och en om man ska resa eller inte resa till vissa länder – vare sig det handlar om oroshärdar, rena diktaturer eller länder som på ett eller annat sätt inte respekterar mänskliga rättigheter. En stark motståndare av dödsstraffet kanske väljer att inte åka till länder där dödsstraffet praktiseras, vilket i så fall utesluter resor till ett 60-tal länder, däribland USA. Den som vill värna om mänskliga rättigheter i allmänhet och visa detta genom en resebojkott får en avsevärt mindre världskarta att resa efter.
När jag reste till Burma var det för att visa den sidan man aldrig får se – vardagslivet, de fantastiska stränderna, de nyfikna människorna. Dessa delar är en lika stor del av landet som dess politik. Ändå matas vi ständigt av en och samma bild i medierna. Läsaren eller tittaren får allt för sällan en nyanserad bild av hur livet, det som sker på gatan varje dag, egentligen ser ut.
Jag anser att man ska resa till diktaturer. Det finns inget värre än diktatorer som får rå om sitt rike utan insyn. Kontakten med befolkningen ger dem chans att nå ut, få nya idéer och kunna värdera sin situation. Lägg till saker som twitter, Facebook och några reportage inifrån diktaturen så börjar något som kan leda i rätt riktning.
De som är först på plats i diktaturerna är ofta enstaka äventyrare eller journalister sedan sprider sig ordet till en vidare krets. Stenen är i rullning. När diktaturen presenteras i charterkatalogerna vet man att stenen har rullat långt. När juntan till slut förhoppningsvis faller finns ett intäktsben att balansera på. Kanske till och med två rejäla sådana om man har tur. Med turismen kommer pengar, stora pengar.
Men vänta nu säger ni som var med när chartern bredde ut sig i Europa på 1960-talet. Ja, precis, ni känner igen detta. Ersätt ordet Burma med Spanien eller Grekland. Båda var militärjuntor när charterresandet tog fart. Och med exakt samma kritik. I början på 1970-talet inleddes en Spanienbojkott, initierad av bland andra TCO och LO. ”Stöd inte Franco och militärregimen. Åk inte till Spanien!” var budskapet. I dag är Spanien ett av de största semesterresmålen i Europa. Greklands historia är nästan identisk.
Så vi kanske ska skippa att försöka få in diplomater i Nordkorea. Skicka in reseföretagen istället. Låt oss semestra i ytterligare en diktatur. Släpp lös turismens kraft och låt den göra det som den är bäst på – att förändra.
Tobias Larsson är chefredaktör på Vagabond och författare till en rad olika guideböcker.