Som revisor säljer man något så bräckligt som förtroendekapital. Och liksom andra immateriella tillgångar ska det granskas minst en gång varje år. Det är hög tid att den granskningen sker för de fyra stora revisionsbyråerna i Sverige. För omvärldens förtroende för branschens tongivande personer är naggat i kanten.
Under senare år har det blåst en hel del kring revisionsbranschen. Det mest aktuella är Prosolvia-domen. Insatser i Carnegie, HQ Bank och Panaxia föranledde framtagandet av en revisorernas vitbok. Utmaningen har varit att skapa en konstruktiv debatt med en dos självkritik om hur branschen bör agera för att fortsätta att utvecklas.
DET ÄR INTE bara revisionsinsatser som skadat förtroendet. Utmanande utdelningar till ett fåtal personer har också uppmärksammats. Mot bakgrund av främst Svenska Dagbladets granskning av revisorstopparnas ersättningar, och ministrarna Anders Borgs och Peter Normans upprepade kritik mot vad de populistiskt kallar för skatteminimering, finns det anledning att fundera över om något bör göras. Det handlar om en för ett siffermässigt granskat näringsliv väldigt väsentlig bransch. Det handlar också om de yngre medarbetarnas respekt för sina chefers och ägares beteende, och om vilka talanger som lockas till och vill stanna i branschen.
Precis som andra företag är revisionsbyråerna måna om att följa lagar och förordningar. Fåmansbolagsregler tillåter utdelningar baserade på löneutrymme. De fyra största revisionsbyråerna har utvecklats till stora tjänsteföretag med tusentals anställda. Är det fel på regelverket eller har dessa storföretag vuxit ur sin juridiska kostym? Vilken bolagsform är i så fall alternativet, och vad kostar en eventuell omvandling? Alla är övertygade om att fåmansbolagsreglerna behöver justeras för att bättre passa stora, växande tjänsteföretag. Men för närvarande verkar ingen nöjd med de kommande 3:12-reglerna som finansminister Anders Borg kommenterade med ”incitamenten förstärks för att anställa i mindre, växande företag med delägare som tar verkliga risker”.
När övergår risken att driva och utveckla ett företag från att vara verklig till att vara något annat? Var på vägen skulle de stora revisionsfirmorna ha räckt upp handen och sagt att deras verksamheter från och med nu är riskfri? Och kan PwC efter det utbetalda förlikningsbeloppet på drygt 740 miljoner kronor i Prosolviafallet skriva under på att det är riskfritt att vara i branschen? I riskbedömningen borde de fyra stora ha lagt in hur man tänkte hantera debatten när de till synes förmånligt beskattade ersättningarna blev offentliga. När de fyra stora revisionsbyråernas höga utdelningar uppmärksammas, och skatten på dessa är 20 procent, verkar en del seniora revisorer förvånade över uppmärksamheten. ”Vi följer ju bara skattereglerna”, är en vanlig kommentar.
Tänkte man aldrig efter före om hur både kunder, kollegor, lagstiftare och andra skulle reagera? Var det ingen som funderade över vad som kunde tänkas vara rimligt, eller för att uttrycka det i svenska termer, lagom?
På en marknad som för de större uppdragen fördelas på fyra stora byråer, och med allt tätare upphandlingar, är förtroendet väsentligt. För att motivera värdet på förtroendekapitalet krävs, förutom gedigen kunskap, också en tilltro bland kunderna att allt inom revisionsbyrån går rätt till. Och det handlar om mer än så, nämligen att ha ett gott omdöme och vara en god förebild.
I takt med att inkomstklyftorna i Sverige växer har medier ett givet och återkommande ämne. Listor med de högsta inkomsterna, och de som betalar mest skatt har ersatt tidigare förmögenhetslistor. Reportagen säljer både lösnummer och ger underlag för analys och grävande. Alla gillar vi att läsa om driftiga personer som har ekonomisk framgång. Men i avundsjukans Sverige förväntas vissa yrkeskategorier tjäna ”lagom” mycket pengar (givetvis exkluderas musik- och sportstjärnor). Vilken ersättningsnivå som är ”lagom” för revisorer är flytande, men den får inte sticka ut för mycket. Efter att ett fåtal advokater testat huruvida de med trovärdighet kunde förväntas ha verksamhet i Peru, för att därmed minimera skatten, och ett stort antal riskkapitaldirektörer hamnat i segdragna skattetvister riktades strålkastaren på revisorskåren.
Nu är skadan skedd. Pengarna har plockats ur byråerna. Kunderna har fått tydliga bevis på att branschen tål rejäla arvodessänkningar och regelverket för framtida uttagsmöjligheter har förändrats.
DEN 150-SIDIGA ETIKKODEN, Code of Ethics for Professional Accountants, ska vara ett rättesnöre för 2,5 miljoner revisorer världen över. Den ställer högre krav än nuvarande lagstiftning. I Sverige borde den dock kompletteras med några råd om att tänka efter före när det blir dags att fördela byråernas vinster. Dessutom kan ordet lagom komma väl till pass i etikkoden, liksom att förbereda sig för hur man ska hantera kritik vad gäller den i Sverige så känsliga frågan om ersättning.
De fyra revisionsbyråernas välavlönade toppkrafter är lovligt byte för röst-jagande ministrar. Men i stället för att stoppa huvudena i sanden och tro att de politiska vindarna blåser över måste byråerna förklara sitt agerande. Om så inte sker kommer impairmenttestet av förtroendekapitalet innebära en rejäl nedskrivning.
Caroline Sundewall , är styrelseproffs och skriver i vartannat nummer av Balans.