KONKURSBOET OCH ÖHRLINGS har nu förlikts i Prosolviamålet, men hovrättens dom kommer sannolikt att åberopas i nya mål om skadestånd och kan få prejudicerande verkan. Det skriver Bo Svensson i en artikel på www.tidningenbalans.se. Här publiceras en förkortad version.
[...] Den stora frågan i Prosolviamålet var om bolaget gick under på grund av en bristfällig revision som konkursboet hävdade eller om Prosolvia gick i konkurs därför att bolagets produkter inte fann avsättning på marknaden som Öhrlings påstod. Enligt konkursboet hade Öhrlings genomfört en oaktsam granskning av Prosolvias redovisning och förvaltning och inte uppmärksammat att bolaget begått fel i informationsgivningen och räkenskaperna. Det har därför blivit fel i bolagets bokslut för år 1997, något som uppmärksammades av Dagens industri och ledde till omfattande medieskriverier. Den massmediala uppmärksamheten föranledde börsen att dels tidigarelägga den uppföljning av bolaget som var planerad att ske ett år räknat från börsintroduktionen, dels placera bolaget på börsens observationslista. Därmed fick Prosolvia problem i tre olika hänseenden: Rörelsefinansiering blev omöjlig, kunder och samarbets-partners blev negativa och det blev omöjligt att genomföra en nyemission. Till följd härav blev Prosolvia oförmöget att betala sina skulder efter hand som de förföll till betalning och tvingades ansöka om konkurs. Mot detta invände alltså Öhrlings att Prosolvias programvaror och övriga produkter och tjänster inte gick att sälja i tillräcklig omfattning vilket ledde till konkursen.
I ett skadeståndsmål är det den skadelidande som har bevisbördan. Det var alltså konkursboet som skulle visa att den kedja av händelser från revisionen till konkursen som boet lagt till grund för sin talan faktiskt hade inträffat. Några särskilda svårigheter att visa vad som inträffat fram till dess Prosolvia placerades på börsens observationslista fanns inte. Konkursboet får också anses ha bättre förutsättningar än Öhrlings att visa att Prosolvia vid denna tid fick problem genom att rörelsefinansiering blev omöjlig, kunder och samarbetspartners blev negativa och det blev omöjligt att genomföra en nyemission. Någon bevislättnad för konkursboet i dessa delar av målet, som alltså rör det faktiska händelseförloppet, var därför inte motiverad
Men konkursboet bar också bevisbördan för sitt påstående att Prosolvia skulle ha överlevt om revisionen utförts i enlighet med god revisionssed. För att överleva måste Prosolvia ha en marknad för sina produkter, något som Öhrlings bestred att bolaget hade. Det är tydligt att konkursboet hade bättre förutsättningar än Öhrlings att visa hur marknaden för Prosolvias programvaror och tjänster utvecklades under år 1998. Konkursboet hade avvecklat Prosolvias rörelse och borde kunna redovisa hur detta skedde och vad det inbringade. Någon bevislättnad för konkursboet i dessa delar av målet, som alltså rör det hypotetiska händelseförloppet, var därför inte heller motiverad.
SAMMANFATTNINGSVIS VAR DET enligt min mening inte motiverat att ge konkursboet en större bevislättnad än som följer av det av tingsrätten tillämpade och i rättspraxis vedertagna beviskravet ”klart mera sannolikt”.
Konkursboet och Öhrlings har som nämnts inledningsvis förlikts och Öhrlings ska betala konkursboet 742, 5 milj. kr. Hovrättens dom kommer därmed att sakna betydelse parterna emellan men den kommer sannolikt att åberopas i nya mål om skadestånd på grund av bristfällig revision. Dessutom kan den få prejudicerande verkan när det gäller skadestånd av andra kategorier av funktionärer i näringslivet.
EN REVISOR I ett företag är en syssloman i förhållande till sin uppdragsgivare och omfattas av de regler som gäller för sysslomän. I praktiken tillämpas aktiebolagens regler om skadestånd när en revisor har varit försumlig. Men aktiebolagslagens skadeståndsregler överensstämmer i allt väsentligt med vad som gäller för sysslomän i allmänhet.
Det ligger därför i farans riktning att underrätter i fråga om beviskravet följer hovrättens dom i Prosolviamålet när de får mål i vilka en huvudman väcker talan mot en syssloman och yrkar skadestånd på grund av försumlighet. Det kan gälla skadeståndstalan mot styrelseledamöter i bolag, föreningar och stiftelser, likvidatorer, revisorer och andra personer med förvaltande eller kontrollerande uppgifter inom ett företag. Andra exempel är skadeståndstalan mot mäklare, handelsagenter, handelsresande, kommissionärer, revisorer som fullgör due diligence- och andra särskilda gransknings- eller värderingsuppdrag, auktionsförrättare och fastighetsförvaltare.
RISKERNA MED EN analogisk tillämpning av beviskravet i Prosolviamålet på sysslomän av olika slag kan belysas genom följande exempel: Om en revisor inte förmår att betala hela det skadeståndsbelopp som en domstol på grund av försumlig revision ålagt honom att betala till sin klient, kan klienten väcka talan mot sitt ombud i målet mot revisorn och yrka skadestånd av ombudet för att han avrått klienten från att väcka skadeståndstalan också mot klientens styrelse och verkställande direktör. I denna senare process vill klienten naturligtvis ha samma bevislättnad som hovrätten lämnade konkursboet i Prosolviamålet.
I PROSOLVIAMÅLET ÅLADES revisionsbolaget att solidariskt med den huvudansvarige revisorn till konkursboet betala 890 miljoner kronor med dröjsmålsränta från och med 8 maj 2001. Dröjsmålsräntan uppgick till 200.000 kronor om dagen och omedelbart före förlikningen var revisionsbolaget och revisorn skyldiga att betala sammanlagt två miljarder kronor.
Det finns därför goda skäl för alla som lämnar eller åtar sig sysslomannauppdrag att noga analysera hovrättens dom i Prosolviamålet och se över sitt försäkringsskydd.
Bo Svensson är före detta justitieråd och ordförande i Högsta domstolen. Han ledde utredningen om revisorer och revision.