Få belägg finns för att CSR ger vinst och ur ett strikt marknadsliberalt perspektiv är det oansvarigt att dela ut ägarnas pengar till filantropi. Det skriver professor Sven-Olof Yrjö Collin. Själv hoppas han dock på ett uppsving för den företagsform som ser samhällsbidrag som en självklarhet.
Företagets sociala ansvar, ofta förkortat CSR efter engelskans Corporate Social Responsibility, är i dag etablerat som en normal och accepterad rutin i större företag. Skälet till att företag arbetar med CSR varierar mellan allt ifrån sociala och etiska argument, att företaget har en social och etisk samhällsuppgift, till rent vinstmässiga argument, att CSR är lönsamt.
I dagens tidsanda är de vinstmässiga argumenten mer framträdande. Medan det mest fräna vinstargumentet upprepar Friedmans tes, att företagets enda sociala ansvar är att respektera lagarna och leverera vinst till sina ägare, hävdar andra att CSR är lönsamt eftersom det leder till högre marknadslegitimitet, gör företaget mer attraktivt för arbetssökande och skärper rutinerna i företaget. Vem har rätt? Mer eller mindre vetenskapliga undersökningar visar på motstridiga resultat; ibland att CSR har samband med lönsamhet, ibland att det inte finns något samband, och i några fall, att det finns ett negativt samband.
Ett vanligt problem med dessa studier är att de är sambandsanalyser och inte orsaksanalyser, det vill säga man konstaterar att CSR samvarierar med lönsamhet, men inte att CSR föregår lönsamhet. En förklaring till samband mellan CSR och lönsamhet kan därför vara att duktiga företag, likt till exempel H&M, är duktiga på det mesta de företar sig, varför de är duktiga på både CSR och på lönsamhet.
I ett examensarbete, framlagt vid Linnéuniversitet 2013, ville författarna Caroline Nykvist och Elin Persson pröva orsakssambandet om CSR ger lönsamhet. Men också motsatsen, vägledda av Brechts sentens ”först kommer käk, sedan kommer moral”. Med andra ord, om det är så att först kommer lönsamhet, sedan spenderar man vinstkronor på CSR. Deras examensarbete fick därför titeln: Är CSR-aktiviteter en nödvändighet eller en lyx?
Att observera företags CSR-aktiviteter är emellertid ingen lätt uppgift. De valde att studera hur företagen återger sin CSR-aktivitet i sina årsredovisningar. Det är en observationsmetod behäftad med problem, som alla metoder, men som genom vederbörliga kontrollmetoder kan ge indikationer på hur relationen ser ut.
Vinstargumentet, att CSR är en nödvändighet som kan driva vinsten, fick förkastas. CSR-aktivitet det ena året hade inget samband med vinsten nästa år. Deras undersökning antyder därför att CSR inte är lönsamt. Lyxargumentet, enligt Brecht sentens att efter lönsamhet kommer moralen, det vill säga vinst ger CSR, kunde inte heller påvisas.
Caroline Nykvist och Elin Persson fann däremot att insiderägande, det vill säga företagsledningens och styrelsens ägande, hade samband med en speciell typ av CSR-aktiviteter. Ju större insiderägande, desto mer filantropisk verksamhet ägnade sig företaget åt. Filantropi anses i CSR-sammanhang vara den högsta formen av CSR-aktivitet, då det är aktiviteter som ligger utanför omgivningens förväntningar på det specifika företagets sociala ansvar. Det kan till exempel vara stöd till konst och kultur, idrott, utbildning eller annan verksamhet som ligger utanför företagets direkta verksamhetsområde.
I dagens tidsanda, vägledd av det Friedmanska mantrat att bolaget finns till för aktieägaren och att ledningen alltid ska övervakas så att den inte tar vad som ankommer aktieägaren, kan detta tolkas som slöseri. Likt de rika Båstadsbesökarna som beställer champagne och låter servitören hälla ut det i vasken, så kallad vaskning, gör företagsledningen detsamma med aktieägarnas pengar. De ”vaskar” genom att demonstrativt hälla ut vinstmedel till filantropiska verksamheter som ger dem social prestige och status, medan aktieägarna får betala för vaskandet genom lägre vinst.
Man kan emellertid förklara det på ett annat sätt. Känt är att familjeföretag är mer CSR-aktiva än andra företag. Dock är de sämre på att tala om sina engagemang i det omgivande samhället. Det kan till och med vara så att de inte själva inser att de har aktiviteter som i dag klassificeras som CSR. Det rör sig om allt från att man anställer personer med lägre produktivitet, men som är från bygden, till att man bistår med underhåll av en bygdegård eller bidrar till en fotbollscup.
De underliggande skälen kan vara två. Man kan anse sig vara en del av och beroende av samhället, varför man griper in där man kan. Eller man kan anse att ett företag har en plikt att agera i samhället, även när det ligger utanför marknadens relationer. Oaktat om man har beroendeskälet eller pliktskälet, leder det till att man låter företaget engagera sig i filantropisk verksamhet.
Ledningens ”vaskande” kan antingen ses utifrån dagens ägarlösa bolagsmodell, som ett ohyggligt slöseri som kräver mer av så kallad god bolagsstyrning, det vill säga fler styrelsekommittéer, mer revisorsrotation, fler oberoende styrelseledamöter, högre utdelning, mer option till ledningen med mera. Eller så kan man se den ”vaskande” filantropin som föredömlig, enligt en äldre paternalistisk bolagsmodell, där bolaget var en aktiv del i samhället.
I grunden handlar detta om värderingar, och om vilken bolagsmodell man önskar se i sitt samhälle. I dag finns starka strömningar för en ideologi som pläderar för den ägarlösa bolagsmodellen med sin så kallade goda bolagsstyrning, medan den äldre modellen är hart när misskrediterad. Men den äldre modellen förefaller vara livfullt använd i familjeföretagen. Om familjeföretagandet åter kommer på tapeten, efter dess markanta nedgång från 1960-talet, kanske den äldre bolagsmodellen, med sitt större filantropiska engagemang, åter etableras.
Sven-Olof Yrjö Collin är professor i bolagsstyrning och redovisning vid Linnéuniversitetet.