Så här års är det högtryck i börsnoterade bolags valberedningar. Tack vare genomarbetade koder för ägarstyrning har allt fler rättat in sig i ledet med en formaliserad process med profilframtagande och utvärderingar av kompetensbehov. Det som tidigare var en sluten klubb med de allra största ägarnas representanter, varav flertalet styrelseledamöter, är i dag en grupp som känner ansvar och anstränger sig för att finna en bra mix av kompetenser.
Trots denna tydliga professionalisering finns det utrymme för förbättringar. Det handlar framför allt om att valberedningar, precis som styrelser, ska agera för samtliga ägares bästa. Visst kan man hävda att det är svårt att veta vad ägarna prioriterar. Är det exempelvis kostsam expansion på nya marknader och utvecklande av ny teknik som står högst i kurs? Eller föredras förvaltning av det man har för att kunna dela ut så mycket det bara går och successivt försvaga balansräkningen?
Oavsett vad ägarna vill är det hälsosamt när missnöjda valberedare, som senast i februari i Husqvarna, kliver fram och berättar varför de inte längre tror sig kunna göra någon nytta som valberedare. Ibland uppstår läckor från valberedningars överläggningar, ibland planteras sådana för att något ska ske och ibland är det rena olyckshändelser. I de flesta fall är dock den stående kommentaren från valberedningarnas överläggningar att det som sägs i de slutna ägarrummen inte bör kommuniceras.
Men vem är det valberedarna arbetar för? Jo just det, det är ju alla ägare, oavsett storlek, som på stämman beslutar om vilka personer som ska ingå i valberedningen eller på vilket sätt de ska utses. Rapporten som valberedare ger ägarna på stämmorna är dock i många fall föga informativ. Är det av omtanke om styrelseledamöter som inte håller måttet? Eller för att undvika att avslöja de motsättningar mellan olika ägargrupper som ibland leder fram till att ingenting sker, trots stora behov? Därför är Husqvarna-fallet så befriande. När Electrolux knoppade av Husqvarna 2006 beslöt dåvarande storägare att ”toppa laget”. Det var de allra vassaste i främst Team Investor som utsågs att hantera Electrolux tidigare dotterbolag. Styrelsens arvoden sattes raskt upp till internationellt sett klart attraktiva nivåer, för det gäller ju att få in de bästa och få dem att leverera aktieägarvärde.
Åren gick och Husqvarnas styrelse gav inte sin dåvarande vd tillräckligt stöd. Inte ens ordförande såg tecken på att vd var på väg rakt ”in i väggen”. När vd-skiftet var ett måste slog de två dåvarande huvudägarna sina kloka huvuden ihop och insåg att de måste samarbeta. Lundbergs hade successivt intagit posten som näst största ägare efter Investor. Först utsågs en tillförordnad vd och därefter en ordinarie vd. Styrelsen fick med vissa justeringar nytt mandat. Man kunde ju skylla på att den tidigare vd:n inte riktigt ”pallat trycket”, och att en flyttad fabrik i USA inte gått som planerat.
Valberedningen i Husqvarna jobbade vidare, bytte ut någon person, tog in representanter för den nye huvudägaren Lundbergs, och försökte förstå om styrelsen skulle få MVG, G eller IG i betyg vid stämmorna. I finanskvarteren runt Stureplan i Stockholm spreds rykten om en dåligt fungerande styrelse. Men dessa verkade inte nå Husqvarnas valberedning. Eller så valde den att bortse från ”skvallret”. Inga signaler skickades till ägarstämmorna om att allt inte stod rätt till. När fondbolaget Didner & Gerges representant i Husqvarnas valberedning, den erfarne Henrik Didner, valde att avgå ur valberedningen var det därför en stor händelse för alla Husqvarnas ägare. Uppgiften om Didners avhopp placerades på Husqvarnas hemsida på undanskymd plats. Ingen av de kvarvarande valberedarna krävde att nyheten skulle spridas. Även om de insåg allvaret bedömde de uppenbarligen inte att informationen var relevant för övriga. Men de ska ju arbeta för alla ägare! Därför var det positivt att uppgiften om avhoppet dök upp i medierna, om än två månader efter att det inträffat. Raskt klev en institutionell ägarrepresentant, utan plats i valberedningen, fram och tydliggjorde behovet av att ”något måste förändras i Husqvarnas styrelse”.
Hur bra koden än är finns det potential för förbättringar. Svenska valberedningar, i alla fall i noterade bolag, gör för det mesta ett bra jobb. Men det finns plumpar i protokollet. Valberedare behöver bli bättre på att förmedla information när den kan vara kurspåverkande eller av relevans för dem som äger eller funderar på att köpa eller sälja aktier i ett noterat bolag.
Visst måste man vara varsam med uppgifter om individuella ledamöter. Men när det fortfarande finns styrelser som inte gör sitt jobb, finns det all anledning för valberedare att ge ägarna tydliga besked. Det är ju på alla ägares uppdrag de arbetar, inte några få ägarsfärer med lite ömma tår.
Caroline Sundewall är styrelseproffs och skriver i vartannat nummer av Balans.