Drömrekryteringen

Arne Karlsson är den idealiska styrelseledamoten

En generalist med specialistkunskaper och färsk vd-bakgrund. Arne Karlsson inkarnerar den idealiska börsbolagsstyrelseledamoten. Som nytillträdd ordförande i Kollegiet för svensk bolagsstyrning har han att hantera några av vårens hetaste ämnen: kvoteringshotet och ett nytt revisorsdirektiv med långtgående konsekvenser för den svenska bolagsstyrningsmodellen.

Han bjuder på morgonkaffe med smörgås i Ratos sobert inredda representationsvåning med Sagerska palatset som närmsta granne och utsikt över Helgeandsholmen och riksdagshuset. Staten har flera gånger lagt bud på fastigheten mitt i regeringskvarteren, men hittills inget tillräckligt högt för att det anrika företaget skulle släppa greppet om det unika läget i maktens centrum.

När Arne Karlsson kom hit i slutet av 1990-talet, från bankkvarteren vid Brunkebergstorg, tyckte han att det var som att flytta till landet; utsikten är vykortslik med det mörka vattnet i Strömmen, den ljusare blå himlen och träden som snart ska spricka ut i grönska. För två år sedan lämnade han över vd-skapet på Ratos till Susanna Campbell, och blev så kallat styrelseproffs. Men det är ett ord som inte faller i god jord hos Ratos.

– Min företrädare Olof Stenhammar sa att styrelseproffs är sådana som förhoppningsvis har bläddrat igenom materialet när de kommer på mötena och sitter och säger samma sak år ut och år in oavsett vilket bolag det är, säger Arne Karlsson, som 2012 bytte vd-stolen mot ordförandeklubban på Ratos.

Styrelseproffs – i nedsättande bemärkelse – är en allt mer sällsynt art; styrelsearbetet har de senaste decennierna genomgått en professionalisering och i dag överlever man inte länge om man ser uppdraget som en reträttpost. Själv föredrar Arne Karlsson att kalla sig för styrelsearbetare.

– Styrelsearbetare uttrycker något helt annat – jag är ju oerhört aktiv i alla de bolag där jag är ledamot.

I nuläget hanterar han sju ordförandeklubbor: bland andra Ratos, Kollegiet för svensk bolagsstyrning och Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS). Därutöver är han ledamot i ytterligare tre bolagsstyrelser, från den globala jätten AP Møller-Mærsk i Danmark till uppstickaren Fortnox i Växjö. Han är ledamot av Aktiemarknadsnämnden och ordförande i fyra revisionsutskott, samt ledamot i ett femte.

Sammansättningen av styrelseuppdrag speglar Arne Karlssons personlighetsprofil. Han är riskkapitalisten med samhällsintresse; forskningsbegåvningen med känsla för affärer; en arbetande teoretiker och en intellektuell praktiker. Uppdragen tar fortfarande mer tid än han egentligen har.

– Som vd jobbade jag 70–80 timmar i veckan. När jag gick över till att bli styrelsearbetare sa jag hemma att jag skulle ned till 50 timmar, men där är jag inte ännu för det är mycket inlärning de första åren, men jag tror att jag kan komma ned i 55–60 timmar.

Hur många styrelseuppdrag behöver man för att komma upp i en vd-lön? Svårt att svara på, det beror på storleken på bolag, men minst fyra, kanske tio. Men frihetsgraden är större än när man är vd. Och så finns det synergieffekter med flera uppdrag, som man måste ta med i beräkningen.

– Rent generellt är styrelsearvoden kanske för låga, men man missar mycket om man bara räknar timmar och antal uppdrag, säger Arne Karlsson.

Han har kritiserat de nya EU-reglerna som vill begränsa antalet styrelseuppdrag för ledamöter i finansiella institutioner. Problemet, menar han, är att en styrelseledamot måste hålla sig à jour. Den färska vd-bakgrunden är snart inte så färsk längre.

– Idealet för en styrelseledamot är en nyss avgången företagsledare som fortfarande har färska kunskaper. Risken när de har slutat arbeta är att de blir det där styrelseproffset som stelnar.

En bra styrelseledamot måste fortsätta att utvecklas. Arne Karlsson funderade själv mycket på hur han skulle hålla sig uppdaterad efter att han trätt tillbaka från det operativa ledarskapet. Han kom fram till att ett av de viktigaste sätten skulle vara att sitta i flera styrelser.

– Det var en strategi som har visat sig fungera. Jag kan ge ett konkret exempel, säger Arne Karlsson och berättar om när ett komplicerat IFRS-ärende dök upp i ett större bolag där han sitter i revisionsutskottet.

– Sammanlagt tog det kanske två timmar att hantera ärendet. Vi utredde frågan och jag läste in mig på kanske en och femtio och sen hanterade vi frågan på tio minuter på revisionsutskottsmötet. Men samma fråga berörde ju alla andra revisionsutskott, och där tog den en kvart. På tre timmar kunde jag hantera något som tar tio timmar.

Många revisorer och rådgivare känner säkert igen sig i Arne Karlssons exempel, som kunde fungera som ett inlägg i diskussionen om att ta betalt för värde i stället för timmar.

– Men visst finns det en gräns för hur många uppdrag man kan ha. Man måste ha beredskap för att något kan hända, säger han.

Det behöver inte finnas något samband mellan ersättning och risk. En av de största kriser som Arne Karlsson har hanterat skedde inom det helt oavlönade uppdraget som ordförande för SNS. Det var när SNS publicerade sin forskningsrapport om konsekvenserna av privatiseringarna i välfärdssektorn. Åtta oberoende forskare bidrog med varsitt kapitel och en samlad slutsats var att ingen vet vad konsekvenserna av privatiseringarna har blivit, vilket är kontroversiellt i sig, som Arne Karlsson konstaterar i efterhand.

Men SNS dåvarande forskningschef drog i en debattartikel i Dagens Nyheter mer långtgående slutsatser än det fanns stöd för i rapporten, vilket ledde till ett händelseförlopp som tolkades som att SNS försökte tysta forskare. Av den erfarenheten har Arne Karlsson lärt sig att kriser kan anta enorma proportioner på ett ögonblick och sjunka ihop nästan lika snabbt. Några år senare har SNS seminarier fler besökare än någonsin – mötesplatsen mellan forskare och beslutsfattare inom näringsliv och politik har inte förlorat sin relevans.

Han känns som klippt och skuren för uppdraget som ordförande i SNS. Som handelsstudent var Arne Karlsson en av redovisningsprofessor Sven-Erik Johanssons favoritelever. Han gjorde stora framsteg på forskningsområdet, men tycks ha haft bråttom ut i förvärvslivet. När jag frågar varför han inte fortsatte med forskningen blir han tyst för ett ögonblick. Det är som om han aldrig har ställt sig frågan.

– Jag började jobba på SE-bankens kapitalförvaltningsdotterbolag Aktiv Placering och skrev klart min rapport om svarta lådan-teorin på kvällar och helger.

Svarta lådan-teorin handlar om varför det finns så kallade investmentbolagsrabatter och var banbrytande som den enda teorin som tog detta fenomen i försvar. Arne Karlsson fortsatte att få frågor om sin teori långt efter att den hade publicerats. I slutet av 1990-talet utvecklade han den till en strategi som sedermera blev grunden till Ratos affärsstrategi.

– Ratos är nog ett av få bolag som baserar sin strategi på en akademisk teori, säger Arne Karlsson.

Även om han inte blev forskare, tycker han att han har nytta av sina teoretiska kunskaper och har fortsatt att läsa forskningsrapporter.

– Jag har stor nytta av mitt intresse för forskning, inte minst på redovisningsområdet, när det gäller att förstå alla galenskaper som kommer.

Galenskaper i Arne Karlssons värld kommer ofta från Bryssel. Men även IFRS-utvecklaren IAASB får en släng av hans slev. Arne Karlsson har gjort sig känd som IFRS-kritiker och i sin nya roll som ordförande för Kollegiet för svensk bolagsstyrning har han att förhålla sig till en strid ström av nya regelverk från Bryssel. Han stämmer in i FAR:s kritik av det så kallade revisionspaketet, som kommer att få långtgående konsekvenser för den svenska bolagsstyrningsmodellen.

– Jag håller helt med om det som Dan Brännström och Anna-Clara af Ekenstam skrev i sin debattartikel [DI debatt 10 feb. 2014]. Revisionspaketet är i långa stycken ett grundskott mot den svenska bolagsstyrningen, som har varit oerhört framgångsrik. De skandaler som verkligen varit värda ordet skandal har inte varit särskilt många och inte särskilt systematiska, säger Arne Karlsson, med adress till lagstiftarna som försöker förebygga nästa finanskris med fler regler.

– Man kommer inte att uppnå någonting men man förstör en massa saker, sammanfattar han revisionspaketet.

Det bästa kritikerna nu kan hoppas på är att EU:s nya revisionsförordning och det uppdaterade revisorsdirektivet implementeras så bra det går i den svenska modellen – en förhållandevis slimmad aktiebolagslag kompletterad med självreglering.

– Självreglering är en påbyggnad på aktiebolagslagen. Lagen ska inte ge sig in i äganderättsfrågor och i gengäld ska politiska frågor i grunden inte finnas i koden, förklarar Arne Karlsson.

Våren 2014 håller dessa grundstenar på att rubbas. Politiker – särskilt i Bryssel – vill ge sig in i äganderättsfrågor. Samtidigt som det finns ett tryck på näringslivet att hantera vad Arne Karlsson kallar för politiska frågor.

Kravet på obligatorisk byrårotation, det vill säga att företag måste byta revisor inom lagstiftade tidsintervall, är ett exempel på när politiken ger sig på äganderätten.

– Att Ratos – eller något annat företag – skulle vilja ha revisorer som inte är bra, är en så främmande tanke, säger Arne Karlsson.

Ett annat exempel är kravet på kvotering av kvinnor in i bolagsstyrelser. Frågan har gått varm under våren och flera höga politiker i Sverige och EU, bland andra finansmarknadsminister Peter Norman, har sagt sig vara för det som tidigare varit tabu. Lagstadgad kvotering ses som den enda möjligheten när marknadsregleringen sker för långsamt. Arne Karlsson ligger lågt i debatten.

– Som ordförande får man ta ett steg tillbaka. Jag kan inte driva min egen linje, för när vi har kommit fram till något ska jag kunna representera Kollegiet, säger han.

Vad han tycker om kvotering behåller han för sig själv.

– Jag har aldrig gett mig in i diskussionen för den går inte att föra, den är så sönderpolitiserad. Det är ren populism att bara kräva kvotering i börsbolagsstyrelser – varför inte alla styrelser, politiska partier eller organisationer? Varför inte alla fackföreningar?, frågar han retoriskt.

Precis som när det gäller företagets val av revisor, tycker han att ansatsen att företag skulle avstå från att välja några andra än de bästa är hopplöst orimlig.

Bolagskoden har redan i dag en skrivning om jämställdhet, men ingen kvantifierad målsättning, än mindre krav på kvotering. Efter vårens heta debatter är det inte osannolikt att Kollegiet fattar beslut om någon form av mätbart mål. Trycket från omvärlden är stort, inte minst från politiker som vill visa resultat utan att behöva gripa till lagstiftning. Men även inifrån näringslivet höjs allt fler röster för kvotering.

Även om han är förvillande lik arketypen för en börsbolagsstyrelseledamot: vit, medelålders man, är Arne Karlsson också ett exempel på den nya generationens styrelseledamöter som förtjänar sin position genom hårt arbete. Frågan är om den professionaliseringen räcker hela vägen också för de duktigaste kvinnorna.

Rakel Lennartsson