Hovrättens dom i Prosolviamålet står på svaga ben. Det skriver professor emeritus Sven-Erik Johansson, som särskilt har granskat de antaganden som ligger till grund för domen och rekordskadeståndet till konkursboet.
I denna artikel vill jag komplettera mitt debattinlägg i Balans nr 10/2013 med en kritisk granskning av värderingen av de skador som, enligt hovrätten, på grund av oaktsam revision av bokslutet för 1997 orsakat Prosolvias konkursbo.
Skadevärderingen ska enligt hovrätten baseras på en jämförelse mellan ett faktiskt förlopp och ett hypotetiskt förlopp.
I det faktiska förloppet har, enligt hovrätten, revisionen varit oaktsam och godkänt en felaktig periodisering av intäkter i bokslutet för 1997. Detta har förskönat bokslutet och uppmärksammats av analytiker och media med förtroendekris och konkurs som slutlig konsekvens enligt hovrättens bedömning.
I det hypotetiska förloppet är revisionen inte oaktsam och konkurs undviks, vilket beskrivs i senare avsnitt.
De skadeersättningar som revisorerna enligt hovrättens dom ska betala till Prosolvias konkursbo har två huvudkomponenter, dels ersättning för förlorat rörelsevärde (624 Mkr), dels ersättning för brister i konkursboet i det faktiska förloppet (266 Mkr).
Jag är kritisk till i domen fastställda ersättningsbelopp, enligt följande tester, som jag också kommer att utveckla:
Den värdering som ligger till grund för den första komponenten beaktar inte att marknaden i det hypotetiska förloppet har information om det oväntat ogynnsamma resultatutfallet 1997.En värdering som beaktar detta förhållande leder rimligtvis till lägre ersättning.
Om bristen täcks genom att borgenärer skriver ned sina fordringar, finns det anledning att fråga sig varför ägarna via konkursboet ska ersättas för borgenärernas förluster.
Det hypotetiska förloppet ska enligt hovrätten anses ”börjar löpa vid revisorernas skadegörande underlåtenhelhet i samband med bokslutet och årsredovisningen” och den ”relevanta tidsperioden under vilket det faktiska och det hypotetiska förloppet ska jämföras” är perioden mellan slutet av februari och december 1998 (s. 87).
”I det hypotetiska förloppet hade den redovisade omsättningen uppgått till ett lägre belopp (307 mnkr) än vad som blev fallet i det faktiska förloppet (435 mnkr) och bolaget redovisat en förlust (- 46 mnkr). Mot bakgrund av de positiva prognoser som fanns av Prosolvias tillväxt och vinst hade detta naturligtvis väckt uppmärksamhet hos analytiker och i media” (s. 94).
Ersättningen för förlorat rörelsevärde borde mätas som skillnaden mellan sannolikt rörelsevärde i det hypotetiska förloppet och värdet, som är noll, i det faktiska förloppet.
Värdet i det hypotetiska förloppet bör avse värdet vid förloppets början i februari 1998, då marknaden har information om det oväntat ogynnsamma resultatutfallet för 1997.
Av hovrätten fastställd ersättning grundas i första hand på en värdering av konsultfirman Econ Pöyry med syftet att söka bedöma ”hur marknaden värderade Prosolvia utifrån den information som funnits tillgänglig innan den felaktiga informationen offentliggjordes” (s. 111).
Det är svårt att förstå att hovrätten som ersättningsgrund använder en hypotetisk värdering på en marknad som antas sakna information om redovisat utfall för 1997. En sådan värdering är oförenlig med hovrättens egen beskrivning av det hypotetiska utfallet. Konsultfirmans värdering bygger på tillsynes mycket optimistiska tillväxtprognoser.
Omsättningen antas växa med 50 procent per år under 1998–2000 i överensstämmelse med prognosen i Prosolvias börsprospekt från 1997 (s. 112).
Det är rimligt att anta att en marknad som har information om redovisat utfall för 1997 skulle göra betydligt mindre optimistiska prognoser.
Underlag saknas för en kvantifierad beräkning av hovrättens övervärdering av ersättningen för förlorat rörelsevärde. Gissningsvis är felet i varje fall inte oväsentligt.
Advokaten Carl Svernlöv har i sin mycket skickliga artikel om Prosolviadomen (Balans Fördjupning nr 1/2014) också kritiserat – men med en annan infallsvinkel – hovrättens skadevärdering. Hans sammanfattande bedömning är: ”När en domstol dömer ut det största skadeståndet i svensk historia måste grundläggande krav kunna ställas på att den sätter sig in i och kritiskt bedömer underlaget för skadevärderingen”. Jag instämmer förvisso.
Beträffande ersättning för bristen i konkursboet hävdar PwC att ersättning inte ska utgå ”vid sidan av ersättning för rörelsebortfall eftersom detta skulle innebära dubbel kompensation” (s. 79). Hovrätten anser att det inte föreligger någon dubbel kompensation och förnekar att det finns något samband mellan förlorat rörelsevärde och bristen (s. 82). Relevansen av argumentet om orsakssamband är för mig oklar. Den relevanta frågan är varför konkursboet och i sista hand ägarna ska kompenseras för den förlust borgenärerna gör om en brist täcks genom nedskrivning av borgenärernas fordringar. Jag förutsätter att så har skett. Av hovrättens dom framgår inte hur bristen täckts i det faktiska händelseförloppet. Jag har svårt att förstå varför konkursboet ska kompenseras för borgenärers förlust vid konkurs. Slutsatsen av min granskning är att hovrättens dom om ifrågavarande ersättningar står på svaga ben.
Ersättningen för förlorat rörelsevärde grundas på en värdering som inte beaktar det oväntat ogynnsamma hypotetiska utfallet för 1997.
Ersättningen för bristen i konkursboet kan ifrågasättas, om bristen täcks genom nedskrivning av borgenärernas fordringar, vilket inte kunnat utredas.
Förutsättningen för ersättningarna är att konkurs undviks i det hypotetiska förloppet i överensstämmelse med hovrättens bedömning. Artiklarna av Peter Malmqvist (kommenterat i mitt första debattinlägg) och av Carl Svernlöv visar att det finns starka argument för att konkurs inte undviks i det hypotetiska händelseförloppet.
Den kritiska frågan är hur – i det hypotetiska förloppet – förtroendet för Prosolvia, dess ägare, ledning, produkter med mera hade påverkats av en mediedebatt om bolagets oväntat dåliga bokslut för 1997.
Efter en ingående granskning av parternas argumentering är hovrättens sammanfattade bedömning ”att det finns samband mellan förtroendeförlusten och betalningsförmågan och att det är övervägande sannolikt att Prosolvia i det hypotetiska förloppet – där revision utförts aktsamt – inte drabbats av betalningsoförmåga utan överlevt” (s. 103).
Jag gör följande reflektioner:
I både det hypotetiska och faktiska förloppet har marknaden information om att det ekonomiska utfallet för 1997 blev oväntat ogynnsamt, vilket borde påverka förtroendeförlusten i båda förloppen.
I det hypotetiska förloppet är det revisorerna som upptäcker bolagets försök att försköna bokslutet.
I det faktiska förloppet är det analytiker och media som upptäcker försöket att försköna bokslutet.
Är det övervägande sannolikt att förtroendeförlusten i det hypotetiska förloppet blir så mycket mindre än i det faktiska förloppet att konkurs undviks, därför att revisorerna i stället för media upptäcker försöket att försköna bokslutet för 1997? Hovrätten har inte övertygat mig härom.
Att bedöma förtroendeförlust och konkursrisk i det hypotetiska förloppet är förvisso ingen lätt uppgift. Uppgiften att underbygga mina teser har varit betydligt enklare.
Sven-Erik Johansson är professor emeritus vid handelshögskolan i Stockholm.