Jämställdheten inom revisions- och rådgivningsbranschen har varit ett återkommande tema i Balans. I nummer 1/2014 noterades att Thyra Svensson för etthundra år sedan blev Sveriges första kvinnliga revisor. I en artikelserie i två delar berättar forskarna Eva Wallerstedt och Peter Öhman om de två kvinnliga pionjärerna Thyra och Dagmar Svensson som de anser fått anmärkningsvärt liten uppmärksamhet. Del 1 handlar om tiden fram till systrarnas misslyckade försök att bli auktoriserade 1912.
Med facit i hand kan vi konstatera att Thyra Emilia Lovisa Svensson (född 1883) och Dagmar Johanna Svensson (född 1885) – döttrar till kamrer Sven Svensson och hans fru Johanna – var två kvinnor före sin tid. Redan i unga år var de fast beslutna att bli både affärskvinnor och auktoriserade revisorer. Systrarna använde uttrycket ”i den tidigaste ungdomen” när de angav i vilken ålder de fick sätta sig in i bokföringens svåra konster. De kom också att starta såväl en stenografbyrå som en revisionsbyrå – och det innan kvinnor fick rösträtt i Sverige.
Att systrarnas far var kamrer är säkerligen en del av förklaringen till att Thyra och Dagmar Svensson valde den yrkesbana som de gjorde. De fick också påbörja den ”praktiska utbildningen” hos fadern, som inte var i livet tillräckligt länge för att få uppleva sina döttrars auktorisation (detsamma gällde hans fru som avled 1908, året före sin make). För att få arbeta med bokföring, ekonomi och administration ”på riktigt” sökte systrarna anställning hos välrenommerade företag. Thyra Svensson fick sin första anställning som 16-åring och syster Dagmar fick även hon anställning som tonåring. År 1905, då systrarna var 22 respektive 20 år gamla, bildade de sitt första företag, Stenografbyrån. Nästa företag, Revisionskammaren, startade de 1910, vid 27 respektive 25 års ålder.
När de sökte auktorisation 1912, det vill säga innan de fyllt 30, hänvisade de till 14 respektive 12 års praktik i arbetslivet (först som anställda och sedan som entreprenörer och direktörer för affärsverksamheter med anställd personal). Parallellt med företagsledarplikter och idogt praktiskt arbete förkovrade sig systrarna teoretiskt, bland annat genom studier i engelska, tyska och revisionsteknik. Vid sidan av alla andra sysslor skrev Dagmar Svensson en Lärobok i förenklad snabbskrift: Bearb. För tyska språket, Nordiska bokh. Boken handlade om Melins snabbskrift, dvs. stenografi, och var viktig för Stenografbyråns verksamhet. År 1951 hade läroboken kommit ut i 14 upplagor (de senare upplagorna bearbetades av Thyra Svensson).
Det är inte konstigt att systrarna hade i stort sett identiska meriter. Efter 8-årigt elementarläroverk hade de enligt sina ansökningar om auktorisation ”gedigen teoretisk och mångsidigt praktisk merkantil utbildning”. Thyra Svensson var anställd vid försäkringsfirman Ferlin & C:o 1899–1905, de tre sista åren i ledande ställning. I avgångsbetyget från arbetsgivaren kan man läsa att:
”Någon vidare rekommendation båtar föga, ty en kvinna med hennes egenskaper talar för sig själv.”
Dagmar Svensson var anställd vid Martin Ekenbergs Aktiebolag 1904–1906 och så här står det i ett utlåtande om hennes arbete, förmåga och språkliga färdigheter:
”Beträffande bokföringen skötte fröken Svensson densamma till revisorernas särskilda belåtenhet. I underhandlingar om bolagets öfverlåtande till engelsmän – hvilken transaktion nu fullbordats – uppgjorde fröken Svensson bokslutet med därtill hörande tablåer, balanser o.s.v., och uttalade de hitresta engelska legitimerade revisorerna sin stora tillfredställelse öfver den bokföringsteknik, som hos oss gjorde sig gällande och den tydlighet, hvarmed fröken Svensson å engelska språket framlade fakta.”
År 1905 startade systrarna alltså Stenografbyrån. Därefter hade de genom studier i handelsteknik (som företagsekonomi hette då) och rättskunskap förkovrat sig inom ämnen som krävdes för auktorisation (uppgifter om var detta skett saknas tyvärr). Däremot framgår att de studerade revisionsteknik under två månader i England 1907 och att de startade Revisionskammaren 1910. I nedanstående utdrag ur den gemensamma ansökan om auktorisation som systrarna Svensson skickade till Revisorsnämnden vid Stockholms Handelskammare står det bland annat följande om deras meriter:
”Vår praktiska utbildning har fortgått sedan tidigaste ungdomen under till en början vår faders ledning, framlidne Kamrer Sven Svensson, Södra Varfvet, hvarvid vi så småningom fingo sätta oss in i alla de faser, som i bokföring, revision och kontroll yppa sig för den erfarna revisorn. Under vår 12–14-åriga praktik i affärslivet – till en början såsom anställda å kontor och sedermera såsom startare och ledare af egen affärsverksamhet – hafva vi haft bästa tillfälle till mångsidigt utnyttjande af våra kunskaper i speciellt handelsteknik och rättskunskap.
Vi hafva erfarit hurusom mångårig praktisk verksamhet som affärsmän indirekt utvecklat vår kompetens som revisorer.
Under nyssnämnda antal år hafva vi ägnat oss åt ej mindre bokföringar af mindre och större omfattningar, balansers upprättande och olika slags organisationsarbeten, än äfven under nu närmare fem år utöfvat praktik som revisorer, hvaraf två år under namn af Aktiebolaget Revisionskammaren.”
I november 1912 antog Stockholms Handelskammare bestämmelser om procedurerna för hur antagning av revisorer skulle gå till och vilka krav som skulle ställas på dem som auktoriserades. Enligt de krav som fastställdes var ”välfrejdad” svensk man eller kvinna som fyllt 25 år och som ”åtnjuter allmänt anseende för redlighet och rättskaffens vandel” samt uppfyllt de stadgade fordringarna behörig att söka auktorisation. För att bli antagen som revisor fordrades examen från Handelshögskolan i Stockholm (eller att på annat ”jämförligt sätt” ha uppfyllt de teoretiska fordringarna) samt ”väl vitsordad” praktik under tre år. Enligt grundstadgarnas § 6 skulle det i examen ha ingått nationalekonomi med statistik samt handelsteknik och stats- och rättskunskap, där det i de två sistnämnda ämnena fordrades minst vitsordet ”med beröm godkänd”.
Det är värt att notera att Handelshögskolan i Stockholm hade startat 1909 och eftersom utbildningen var tvåårig utexaminerades de första studenterna därifrån 1911. Beslutet om att auktorisera revisorer 1912 har således ett nära samband med tillkomsten av Handelshögskolan. Fram till 1918 fanns det möjlighet till dispens från ovanstående fordringar för att bli auktoriserad revisor.
Den nyinrättade Revisorsnämnden vid Stockholms Handelskammare hade redan i oktober 1912 utfärdat en ”kungörelse om meddelande af auktorisation af revisorer” genom annonser i Post- och Inrikes Tidningar, Stockholms Dagblad, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Vid ansökningstidens utgång hade 50 sökande hörsammat kungörelsen, varav två sedan återtog sina ansökningar. Av återstående 48 var det tre som uppfyllde de teoretiska kraven i grundstadgarna: Isaac Oscar Cassel, Hans Jakob Holmström och Oskar Sillén. De två förstnämnda tillhörde den första gruppen som avlade examen vid Handelshögskolan i Stockholm 1911 och Sillén hade en handelshögskoleexamen från Köln. Bland övriga 45 sökande föreslog nämnden att man skulle utnyttja den möjlighet till dispens som fanns och bevilja Karl Gardsten, Erik von Hofsten och Sven Georg Nisswandt auktorisation.
I det beslut om auktorisation som fattades vid Revisorsnämndens numera historiska möte 11 december 1912 framgår att nämnden hade en svår uppgift när de skulle granska ansökningarna och bestämma vilka som skulle bli Sveriges första auktoriserade revisorer. Huvudparten av de sökande hade inte avlagt examen vid Handelshögskolan i Stockholm och det var således beslutet om vilka kriterier som skulle gälla för dispens som orsakade huvudbry. Ansökningshandlingarna var också av skiftande kvalitet.
”Detta gör naturligtvis jämförelsen mellan ett så stort antal sökande i viss mån vansklig, då ansökningshandlingarna icke alltid i lika mån äro af beskaffenhet att belysa sökandenas kompetens och granskarne endast undantagsvis kunna och vilja lita på personlig bekantskap eller från tredje man inhämtade uppgifter.”
Hur som helst, nedanstående utlåtande låg till grund för vilka av de sökande som kunde anses tillhöra den skara ”som icke uppfyller de eljest stadgade kompetensvillkoren, men som ändock synes äga erforderliga förutsättningar för sådan auktorisation”:
”Därvid har Nämnden ansett sig böra framförallt uppställa den betingelsen, att vederbörande icke blott genom föregående väl vitsordad praktisk verksamhet ådagalagt särskilda kvalifikationer för utöfvande af revisorsyrket i enlighet med Hks bestämmelser, utan äfven f.n. innehar en sådan ställning, som både låter förena sig med yrkesmässig revisionsverksamhet och tillika innebär en förutsättning för ett gagneligt arbete till den nya revisorsinstitutionens utveckling i den af Hk. åstundade riktningen.”
Tre manliga sökanden beviljades alltså auktorisation till följd av sin ”ställning”. Om man ska tolka ordet ”ställning” som anställning eller sysselsättning så var de tre männen födda mellan 1861 och 1874. De hade lång yrkeserfarenhet och som framgick av Revisorsnämndens motivering även gedigen erfarenhet av revision. Passusen att ställningen skulle kunna förenas med ”yrkesmässig” revisionsverksamhet innebar att revisorsyrket skulle bedrivas som heltidssysselsättning, vilket också fanns angivet i stadgarna. Det fanns dock möjlighet att begära dispens för vissa sysselsättningar som inte ansågs inverka på revisorns oberoende. Sammanfattningsvis var de tre personer som fick auktorisation i första omgången ”ett mindre antal, som kunna sägas vara öfriga medsökande öfverlägsna.”
Bland de kvinnliga sökande som nekades auktorisation fanns inte bara Thyra och Dagmar Svensson, utan även Mathilda Staël von Holstein (född 1876). Den senare hade bedrivit studier i det tyska rätts- och handelsspråket under sex veckor i Tyskland, hon hade genomgått en kurs i bankbokföring, läst kurser i engelsk och tysk handelskorrespondens samt maskinskrivning vid ansedda Påhlmans Handelsinstitut. Hon hade en väl vitsordad praktik som korrespondent på ett advokatkontor 1902–1905 och därefter som amanuens och senare tillförordnad kamrerare vid Stockholms stads hälsovårdsnämnd. Beträffande hennes ansökan om ordinarie tjänstgöring som kamrer hänvisas till ett intyg, där det framgår att det var svårt för kvinnor att få sådana befattningar:
”Såsom ett bevis på hälsovårdsnämndens uppskattning af fröken Staël von Holsteins gedigna arbete må anföras, att, då fröken Staël von Holstein anhållit att komma i åtanke vid kamreraretjänstens besättande med ordinarie innehavare, nämnden hos stadsfullmäktige anhållit om uttalande huruvida från dess sida hinder mötte för denna befattnings besättande med en kvinnlig innehafvare. Då hinder emellertid häremot resta, har hennes ansökan icke kunnat till pröfning upptagas.”
Trots vitsordad duglighet kom Mathilda Staël von Holstein alltså inte ifråga för en tjänst vid Stockholms stads hälsovårdsnämnd. I början på förra århundradet var ”kön” i många avseenden viktigare än kompetens och vid den här tiden hade kvinnor inte heller rätt att få statliga tjänster.
I ett dokument från Revisionsnämndens genomgång av de sökande finns det vid Mathilda Staël von Holsteins namn antecknat ”får vänta ett år”. Fröken Staël von Holstein hade dock inte för avsikt att vänta för att få bli auktoriserad revisor. Istället återupptog hon sina studier i juridik som hon påbörjat 1909 och med facit i hand vet vi att hon kom att bli en kvinnlig pionjär inom advokatprofessionen. 1921 blev hon den andra kvinnliga ledamoten av Sveriges advokatsamfund och hennes cv innehåller en rad imponerade uppdrag inom det offentliga Sverige. Åren 1919–1923 var hon exempelvis en av ledamöterna i kommissionen angående kvinnors tillträde till civil statstjänst. Hon hade en egen advokatbyrå i Stockholm 1923–1945. Genom beslutet att inte bevilja Mathilda Staël von Holstein auktorisation gick revisorsprofessionen miste om en kompetent person. Hur revisionsbranschen – och inte minst kvinnornas intåg i den samma – hade utvecklats om Revisorsnämndens beslut blivit ett annat får vi aldrig veta.
Systrarna Svenssons meriter var snarlika Mathilda Staël von Holsteins, men till systrarnas fördel talade den stora erfarenheten av och insikten i bokförings- och revisionsarbete. De hade dessutom uttryckt sina tankar om vikten av en oberoende revisorsprofession i skriften ”den nya revisorsinstitutionens utveckling”.
”Frågan om införande i vårt land af auktoriserade revisorer har ju länge stått på dagordningen, och under de diskussioner, som härom förts i tidningspressen, bland fackmän och inom Riksdagen torde den allmänna meningen alltmer hafva mognat för erkännande af den principiella riktigheten i fordran på speciell sakkunskap hos dem som erhålla uppdrag att granska bolags, kassors och andra mer eller mindre offentliga anstalters räkenskaper och förvaltning. Om sättet för bildandet af ett sådant legaliserat revisorsstånd samt om utsträckningen af laglig skyldighet att anlita kvalificerade revisorer kunna väl ännu på sina håll meningarna vara delade, men därom torde man i allmänhet vara ense, att det hittillsvarande låt-gå-systemet är ohållbart.
[...] Under dessa förhållanden har den tanken osökt uppstått, att, redan innan föreskrifter om legaliserade revisioner kommit till stånd, tillfälle borde beredas allmänheten att anlita ansvariga och sakkunniga revisorer för utförande af revisionsgöromål och siffergranskningar, upprättande af bokslut m.m.
AKTIEBOLAGET REVISIONSKAMMAREN har förverkligat denna tanke. Revisionskammarens ändamål är nämligen att genom sakkunniga personer utföra alla inom en revisors och räkenskapsförares verksamhetsområde fallande göromål äfvensom andra uppdrag, som förutsätta speciell kännedom om och vana vid bokföring, kassakontroll, räkenskapsgranskning och affärsförhållanden af olika slag.”
Systrarna var således måna om att inte bara utveckla den egna revisionsbyrån, utan även revisionsmetodiken som sådan. Att de tagit intryck av det skotska och engelska revisionssystemet, förmodligen i samband med att de förkovrade sig i revisionsteknik via studier i England 1907, framgår av fortsättningen på systrarna Svenssons ansökan om auktorisation:
”Revisionskammaren har för ändamålet hos sig anställt revisorer, hvilka alla utgöras af erfarna yrkesmän, och hvilka allt efter arten och beskaffenheten af de arbeten, som önskas utförda, af Revisionskammaren ställas till resp. kunders förfogande. Det arbete, som af dem utföres, står under öfverinseende af bolagets direktion, hvadan Revisionskammaren såsom sådan ikläder sig ansvaret för biträdens arbeten. [...]
Till förebild för sin verksamhet har Revisionskammaren hufvudsakligen tagit det skotska och engelska revisionssystemet, som otvivelaktigt är det bäst utvecklade i världen.”
Trots att det måste ha varit en besvikelse att de inte beviljades auktorisation 1912 gav inte Thyra och Dagmar Svensson upp de ambitioner de haft sedan ”den tidigaste ungdomen”. Faktum är att detta var två mycket beslutsamma kvinnor och att de närmaste åren kom att styras av vad som fordrades för att bli auktoriserade revisorer.
Eva Wallerstedt är professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet och verksam vid Centrum för forskning om ekonomiska relationer (CER) vid Mittuniversitetet.
Peter Öhman är docent i företagsekonomi, centrumledare för CER och verksam som lärare och forskare vid Mittuniversitetet.