Upprepade frågor och långa ledtider i disciplinärenden mot revisorer skapar irritation och misstro. Urban Engerstedt, senior rådgivare, har identifierat ett antal kritiska punkter som påverkar förtroendet för Revisorsnämnden (RN).
Revisorsnämnden (RN) är statens myndighet för revisorsfrågor. RN har två övergripande uppgifter. Den ena huvuduppgiften är att se till att det finns kvalificerade revisorer för näringslivets behov. Den andra är att ha tillsyn över dessa revisorer.
RN fullgör sin andra huvuduppgift, att ha tillsyn över de kvalificerade revisorerna, på flera olika sätt. RN tar emot och prövar anmälningar mot kvalificerade revisorer. Sådana anmälningar kommer, enligt uppgift på RN:s webbplats, vanligen från klienter, konkursförvaltare eller myndigheter. RN har även en stor uppsökande verksamhet som går ut på att kontrollera att den revision som utförs håller hög kvalitet. Urvalet av vilka revisionsbyråer och revisorer som ska granskas på detta sätt sker systematiskt och riskbaserat. RN öppnar även granskningsärenden på grund av uppgifter i pressen och andra medier oavsett om det har inkommit någon anmälan. Om RN i något ärende, vare sig det startats genom en anmälan eller på annat sätt, finner att en kvalificerad revisor har åsidosatt sina skyldigheter kan RN meddela revisorn en så kallad disciplinär åtgärd. En sådan åtgärd är en erinran, en varning eller ett upphävande av en revisors godkännande eller auktorisation eller av ett revisionsbolags registrering.
Det är viktigt både för revisionsbranschen och för revisionens intressenter att det finns en oberoende, kompetent och effektiv tillsyn av revisorer. Det är därför också angeläget att tillsynen bedrivs på ett sådant sätt att den inger respekt och förtroende i revisorskåren. Enligt min erfarenhet är detta inte alltid fallet. I min nuvarande verksamhet som senior rådgivare åt revisorer och revisionsföretag, men också i min tidigare verksamhet hos KPMG och FAR, har jag upplevt ett antal situationer där revisorer som varit föremål för RN:s tillsyn uttalat frustration över de långa ledtiderna i disciplinärendena. Det är således inte ovanligt att handläggningen av ett ärende kan ta upp till ett och ett halvt eller till och med två år innan RN fattar slutligt beslut i ärendet. Utdragna handläggningstider medför betydande tidsåtgång och inte minst stora kostnader för den revisor eller det registrerade revisionsbolag som är föremål för ärendet. För enskilda revisorer innebär det också en psykisk påfrestning att under lång tid leva i ovisshet om utgången i ett disciplinärende.
En annan källa till frustration utöver de långa handläggningstiderna, men som bidrar till dessa, är att berörda revisorer och revisionsbolag under handläggningstiden kan få föreläggande på föreläggande med frågor, vilka inte sällan upplevs som upprepningar av tidigare ställda frågor som redan besvarats eller som synes vara av oväsentligt slag sett till ärendets helhet. Förekomsten av dessa ”frågebatterier” i disciplinärendena tycks också ha ökat på senare år samtidigt som RN blivit mycket mer restriktiv med att ge anstånd med att lämna svaren på föreläggandena. Ytterligare en omständighet som skapar irritation och misstro bland berörda revisorer är att RN i allt större utsträckning tenderar att utöka prövningen i ärendena till frågor som ligger utanför de förhållanden som omfattas av anmälan. Det är visserligen sant att RN som tillsynsmyndighet inte är bunden av anmälarens uppgifter och påståenden – anmälaren intar inte ställning som part i ärendet – men utgångspunkten borde, enligt min mening, ändå vara att RN koncentrerar sin handläggning till uppgifterna i anmälan.
En naturlig konsekvens av det sätt på vilket RN bedriver sina utredningar i disciplinärenden är att de flesta revisorer ryggar inför att ”ställas inför skranket” i dessa sammanhang, något som också dessvärre ibland utnyttjas av mindre seriösa kunder som av olika skäl kommit i konflikt med sina revisorer. Det förekommer således att sådana kunder hotar med att anmäla sin revisor till RN om revisorn inte faller till föga i den fråga som tvisten gäller, till exempel diskussion om ett arvode eller om innehållet i en revisionsberättelse. Revisionsberättelsen är naturligtvis aldrig förhandlingsbar, men kreditering helt eller delvis av en kundfaktura kan kanske ibland rent av framstå som ett bättre alternativ än att hamna i utredningskvarnen!
Jag har nu pekat på några faktorer som enligt min erfarenhet riskerar att minska respekten och förtroendet för RN:s tillsynsverksamhet. Frågan är då om man kan göra något för att förbättra situationen och minska denna risk? Jo, enligt min mening bör RN kunna förbättra effektiviteten i hanteringen av disciplinärendena i berörda hänseenden genom att för det första koncentrera handläggningen kring uppgifterna i anmälan, för det andra rikta fokus i ärendehandläggningen mot väsentligheter och inte mot formaliafel och för det tredje strama upp frågeställandet till undvikande av upprepningar och onödigt många förelägganden. Det skulle säkert också bidra till en större förståelse bland revisorerna för tillsynsverksamheten om RN i något större utsträckning accepterade det faktum att revisorer under vissa perioder har en mycket hög arbetsbelastning.
Mina förslag förutsätter givetvis att RN har förmågan och viljan att sätta sig in i de revisorers situation som blir föremål för tillsyn och även delar uppfattningen att revisorskårens förtroende för myndighetens handläggning av tillsynsärendena är av väsentlig betydelse för tillsynsverksamheten i stort. Jag utgår från att så är fallet.
Urban Engerstedt är tidigare chefsjurist på FAR och numera verksam som senior rådgivare.