Företagsskattekommitténs betänkande är något av det konstigaste jag läst. Med titeln ”Neutral bolagsskatt – för ökad effektivitet och stabilitet” (SOU 2014:40) har kommittén lagt fram ett förslag där räntor i företagssektorn bara ska vara avdragsgilla mot ränteintäkter, inte mot rörelseresultatet. Som kompensation sänks bolagsskatten från dagens 22 procent till 16,5 genom ett särskilt skatteavdrag.
Den bärande tanken bakom förslaget är att skapa skattemässig neutralitet mellan lånat och eget kapital. Det anses negativt för samhället att räntor på företagens lån är avdragsgilla, men inte kostnaden för eget kapital. Det uppmuntrar till finansiellt risktagande och anses gynna företag som arbetar med materiella investeringar, exempelvis fastigheter, eftersom de är belåningsbara. Bolag som däremot satsar på immateriella investeringar, exempelvis produktutveckling, måste använda ej avdragsgillt eget kapital. För att jämna ut denna orättvisa föreslås alltså att räntor i företag bara ska vara avdragsgilla mot ränteintäkter.
Det är lätt att förföras av kommitténs resonemang. Att dra ett svärd för sexiga ”framtidsföretag” på bekostnad av tråkiga fastighetsföretag får säkert vissa att jubla. Problemet är att kommitténs grundantagande inte håller. Avdragsgilla räntor är inte den fördel som kommittén tycks tro. Avdragsrätten måste ses i relation till en annan viktig faktor – investeringens avskrivning.
Anta att ett företag har två investeringsalternativ – investera 1000 miljoner kronor i en kontorsfastighet eller i utvecklingen av en produkt. I båda fallen tar investeringen ett år och den förväntas ge ett överskott i 25 år på 200 miljoner kronor per år. Fastighetsinvesteringen finansieras med ett 25-årigt lån till en ränta på 4,0 procent. Produktutvecklingen finansieras med eget kapital, som också antas kosta 4,0 procent. Båda tillgångarna skrivs av skattemässigt på 25 år och skattesatsen är 22 procent.
Det som skiljer är alltså att räntan är avdragsgill, men inte kostnaden för eget kapital. Om vi nuvärdeberäknar överskotten från båda investeringarna, kan konstateras att värdet av fastighetsinvesteringens överskott blir 1.657 miljoner kronor, medan värdet av produktinvesteringen ligger på 1.574 miljoner kronor. Skillnaden i avdragsrätt gör alltså att fastighetsinvesteringens avkastning är 5 procent högre. Företagsskattekommittén har alltså fog för sitt ställningstagande.
Nej, faktiskt inte. Kostnader för produktutveckling dras i praktiken av i den takt som utgifterna uppstår och inte på 25 år, som i exemplet. Om vi därför ändrar exemplet och skriver av produktinvesteringen på fem år (vi har inte vinster för att kunna skriva av snabbare) uppstår en skattekredit. Den är skillnaden mellan investeringens ekonomiska restvärde och det skattemässiga. Skattekrediten ökar produktinvesteringens överskott till 1.633 miljoner kronor och skillnaden mot den kreditfinansierade fastighetsinvesteringen till endast 1,5 procent.
Differensen kan minskas ytterligare om vi skattemässigt drar av produktinvesteringen direkt. Det skattemässiga underskott som uppstår måste emellertid dras av mot vinster i annan verksamhet. Om det är möjligt ökar produktinvesteringens överskott till 1.649 miljoner kronor och skillnaden mot fastighetsinvesteringen krymper till 0,5 procent. Det är försumbart.
Avdragsrätten för räntor har alltså inte den avgörande betydelse för investeringskalkylen, som Företagsskattekommittén tycks tro. Den viktigaste skillnaden är att lån har en låg kostnad, eftersom lånen löper med säkerheter. Granskar vi de sju största fastighetsbolagen kan konstateras att den genomsnittliga räntekostnaden (inklusive räntederivat) ligger på 3,9 procent för 2013. Kostnaden för eget kapital kan uppskattas med ledning av vissa fastighetsbolags preferensaktier. I procent av marknadsvärdet ligger utdelningen normalt på 6–8 procent per år. Om vi i exemplet ovan därför lägger in en kostnad för eget kapital på 7 procent i produktinvesteringen, får det stor effekt. Då blir överskotten 38 procent lägre än i fastighetsinvesteringen, trots att produktinvesteringen skrivs av redan första året. Det visar att riskpremien har en betydligt större effekt för investeringskalkylen, än räntornas avdragsrätt.
Det är svårt att förstå hur Företagsskattekommittén kommit så här snett. När dessutom en stor del av utredningen radar upp mängder av gränsdragningsproblem kring begreppet ränta, är det omöjligt att se någon samhällsekonomisk förtjänst med förslaget. Innovationsnivån liknar 80-talets så kallade vinstdelningsskatt. Där var målet att med diverse enkla omräkningar få fram ett inflationsjusterat resultat som skulle beskattas. Konstruktionen var lika ihålig som rättsosäker och försvann efter några år. Finns det ingen som var med då, som kan säga ifrån nu och förmå politikerna att avstå från konstiga innovationer inom företagsbeskattningens område?
Peter Malmqvist är ordförande i värderingskommittén inom Sveriges Finansanalytikers Förening. Han skriver i vartannat nummer av Balans.
peter.malmqvist@eqr.se