Sten Jönsson. Professor emeritus, tidigare professor i redovisning, verksam vid Handelshögskolan i Göteborg och Gothenburg Research Institute. Han har de senaste åren engagerat sig i utbildningspolitik och är medgrundare och tidigare ordföranden i Fekis, Föreningen företagsekonomi i Sverige.
Du har väckt debatt om resursbristen inom forskning och utbildning i redovisning, varför?
– Redovisning är det populäraste ämnet bland universitetsstudenter, samtidigt som det får minst resurser. Jag menar att vi kommit till en punkt där det inte går längre. Mitt mest radikala förslag är att man skulle halvera antalet studenter utan att dra ned resurserna, under en period på kanske fem år tills man hunnit bygga upp en balans igen.
Humaniora, där ekonomi ingår, får generellt sett mindre pengar per student än naturvetenskap, vad är problemet?
– Ja så har det alltid varit, men redovisningsämnets popularitet har vuxit snabbare än återväxten av lärare och forskare. Lärarna körs i botten och unga forskare får kliva in i lärarrollen för tidigt, vilket innebär att forskningsutbildningen kommer i kläm och forskningen blir försenad.
Nya internationella standarder gör redovisningsämnet både större och mer komplext, hur går det ihop med minskade resurser?
– Det går inte ihop. När jag var student var det så mycket övning inom ramen för studierna att vi kunde gå direkt in i arbete efteråt. I dag finns det inte tid för någon yrkesutbildning utan det som studenterna får på universitetet är de teoretiska grunderna. Det är en av anledningarna till att många studenter söker sig till en revisionsbyrå efter studierna, eftersom byråerna erbjuder gedigen utbildning i ekonomyrket.
Problemen är många, finns det en enkel lösning?
– Lösningarna behöver sökas på alla plan och alla aktörer och intressenter måste samverka, såsom staten, universiteten och högskolorna och branschen. Men som jag ser det är problemet att kapaciteten att utbilda redovisningsekonomer är för liten och dessutom splittrad. I dag erbjuder alla högskolor redovisning eftersom det är det populäraste ämnet, men lärarna räcker inte till. Det finns i dag cirka 40 behöriga lärare på 26 ställen, i genomsnitt en och en halv behörig lärare per undervisningsställe.
Du föreslår ett nationellt centrum för redovisning, vad innebär det?
– Ett nationellt centrum kan fungera som fortbildningsinstitut för lärare, som kunde få några månaders paus från undervisningen för att hinna förkovra sig inom ämnet och bli stimulerade inom sitt yrke. Ett nationellt centrum krävs också för att få fram fler professorer inom redovisning. För att få docentkompetens, som är förutsättningen för att kunna bli professor, måste man ha jobbat med forskning på internationell nivå. 26 högskolor utspridda i landet kan inte erbjuda detta, men om det fanns ett nationellt centrum skulle lärare och forskare oavsett hemvist få tillgång till möjligheten att utvecklas och göra akademisk karriär.
Var ska detta nationella centrum byggas?
– Det måste ju vara ett ställe där det finns en redovisningstradition. Mina alternativ är Lund, Göteborg eller Stockholm, där det redan finns en ansamling. Uppsala har ingen redovisningstradition och Umeå tror jag inte heller på. Örebro kunde vara ett alternativ; där finns en intressant utveckling inom området. Ett argument för att göra Örebro till värd för ett nationellt centrum vore att det skulle ge turbo på en utveckling som redan är igång. Det viktiga är att åstadkomma en kraftsamling som kommer alla till nytta.
Hur kan man få fram resurser till forskningen inom redovisningsområdet?
– Med tanke på att redovisning är ett jättestort utbildningsämne får det förvånansvärt lite forskningsmedel. Jag har tidigare räknat ut att det skulle behöva i storleksordningen 100 miljoner kronor under en tioårsperiod för att ge effekt. En stor del av pengarna borde kunna komma från näringslivet. Det finns enormt mycket redovisningsproblem i banker som inte är lösta, samtidigt som bankerna har en stark lobby på sin sida, så där borde det finnas intresse av mer forskning.
Hur går det med oberoendet om branscher börjar betala för forskning inom sitt fält?
– Det är jag inte orolig för; universiteten är duktiga på att utforma sina kontrakt och avtal på ett sätt som inte äventyrar oberoendet. Sedan får man ju förutsätta att den som har fått en sådan professur har lite självrespekt.
Vem har ansvar för att ställa situationen till rätta?
– Staten har det största ansvaret. Redovisning är en infrastrukturfråga i den meningen att det måste finnas kompetent personal för att kunna hantera mer och mer komplexa lösningar. Men jag hoppas att branschen kommer att fortsätta bidra genom att låta praktiker gästföreläsa på universitet och högskolor. Idealiskt sett skulle branschens företrädare se detta som ett led i deras egen kompetensutveckling och inte som en uppoffring.
Rakel Lennartsson