För Revisorsnämnden är effektiv handläggning en prioriterad fråga och några av åtgärderna har redan gett effekt. Men detta arbete får aldrig ske på bekostnad av rättssäkerheten, skriver myndighetschef Anita Wickström i en replik på Urban Engerstedt.
Jag delar Urban Engerstedts uppfattning om att långa handläggningstider ofta innebär stora påfrestningar för enskilda revisorer. Jag ser därför allvarligt på detta och RN arbetar aktivt med att korta de ibland alltför långa handläggningstiderna.
För att snabba upp förfarandet har RN, förutom rekryteringar av personal, vidtagit ett antal åtgärder både på lednings- och handläggarnivå.
De vidtagna åtgärderna har börjat ge effekt. År 2013 avgjorde RN cirka 30 procent fler disciplinärenden och dessutom fler äldre ärenden, som typiskt sett är omfattande eller komplicerade, än under 2012 och 2011 (32 ärenden mot 20 respektive 14).
RN är alltså på rätt väg. Det innebär dock inte att vi är i hamn. Arbetet med att utveckla verksamheten och möta de krav som ställs på RN går vidare. I detta arbete är frågor om hur verksamheten kan effektiviseras och handläggningstiderna kortas ytterligare prioriterat. Förutsättningarna för att nå än lägre med effektiviseringsarbetet påverkas dock av att allt fler av de disciplinärenden som RN handlägger är stora till sin omfattning och rör komplexa redovisnings- och revisionsfrågor.
Utgångspunkten är att disciplinärendena ska avgöras så snabbt som möjligt utan att rättssäkerheten för den anmälde revisorn eftersätts. Den senare aspekten får inte glömmas bort i diskussionen.
När RN öppnar ett disciplinärende mot en revisor är det fråga om myndighetsutövning mot enskild. Kraven på rättssäkerhet måste därför sättas högt. RN har den fulla bevisbördan i disciplinärenden och alltså en långtgående utredningsskyldighet. Detta innebär bland annat att RN som regel går igenom fyra eller fem uppdrag när det finns anledning att anta att revisorn åsidosatt sina skyldigheter i sådan grad att auktorisationen eller godkännandet kan komma att upphävas. Rättssäkerheten kräver också att revisorn får ta del av de uppgifter som tillförts ärenden och får rimlig tid på sig för att yttra sig över dessa. Handläggningen hos RN är i huvudsak skriftlig. I ett första föreläggande, som i de flesta fall går ut innan RN tagit del av revisorns dokumentation, är det många gånger svårt att precisera frågorna. Det första föreläggandet går därför som regel ut på att revisorn ska yttra sig över vad anmälaren anfört eller över de andra förhållanden som föranlett RN att öppna ärendet. Först i nästa skede är det möjligt att ställa preciserade frågor till revisorn. De svar revisorn lämnar leder ofta till följdfrågor.
Det är alltså riktigt att en revisor i ett disciplinärende kan få flera förelägganden med frågor. Jag har förståelse för att det upplevs som pressande och att det är irriterande om man upplever att en redan besvarad fråga återkommer. Målsättningen är givetvis att hålla nere antalet förelägganden med frågor. Men jag tror att de flesta mot den skisserade bakgrunden förstår att det normalt krävs att frågor ställs i flera omgångar innan en utredning kan avslutas.
Även om det inte kan uteslutas att samma fråga av misstag ställs flera gånger föranleds sådana omtag inte sällan av att revisorn inte har svarat på frågan när den ställdes första gången eller att revisorn visserligen svarat, men att svaret är oklart eller ofullständigt.
I ärenden av större omfattning har RN – efter önskemål från branschen – ett system där en slutpromemoria skickas till revisorn när ärendet bedöms vara färdigutrett för att revisorn ska kunna se vad RN kan komma att inrikta sin kritik mot och hur RN uppfattat revisorns svar. Visserligen fördröjer detta handläggningen, men systemet har fördelar från rättssäkerhetssynpunkt.
Jag vill, vad gäller frågan om att koncentrera RN:s utredning till uppgifterna i anmälan, framhålla att utgångspunkten redan i dag är att RN fokuserar utredningen på de förhållanden som föranlett RN att öppna ärendet. Om det finns tecken som tyder på allvarligare avsteg från god revisions- eller revisorssed eller om det finns skäl att ge ledning i en viktig fråga utvidgas utredningen. Begränsningen får inte gå så långt att RN gör avkall på sin kärnuppgift, nämligen att fånga upp de revisorer som utför mycket bristfälliga revisioner och att verka för en ändamålsenlig utveckling av de goda sederna.
Slutligen, att fokus i ärendehandläggningen ska ligga på väsentligheter är en självklarhet. Även ”formaliafel” kan dock, utifrån det ovan sagda, vara väsentliga.
Anita Wickström är jurist och chef för Revisorsnämnden.