En revisor som i sitt arbete får indikationer om korruption är skyldig att gräva vidare. Det skriver Revisorsnämndens chefsjurist Adam Diamant och uppmanar de större byråerna och FAR att öka utbildningsinsatserna på området.
Som ett led i de aktiviterer som det allmänna vidtar för att förebygga korruption har Revisorsnämnden (RN) fått i uppdrag att, inom ramen för sin verksamhet, verka för att öka medvetenheten hos revisorer om behovet av att uppmärksamma och anmäla misstänkt korruption. Jag vill därför ge min syn på vad branschen, revisionsföretagen och de revisorer som utför revisonerna kan göra för att bidra till att korruption förhindras.
Korruption kan påverka revisionen på flera sätt. Ett första sådant är att redovisningen, och därmed räkenskapsrevisionen påverkas. Som exempel kan lämnade mutor redovisas som försäljningskostnader eller inte redovisas alls. Det är dock ofta svårt att direkt ur redovisningen finna sådana fel. Viktigt är därför att revisorn baserar sin revision på en god förståelse av revisionsklientens verksamhet. Detta gäller inte minst företag verksamma i branscher där risken för korruption erfarenhetsmässigt är särskilt stor.
Även revisorns aktiviter vid genomförandet av förvaltningsrevisionen är av betydelse. Inledningsvis ligger det i revisorns uppdrag att granska om styrelseledamot och vd inom ramen för sitt uppdrag har vårdat företagets angelägenheter så att de legala kraven på företaget kan efterlevas. Brister styrelsen i sin skyldighet att organisera och övervaka verksamheten, eller vd i sin skyldighet att sköta den löpande förvaltningen, så att de legala kraven på verksamheten inte efterlevs eller avvikelser från kraven inte kan upptäckas, åsidosätter funktionärerna sina skyldigheter. Detta kan i sin tur aktualisera revisorns aktivitets- och rapporteringsplikt.
Därtill har revisorer en särskild rapporteringsplikt om de i sin revision av ett aktiebolag finner att det kan misstänkas att någon inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till något av brotten tagande av muta, givande av muta, handel med inflytande eller vårdslös finansiering av mutbrott. Även om revisorn inte ska planera eller vidta några särskilda granskningsåtgärder för att upptäcka dessa brott är det ett skäligt krav att revisorn genomför andra delar av revisionen medveten om risken för korruption. Har revisorn fått indikationer om förekomsten av bland annat de nämnda brotten måste han eller hon gräva vidare.
Med detta sagt uppkommer frågan om vilka rimliga förväntningar revisionens intressenter kan ha på revisorers agerande. Jag menar att åtgärder på bransch-, byrå- och individnivå bör kunna baseras på en metod likartad den som tillämpas för att förhindra eller upptäcka penningtvätt och finansiering av terrorism.
Väl medveten om att krav på organisation, utbildning med mera motsvarande de i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism inte finns beträffande korruptionsbrotten, framstår det för mig som rimligt att förvänta sig att det finns någon form av beredskap hos revisorerna för att de, tillsammans med andra experter, ska kunna hantera i revisionen förekommande frågor om korruption. Bedrivs revisionsverksamheten inom större revisionsbyråer bör byråerna genom särskilda återkommande utbildningsinsatser tydligt göra revisorer medvetna om kraven på att de ska vara vaksamma på indikatorer på korruption och vilka indikatorer som typiskt finns i fråga om korruption. Därtill bör revisionsbyråerna införa rutiner för att skydda anställda från till exempel hot till följd av att de granskar eller rapporterar misstänkt korruption. I de fall revisionsverksamheten bedrivs i mindre byråer bör i stället FAR kunna tillhandahålla utbildning och annat stöd som ger även dessa byråers revisorer verktyg för att kunna upptäcka, och hantera de revisionella följderna av korruption.
När det gäller enskilda revisorers agerande är min erfarenhet att svenska revisorer ofta saknar tillräckliga, på erfarenhet baserade, kunskaper för att kunna göra kvalificerade bedömningar om misstanke om förekomsten av en inte sällan komplex brottslighet. Däremot är den svenska revisorskåren väl skolad i att göra bedömningar baserade på professionell skepticism. Det finns därför befogade och rimliga förväntningar på att revisorerna genom sedvanliga revisionsåtgärder ska kunna upptäcka transaktioner som till sin natur eller omfattning framstår som så avvikande från det granskade företagets löpande verksamhet att skyldigheten att vidta ytterligare utredningsåtgärder föreligger.
Adam Diamant är chefsjurist på Revisorsnämnden (RN).