Debatten om pågående arbeten fortsätter. Mats Brockert har i tidigare artiklar i Balans hävdat att FAR ”arbetar för mer komplicerade regler för småföretag” (Balans nr 5/2014 och Balans fördjupning nr 3/2014) och kritiserat FAR:s skrivelse till Bokföringsnämnden angående alternativregeln i K2 för pågående arbeten. Göran Arnell, ordförande i FAR:s policygrupp för redovisning har i en replik (Balans nr 7/2014) på Mats Brockerts första artikel hävdat att FAR verkar för förenkling så länge det kan ske utan att bryta mot lag. Nedan följer ett sista replikskifte mellan Mats Brockert och representanter för FAR:s policygrupp för redovisning.
Inledningsvis finns det anledning att understryka att jag har valt att debattera FAR:s agerande och argument för mer komplicerade regler, inte vad som är gällande rätt. Orsaken till det är att rättsfrågan ska prövas utifrån EU-rätten och direktivtext, vilket gör frågan svårtolkad. Att EU-rätten är svårtolkad visas bland annat genom att Högsta förvaltningsdomstolen ofta tvingas begära förhandsavgörande från EU-domstolen. Det är inte heller länge sedan lagstiftaren klargjorde att ett visst förfarande var helt omöjligt med hänvisning till EU-rätten, men efter kontakt med EU-kommissionen ändrades denna bedömning. Denna feltolkning visar givetvis inte att lagstiftaren saknar juridisk kompetens utan i stället hur oerhört svårtolkad EU-rätten kan vara.
I Göran Arnells replik behandlas EU-rätten i väsentlig omfattning. Det är naturligt och helt riktigt, eftersom EU-rätten är av helt avgörande betydelse i denna fråga. Mot denna bakgrund kan man med fog fråga sig varför FAR:s skrivelse, som är på tre sidor, endast innehåller en enda mening med ett inte underbyggt konstaterande av EU-rätten. Denna avsaknad av analys av den helt avgörande frågan är förvånande och i det närmaste respektlöst. Det visar också med all tydlighet att FAR:s skrivelse är ett hastverk och att den inte uppfyller de krav som det finns anledning att ställa på en skrivelse som kräver ökad komplexitet för småföretag.
Göran Arnell ifrågasätter varför jag inte anger om jag anser att det är tillåtet enligt ÅRL med undervärdering av omsättningstillgångar. Min utgångspunkt har, som ovan nämnts, varit att frågan är svårtolkad. För mig är detta ett tillräckligt starkt skäl för att inte huvudlöst kräva ändringar som medför att småföretagarnas vardag kompliceras. Eftersom jag får kritik för detta är det lika bra att jag kortfattat redogör för hur jag ser på den rättsliga frågan.
EU-rätten saknar regelrätta förarbeten. Därför är det en rimlig utgångspunkt att en tolkning i första hand bör ske utifrån direktivtextens ordalydelse. Frågan är därför om den tillåter undervärdering av omsättningstillgångar. Göran Arnell stöder sin tolkning på artikel 35, I, d och 39, I, e i det fjärde direktivet (artikel 17, 1, b i det nu gällande direktivet från 2013). Artiklarna är självklart av intresse och vägledande, men de kan inte tillmätas någon avgörande betydelse. Det beror på att nämnda artiklar reglerar vilka tilläggsupplysningar som ska lämnas och inte hur värdering ska ske. Ska man till exempel göra en bedömning av hur anläggningstillgångar ska värderas enligt ÅRL måste frågan givetvis prövas utifrån värderingsregeln i 4 kap. 3 § ÅRL. Det kan knappast vara riktigt att pröva frågan utifrån reglerna om tilläggsupplysningar i 5 kap. 3 § ÅRL. Jag har svårt att se varför detta inte skulle gälla vid tolkning av EU-direktivet. Frågan måste därför enligt min mening i första hand prövas utifrån hur värderingsregeln i direktivet är utformad.
I nuvarande direktiv regleras värderingen i en allmän princip. Bestämmelsen anger att endast per balansdagen konstaterade intäkter får tas upp (artikel 6, 1, i). Något förbud mot att värdera tillgången till ett lägre belopp kan jag inte hitta. Direktivtexten ger alltså, utifrån traditionell lagtolkning, inget stöd för att en undervärdering inte skulle vara möjlig. Upplysningskravet om värdejusteringar som har gjorts uteslutande av skatteskäl i artikel 17, 1, b visar tvärtom med all tydlighet att undervärdering faktiskt är tillåten. Att upplysning ska lämnas om anledningen till justeringen visar också att det kan finnas fler orsaker till undervärderingen.
I ett strikt logiskt resonemang kan man också fråga sig varför det skulle vara förenligt med direktivet att redovisa obeskattade reserver, men däremot inte värdera tillgången enligt skattereglerna och lämna en upplysning om detta. Detta är ju två likvärdiga sätt att öppet redovisa en undervärdering av skatteskäl. I vågskålen måste också läggas det faktum att värderingsregeln har fått ny utformning samt att syftet med det nya EU-direktivet är att förenkla för mindre företag. Att mot denna bakgrund i strid med direktivets ordalydelse och systematik göra en tolkning som ökar den administrativa bördan framstår som svårsmält. I vart fall kan en motsatt tolkning knappast vara glasklar.
Jag har, som tidigare nämnts, varit kritisk till att FAR inte har försökt arbeta för alternativa lösningar. Göran Arnell svarar på denna kritik att FAR har lyft frågan till Redovisningsutredningen men fått till svar att frågan ansågs ligga utanför utredningens uppdrag. Mot bakgrund av FAR:s klara och tydliga inställning i rättsfrågan, och att kommittédirektiven anger att utredaren i ett andra steg ska föreslå ytterligare förenklingar, framstår detta som ytterst märkligt. Skulle det emellertid visa sig vara riktigt så kastar det en tung skugga över utredningen. Hur som helst har en annan aktör begärt att frågan ska tas upp, vilket utredningen självklart också kommer att göra.
Oavsett vad som har hänt så finns det fler handlingsalternativ. Ett självklart alternativ, om man som FAR anser att skattereglerna styr över redovisningen, är att begära en lagändring av skattereglerna. Det är en åtgärd som faktiskt borde göras oavsett hur EU-rätten ska tolkas. En sådan lagändring bör inte heller vara svår att få gehör för. Dels för att det är politiskt viktigt att arbeta för förenklingar, dels för att skattereglerna uppenbarligen inte har den utformning och innebörd som var avsedd. Även andra aktörer är rimligen intresserade av en lagändring. För Skatteverket innebär nuvarande ordning stor risk att behöva utreda ofrivilliga skattefel. Bolagsrättsligt finns det också anledning till lagändring, eftersom uppskjuten skatt inte redovisas i K2.
När FAR nu har valt att arbeta för mer komplicerade regler och överlåtit till andra aktörer att söka en lösning borde man också vara medveten om att allt tal om att vilja förenkla kan ifrågasättas. Hur som helst finns det fortfarande en möjlighet för FAR att visa förenklingsambitioner i denna fråga. Handlingsalternativ saknas som bekant inte, så nu återstår bara att visa den rätta viljan.
Mats Brockert är egenföretagare som arbetar med utbildning och information inom redovisning och beskattning.