Många icke-redovisare ser redovisning som en i stor utsträckning teknisk aktivitet, som inte har någon som helst koppling till filosofi. Jag skulle hävda att detta synsätt är felaktigt. Det kan snarast vara upplyftande att som redovisare och revisor som riskerar att drunkna i vardagens teknikaliteter veta att redovisning är en del av en större dimension.
En del av filosofin handlar om vad som existerar. Descartes ifrågasatte alltings existens redan på 1600-talet, och kom fram till att han själv existerade i och med att han tänkte. ”Cogito ergo sum” (jag tänker alltså finns jag) är ett av vetenskapens mest kända citat. En annan del av filosofin handlar om vad det är möjligt att ha kunskap om. I modernt språkbruk benämns detta ”vetenskapsteori”.
Här kommer redovisning in! Redovisning handlar indirekt om vad vi kan ha kunskap om. Det är till exempel inte möjligt att ha direkt kunskap om företags verksamhet, utom möjligtvis i extremt enkla företag. En beskrivning av vad som sker i företaget, det vill säga redovisning, är nödvändig för att förstå vad som händer. Detta gör också att användare av redovisning agerar utifrån den bild av företaget som redovisningen ger, snarare än baserat på den faktiska verksamheten. Genom att parafrasera Descartes kan hävdas att ”jag redovisar alltså finns företaget”.
Redovisare och revisorer gör följaktligen något som är mycket viktigt. De tillhandahåller bilder av en verklighet som inte kan observeras direkt, och dessa bilder utgör grunden för hur företag och deras intressenter agerar. Detta innebär också ett stort ansvar för den som producerar bilder (redovisare) och kontrollerar deras rimlighet (revisorer).
Att företags verksamhet inte kan observeras direkt beror på deras komplexitet, och att det är ineffektivt att varje intressent har direkt inblick. Om ett företag exempelvis har ett varulager bestående av stolar skulle alla intressenter kunna gå dit och räkna stolarna själva. För att göra värdering är det dock nödvändigt för intressenterna att vara närvarande vid alla transaktioner där stolar köpts in (givet att stolarna värderas till anskaffningsvärde). För att få information om intäkter krävs att intressenterna är närvarande vid samtliga försäljningstransaktioner. Man inser snabbt att direkt inblick i verksamheten inte är möjlig.
Behovet av redovisning har funnits ända sedan människan lämnade jägarstadiet. När människan levde som jägare och bärplockare fanns de resurser människan behövde i naturen, och människan själv hade inget behov att redovisa dem. När man började bruka jorden, och anlägga städer, uppkommer mänskligt skapade resurser, och det behövs redovisning för att hålla reda på dessa resurser. Behovet av redovisning ökar sedan i takt med att ekonomin blir mer komplex.
Vi kan alltså konstatera att redovisning tillhandahåller bilder av en verklighet som inte går att observera direkt. Detta innebär inte att bilderna kan se ut hur som helst. Eftersom de ska vara beskrivningar av en verklighet måste de ha koppling till denna verklighet. Hur denna koppling ska se ut beskrivs i reglering, till exempel i IFRS, K2 och ÅRL.
En användare av externredovisning har ingen möjlighet att direkt observera företagets verksamhet, och har därmed små möjligheter att veta om den bild av företaget som presenteras i de finansiella rapporterna är rimlig. Användaren kan dock anta att redovisningsregleringen ger en inblick i hur bilden är framtagen. Om inte redovisningsregleringen följs hamnar användaren i en svår situation.
Detta för oss in på den debatt om IFRS som förekom i Sverige för några år sedan. Många hävdade att IFRS inte ger en rimlig bild av företagets verksamhet, och att det därmed borde vara möjligt att göra avsteg från IFRS. Detta skulle dock sätta användaren i en svår situation, utan möjlighet att få inblick i hur bilden av verksamheten producerats.
Descartes dog i Stockholm i februari 1650 på grund av lunginflammation. Själv hävdade han att både det fysiska och det intellektuella klimatet var kyligt i Sverige. Den fysiska kylan var uppenbarligen inte hälsosam för en av de största franska filosoferna.
Frågan är hur varmt klimatet för redovisning egentligen är i dagens Sverige. En viss kylslagenhet kan onekligen noteras kopplat till att redovisningen domineras av få personer med betydande makt, och svag oberoende tillsyn av redovisningen.
Vad kan vi då lära oss av denna odyssé in i redovisningens filosofi? En är att redovisare och revisorer har ett stort ansvar för de bilder som förmedlas till redovisningens intressenter. Det andra är vikten av att faktiskt tillämpa de standarder som man säger att man följer, för att ge redovisningens användare en möjlighet att bilda sig en uppfattning om vad det är som redovisningen egentligen avspeglar.
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg. Han skriver i vartannat nummer av Balans.
jan.marton@handels.gu.se