Gränsdragningsproblem och risk för smittoeffekter gör att diskussionen om nedskrivningar i kommunala bolag måste fördjupas. Det skriver Stellan Lundström och Bo Nordlund i ett inlägg i den debatt som öppnades av en grupp redovisningsspecialister inom FAR.
I en fördjupningsartikel i Balans nr 2/2015 framför Eva Törning, Pär Falkman, Johan Månsson, Jörgen Nilsson och Fredrik Walméus olika möjliga synsätt när det gäller hantering av nedskrivningsfrågan, vid tillämpning av K3, i kommunala bolag.
Bakgrunden till att författarna debatterar frågan synes vara att olika synsätt på ekonomiska värden kommer i konflikt med varandra när en jämförelse sker mellan tillgångar som anskaffas av ett offentligt organ, i detta fall en kommun, och när tillgångar anskaffas av ett privatägt företag. Redan inledningsvis vill vi lyfta fram att det är problematiskt om kommunala bolag som äger vissa typer av fastigheter skulle medges en särbehandling i förhållande till privata aktörer. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att det finns ganska omfattande kapital på marknaden som numera investerar i så kallade ”samhällsfastigheter”. Samhällsfastigheter definieras som fastigheter som inrymmer skattefinansierad verksamhet som är specifikt anpassade för samhällsservice. En följdfråga uppstår om tanken är att de privatägda bolag som äger denna typ av investeringsobjekt också ska få tillämpa de synsätt på nedskrivningsprövning som den refererade artikeln ger uttryck för?
Artikeln innehåller ett antal svåra frågeställningar. Här följer några exempel:
Vad menas egentligen med en självkostnad?
Huruvida går det att tillämpa ett ”nettosynsätt” på transaktioner mellan ägare (kommunen) och det kommunalt ägda bolaget? Det ”nettosynsätt” vi nu har i åtanke är det synsätt, som framförs i artikeln ifråga, att tillämpningen av den kommunala självkostnadsprincipen i ett redovisningssammanhang skulle ses som en nettotransaktion vars ekonomiska innebörd är att kommunen först lämnar en ersättning som inkluderar en marknadsmässig avkastning i företaget och sedan att kommunen, i nästa steg, tar tillbaka överskottet som utdelning.
Författarna bedömer att det inte är av avgörande betydelse huruvida ersättningarnas storlek är garanterade av ägaren. Författarna menar i stället att vad som är avgörande för nedskrivningsprövningen är vad som utgör förväntade framtida kassaflöden baserat på den bästa bedömning som företagets ledning kan göra.
Vår uppfattning är att artikeln innehåller intressanta uppslag för vidare diskussion och debatt. Några problem uppenbarar sig dock ganska omgående:
1. Att gå från en självkostnadsbaserad ersättning till att denna ersättning skulle medföra en ersättning som leder till marknadsmässig avkastning är enligt vår uppfattning alltför förenklat. Exempelvis: Självkostnadshyra och marknadsmässig hyra är två väsensskilda intäktslogiker.
2. Begreppet självkostnader kan i sin tur, beroende på situation och syfte, ha väsentligt olika innebörd. För att lägga en ”självkostnad” till grund för olika resonemang behöver det först definieras vad som avses med detta begrepp. Ett exempel på problemställningar är det som författarna själva tar upp – avkastningskravet på eget kapital. Detta är dock inte det enda problemet. Andra problem är vilken kapitalbas som ska användas för kapitalkostnadsberäkningar – anskaffningsvärdebaserat, återanskaffningsvärdebaserat (entry-price approach) eller marknadsvärdebaserat (exit-price approach)? Ytterligare ett är hur räntekostnader ska beräknas om tillgången är obelånad eller endast delvis belånad. Ännu ett kan vara hur gräns ska dras mellan reparations- och underhållskostnader kontra investeringar och vilka avskrivningsmetoder samt vilka nyttjandeperioder som ska tillämpas för aktiverade belopp? Eller ska värdeminskningskostnaden på tillgångar helt enkelt bedömas utifrån marknadsvärdeförändringar mellan olika perioder? Hur ska fördelning ske till enskilda kassagenererande enheter när det gäller indirekta gemensamma kostnader, exempelvis administration, fastighetsskötsel etcetera? Fler exempel på problemställningar skulle kunna ges.
3. Att tillämpa det ovan beskrivna ”nettosynsättet” och slutleda detta till att det går att härleda en marknadsmässig ersättning/avkastning ”baklänges” förutsätter, förutom en lösning på ovanstående problematisering av självkostnadsbegreppet, att organisationer som verkar på marknaden normalt sett skulle dela ut hela årsvinsten. Vi ifrågasätter detta förenklade antagande. Vår uppfattning är att företag som verkar på marknaden eftersträvar en rimlig avkastning över tid men att företagen, beroende på bransch, innehåller olika belopp av denna avkastning i företagen motsvarande framtida konsolideringsbehov bland annat för att klara reinvesteringsbehov och upprätthålla produktionsapparatens förmåga att generera nytta över tid.
4. Vi håller i och för sig med om att förväntade framtida kassaflöden ska baseras på den bästa bedömning ett företags ledning kan göra. En sådan bedömning borde dock rimligen vara baserad på någon form av fakta, exempelvis ett hyresavtal som innebär att kommunen är förpliktigad att betala en viss ersättning till bolaget under en viss avtalsperiod. Hur ska bolaget annars kunna bedöma storleken på betalningsflödena från ägaren?
Vi tycker att författarnas debattinlägg är en intressant början när det gäller de komplicerade frågor som tas upp i deras artikel. Vi har dock ovan bollat upp intressanta följdfrågor. Våra inlägg ovan visar med önskvärd tydlighet att diskussionen kring problem som behöver lösas måste fördjupas väsentligt i flera viktiga avseenden. En fråga som vi också gärna bollar upp är om det finns risk för ”smittoeffekter”, till andra typer av tillgångar och företag, av de synsätt författarna för fram. Måhända känner kommunala bostadsföretag på ”svagare” marknader att de också behöver särskilda synsätt när det gäller nedskrivningsregler? Om det skulle vara möjligt att tillämpa nedskrivningsreglerna för öronmärkta tillgångar på det författarna för fram, behöver det definieras exakt vilka dessa tillgångar i så fall skulle vara. Vi kan ju inte heller undgå att notera att det i dag är högsta mode för privat kapital att investera i så kallade samhällsfastigheter som nämndes inledningsvis. Ska sådana typer av fastigheter i privat ägo också omfattas av regeltolkningen författarna för fram? Enklast vore kanske att den typ av fastigheter författarna avser i stället ägdes direkt av kommunen som omfattas både av annan redovisningslagstiftning och annan kompletterande normgivning från Rådet för kommunal redovisning när det gäller nedskrivningsfrågan.
Stellan Lundström är professor i fastighetsekonom på KTH
Bo Nordlund är teknologie doktor, verksam i egna bolaget BREC AB och på KTH