Förslaget om hur ett nyttjandevärde ska beräknas för en tillgång i ett kommunalt bolag som lyder under självkostnadsprincipen är principiellt intressant. Det skriver Torbjörn Tagesson, Per-Åke Brunström och Mikael Sjölander i en kommentar till artikeln ”Nedskrivningar i kommunala bolag vid tillämpning av K3”, i Balans Fördjupning nr 2/2015.
I Balans fördjupning nr 2/2015 tar Pär Falkman, Johan Månsson, Jörgen Nilsson, Eva Törning och Fredrik Walmeus upp problemet med tillämpning av K3:s regler för nedskrivning i kommunala bolag, som genom lagstiftning regleras av självkostnadsprincipen. I en kommentar till denna artikel, publicerad på tidningenbalans.se 27 februari (även publicerad i detta nummer på sid 32–33), uttrycker Stellan Lundström och Bo Nordlund farhågor om ”smittoeffekter” och menar att det är problematiskt om kommunala bolag som äger vissa typer av fastigheter skulle medges en särbehandling i förhållande till privata aktörer. I båda artiklarna efterlyser man en fortsatt och fördjupad debatt.
Förslaget från Falkman et al. om hur ett nyttjandevärde ska beräknas för en tillgång i ett kommunalt bolag som lyder under självkostnadsprincipen, är inte bara pragmatiskt och rimligt, utan även principiellt intressant. De farhågor om ”smittoeffekter” som Lundström och Nordlund befarar, borde inte vara något problem, om man beaktar de skillnader i förutsättningar och legala krav som finns mellan privata aktörer och vissa kommunala bolag. Förslaget omfattade ju bara de kommunala bolag vars verksamhet regleras av självkostnadsprincipen. I enlighet med det kommunala självstyret står det kommunen fritt att själv bestämma hur man organiserar sin verksamhet. Något förbud mot att bedriva kommunal verksamhet inom ramen för ett aktiebolag finns inte i dag, inte ens om verksamheten, genom lagreglering, omfattas av självkostnadsprincipen.
Det problem med tillämpning av K3:s regler för nedskrivning som Falkman et al. tar upp är, ur principiell synvinkel inte avhängigt att bolagen ägs av en eller flera kommuner, utan snarare av att bolagens prissättning är reglerad genom lagstiftning. I enlighet med detta resonemang omfattar Rådet för kommunal redovisnings (RKR:s) rekommendation 19 Nedskrivningar; endast tillgångar ”... som används i kommunal verksamhet som är helt eller delvis skattefinansiering och/eller regleras av självkostnadsprincipen...”. I de fall kommuner, med stöd av lagstiftning, driver kommersiell och vinstdrivande verksamhet är man hänvisade till K3:s regler om nedskrivning, oavsett om verksamheten bedrivs i bolags- eller förvaltningsform.
Den lösning på problemet som Falkman et al. föreslår är följaktligen rimlig med hänsyn taget till att:
1. Det inte går att kräva av bolag att man följer normering om det innebär att man samtidigt måste bryta mot explicit lagstiftning, lagstiftning står alltid över normering. Tillämpning av normgivning måste alltid beakta lagstiftning.
2. Även om kommunen valt att bolagisera en reglerad verksamhet som ingår i det kommunala uppdraget, så vilar det yttersta ansvaret på kommunen, det vill säga en organisation som inte kan gå i konkurs och vars åtagande tryggas genom beskattningsrätten.
Diskussionen och de gränsdragningsproblem, med en omvänd ”smittoeffekt” jämfört med den som Lundström och Nordlund befarar, tycker vi emellertid väcker en del frågor om lämpligheten i att bolagisera viss kommunal verksamhet.
Torbjörn Tagesson professor i redovisning vid Linköpings universitet och kanslichef vid Rådet för kommunal redovisning
Per-Åke Brunström certifierad kommunal revisor, PwC
Mikael Sjölander auktoriserad revisor, EY