1983 utkom filmen Jedins återkomst. För er som inte känner till Star Wars-filmerna utgör den filmen episod 6. I december 2015 kom episod 7 ut, med titeln The Force Awakens. Man kan tycka att det går lång tid mellan episod 6 och 7. Cykler med den tidsrymden är dock något man kan notera när det gäller stora samhälleliga trender.
Som universitetslärare träffar man många unga människor. De som är 20 år tror ofta att det tillstånd världen är i just nu, och de värderingar som finns i dag, representerar ett normaltillstånd och alltid kommer att gälla. När man blir äldre upptäcker man inte bara att saker ändras över tid, utan att det dessutom finns cykler där vissa saker återkommer efter en tid.
Just nu är det inte bara Jedin eller Kraften som återkommer, utan även de politiska upplysningarna. Upplysningar kan naturligtvis vara frivilliga. När Volvo i årsredovisningen för 2014 (frivilligt) presenterar värdeskapande per intressent förnimmer man en känsla av 1970-talet och diskussionen om social redovisning som fördes då.
Det är mer problematiskt med obligatoriska upplysningar av politisk karaktär. Sverige har en lång och ”stolt” tradition av sådana upplysningar. De inkluderar krav på upplysningar om personal uppdelat på geografisk enhet och på kvinnor respektive män, upplysningar om ledande befattningshavare uppdelat på kvinnor och män, upplysningar om sjukfrånvaro (lyckligtvis borttaget) och upplysningar om ersättning till ledande befattningshavare.
I dag kommer inte upplysningskraven från Sverige utan i stället från EU. Exempelvis inkluderar kommande krav upplysning om hållbarhet, mångfaldsarbete och hur mycket skatt som betalas i olika länder.
Problemet med politiska upplysningar är att det inte finns någon grund för att säga att det finns en koppling mellan upplysningarna och de politiska målsättningar som ligger bakom. Målsättningarna kan handla om mer fokus på personal, jämnare fördelning mellan kvinnor och män, mindre sjukskrivningar, mindre löneskillnad mellan ledande befattningshavare och övriga anställda, och så vidare. Forskningen har dock inte kunnat visa att upplysningarna ger några sådana effekter. Vad gäller ersättning till ledande befattningshavare har man i stället i forskningen noterat en motsatt effekt. När företag lämnar upplysning om ersättning till vd reagerar de företag inom varje bransch som betalar lägst ersättning. De vill inte utmärka sig som det företag i en konkurrentgrupp som betalar mindre till sin vd än vad andra gör, och höjer därefter lönen. Eftersom det alltid kommer att finnas företag som ligger under genomsnittet innebär det en press uppåt på vd-ersättningar. Upplysningarna kan alltså ha bidragit till de höga ersättningar som förekommer i dag!
Vare sig upplysningar ger avsedd effekt eller inte finns det politiska incitament till att kraven införs. När politiker ska visa att de agerar inom ett område där det är komplext och svårt att genomföra substantiella åtgärder finns det alltid två saker man kan göra: Satsa på forskning inom området och kräva upplysningar av företag. Problemet är att denna politiska logik skapar kostnader för företagen (och undermålig forskning på universiteten, men det är en annan debatt). Företagens kostnader resulterar inte heller i någon högre eller motsvarande nytta för någon.
I många fall kan de upplysningar som beskrivs här lämnas frivilligt av företag. Det kan drivas av att företagen ser ett användarbehov eller av legitimerande skäl.
I de fallen är de regleringsmässiga kraven inte särskilt problematiska. Dock, för de företag som inte ser någon nytta med upplysningarna utgör kraven enbart en kostnad. Det är därför betydligt bättre att mängden upplysningar bestäms på en ”marknad för upplysningar” än att de krävs via lagstiftning.
Hur kan vi då agera för att inte denna slags reglering av upplysningar ska införas? Givet de starka politiska incitamenten kan det naturligtvis vara svårt att stoppa. Det vi kan göra är att, när tillfälle ges, påpeka att all reglering måste undergå en riktig utvärdering av kostnad kontra nytta. Trots att konsekvensanalys krävs i samband med införande av ny lagstiftning verkar denna analys i dagsläget inte särskilt effektiv med avseende på politiska upplysningar. Även upplysningar som handlar om ”goda” politiska mål (hållbarhet, mångfald) måste kunna ifrågasättas ifall målen inte uppnås genom regleringen. Om det skulle visa sig att upplysningar faktiskt ger avsedd effekt (vilket alltså ännu inte visats), behöver en utvärdering av nyttan av denna effekt i förhållande till kostnaden att lämna upplysningar göras. Med den kunskap som finns i dagsläget kan vi konstatera följande. Det finns ingen konstaterad positiv effekt (ibland är effekten till och med tvärtemot den avsedda). Däremot vet vi att det finns en kostnad för redovisande företag. Kraven på att nyttan ska överstiga kostnaden uppfylls därmed inte baserat på nuvarande kunskap.
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg. Han skriver i vartannat nummer av Balans.