Bristande riskfokus, långa handläggningstider och oklar tillämpning av varningar. FAR:s generalsekreterare Dan Brännström utmanar Revisorsnämnden till en debatt om tillsynen över revisorer.
En oberoende, kompetent och effektiv tillsyn över revisorer och revisionsbolag medverkar i hög grad till förtroende för revisionen samt en hög och jämn kvalitet bland landets revisorer. Revisorsnämnden (RN) har därmed en ansvarsfull uppgift.
Jag vill här lyfta några frågor som vi från FAR:s sida väckt flera gånger i dialogen med RN.
Den första handlar om betydelsen av att sätta fokus på det som är väsentligt och riskfyllt. Av RN:s egen handläggningsordning framgår att ”utredningen ska fokusera på det väsentliga i ärendet”. Vidare framkommer att utredningen bör utvidgas till andra frågor än de som föranlett RN att öppna ärendet först om allvarligare avsteg från god revisors- respektive revisionssed påträffas, alternativt när en utvidgning kan antas leda till ny praxis eller komplettering av befintlig praxis.
Som jag uppfattar det gör RN alltför sällan en avgränsning till vad som är väsentligt. I stället görs ofta en utredning av hela revisionen genom upprepade förelägganden med omfattande frågebatterier. Detta påverkar – naturligt nog – hur revisorer planerar, genomför och dokumenterar sina revisionsuppdrag. Jag hör revisorer säga att först gör man det som krävs för att få tillräckliga revisionsbevis, sedan gör man allt annat och fyller i checklistor för att i möjligaste mån undgå kritik.
En sådan totalgranskning från RN:s sida är knappast effektiv och heller inte optimal för utvecklingen av revisionskvaliteten. Den bästa revisionen följer alltid en röd tråd som utgår från en riskbedömning baserad på god kännedom om kundföretagets verksamhet och förhållanden. Det är en sådan revision som RN:s angreppssätt bör understödja.
Det måste vara möjligt för RN att – i likhet med exempelvis den amerikanska tillsynsmyndigheten PCAOB – inrikta granskningen mot väsentliga och riskfyllda områden, särskilt i självinitierade ärenden. Rimligen är revisionens alla intressenter mest betjänta av att RN har ett riskbaserat angreppssätt. Och självklart ska det framgå av RN:s beslut hur avgränsningen har gjorts.
Nästa fråga har nära koppling till den bristande avgränsningen vid utredningarna. Den berör nämligen de långa – och i flera fall plågsamma – handläggningstiderna för disciplinärenden. För många är väntan väl så prövande som själva beslutet.
Jag har noterat att RN försöker att minska handläggningstiden. Men av statistiken i RN:s årsredovisningar att döma finns mycket kvar att göra. Under 2014 förekom handläggningstider längre än ett år i 34 procent av ärendena. För åren 2013 och 2012 var motsvarande andel 47 respektive 42 procent.
Varför inte sätta målet att halvera handläggningstiden? Det skulle säkert medföra att svarstiden för berörda revisorer och revisionsbolag många gånger blev kortare men vore samtidigt bästa sättet att tvinga fram nya arbetssätt. Självklart får det inte göras avkall på vare sig rättssäkerhet eller kvalitet. En effektivisering vore önskvärd även med tanke på finansieringen av RN:s verksamhet som ju sker genom avgifter från revisorer och revisionsbolag. Ökande kostnad för RN:s verksamhet blir särskilt kännbar eftersom antalet revisorer minskar över tiden. Det blir dyrt för den sista revisorn.
Min tredje frågeställning rör valet av disciplinär åtgärd. I RN:s årsredovisning för 2014 finns en sammanställning över disciplinära åtgärder under perioden 2012–2014. Antalet disciplinära åtgärder uppgick till sammanlagt 147, varav 20 upphävanden och 94 varningar samt 33 erinringar. Varning tycks alltså vara den ”normala” påföljden vid bristfällig revision. Samtidigt motiveras varningen alltid med att revisorn har åsidosatt sina skyldigheter som revisor och att bristerna är allvarliga. Är inte det motsägelsefullt?
Vid uppföljning av RN-beslut rörande företag av allmänt intresse (noterade och finansiella företag) under perioden 2010–2015 finner jag åtta varningar och två erinringar. I några av besluten rörande noterade företag anges att det finns skäl att ställa särskilt höga krav på revisorns insats när ett företag vänder sig till allmänheten för sin finansiering. Det förhållningssättet har RN intagit på egen hand. Vad gäller revisorers oberoende framgår dock av förarbetena till revisorslagen att särskilt höga krav måste ställas på revisorer i större bolag, och i synnerhet på revisorer i noterade bolag.
Det är självfallet angeläget att paletten av disciplinära åtgärder – erinran, varning och upphävande – används på ett konsekvent och väl avvägt sätt. Om Revisorsnämnden är för snabb att utdöma varning kan det få besvärliga återverkningar för revisorer och/eller revisionsbolag, särskilt som vi ser en utveckling mot fler och större skadeståndsanspråk. Den förskjutning som skett i ansvarsfördelningen styrelse/vd – revisor till följd av ”deep pocket syndrome” gör situationen extra påfrestande. Att varna eller inte varna är därför en fråga av största betydelse.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till RN:
Vad krävs för att RN ska avgränsa sin utredning till sådant som har stor betydelse för revisionens intressenter?
Hur ser RN på möjligheten att markant minska handläggningstiden för disciplinärenden?
Är varning normal påföljd eller uttryck för allvarliga brister?
Dan Brännström är generalsekreterare i FAR, branschorganisationen för redovisningskonsulter, revisorer och rådgivare.