Idealet om oberoende är i princip omöjligt att förverkliga i praktiken. Ingen människa är oberoende, så låt oss hellre tala om förtroende, skriver professor Bino Catasus.
Det finns en utbredd idé om att vi bör förstärka förtroendet för revisorer genom att reglera oberoendet. Detta är rimligt om vi accepterar utgångspunkten att människor drivs av egenintresse och att det därför är önskvärt att skapa en funktion som kontrollerar att ledningens egenintresse inte skiljer sig (för mycket) från ägarnas intresse. Det är i denna intressekonflikt revisorn har utvecklat sin roll.
Det finns dock en del studier som pekar på att revisorerna har svårt att hantera oberoendet och det finns två huvudsakliga skäl. Det första skälet bygger på att det finns anledning att tro att revisorerna också drivs av egenintresse och att detta påverkar hur de ser på sin roll. Det andra skälet är att revisorn riskerar att internalisera ledningens (ofta klientens) perspektiv.
När det gäller revisorernas egenintresse har man försökt hantera detta genom att införa etiska regler, försöka renodla skillnader mellan revision och rådgivning och utveckla standarder. Problemet med internalisering av ledningens perspektiv har hanterats med exempelvis regleringar om byrårotation och internt genom olika funktioner såsom ”lines of defence” och interna granskningar.
Det är således uppenbart att den gängse idén är att det går att skapa ökat förtroende genom att stärka oberoendet. Det finns dock anledning att ifrågasätta denna accepterade myt om samband. Det viktigaste argumentet för min kritik är att förtroende inte är något som skapas – det är något som ges till den som är förtroendeingivande. En analys av förtroende bör således inte starta med produktionen av förtroende utan med konsumtionen av förtroende. Detta betyder att vi i stället för att fokusera på frågan om hur förtroendet kan skapas också kan fråga oss vad det är som gör att vi skulle kunna ha förtroende för revisorn.
Med inspiration av Onora O’Neill, tror jag att det finns åtminstone tre nödvändiga karaktäristika gällande förtroende.
Den första aspekten – och som ofta glöms bort i diskussionen – är kompetens. Det kan tyckas förvånande att frågan om kompetens verkar ha blivit blott en viskning i den debatt där det högljutt ropas om oberoende. Branschen försöker hantera kompetensfrågan genom utbildningar (universitetsutbildningar, internutbildningar, studier inför revisionsprov och vidareutbildningar) och erfarenhetskrav. Det är rimligt att tro att kraven på revisorerna har ökat i takt med att kraven på företagen och komplexiteten i både affärs- och offentlig verksamhet har ökat. Vi kan förstå kompetens som att vi har förtroende för att revisorn är lyhörd för vad som behöver vetas och kunnas. Det vi tyckte var “vanligt” eller “rimligt” för ett eller två decennier sedan, känns ofta förlegat och till och med inskränkt i dag. Kompetens handlar förstås inte bara om att kunna en sak utan handlar i lika stor omfattning av att ifrågasätta sin tidigare kunskap och våga tänka annorlunda. Den kompetente revisorn är antagligen en reflekterande revisor och en som vet vad den inte vet, vet vad den borde veta och vet hur vetskap kan ändras.
Kompetens är nödvändigt, men inte tillräckligt, för att vi ska uppfatta någon som förtroendegivande. Vi kan alla se framför oss den kompetenta personen som inte kan använda kompetensen.
En annan aspekt är således att en revisor bör vara pålitlig. En pålitlig revisor är en revisor som använder sin kompetens för att granska kvaliteten av den finansiella informationen. Det följer ju knappast logiskt att en oberoende revisor automatiskt är vare sig kompetent eller pålitlig. Pålitlighet karaktäriseras av att någon varit villig att ge någon annan förtroendet att bära bördan av arbetet och bördan av bedömningar. Detta betyder att om någon är pålitlig så vågar man lämna över sin egen oro till vederbörande. Den pålitliga revisorn mobiliserar all den kunskap som behövs för att lösa frågorna hen är satt att lösa. Pålitlighet bygger också på att man som konsument av förtroende vet att det finns interna kontrollsystem som stödjer revisorerna. Pålitlighet handlar alltså inte bara om den enskilda revisorn utan också om governance-frågor i branschen och att det finns fungerande kontrollsystem såsom Revisorsnämnden och byråernas interna självgranskning. Om ambitionen är att öka förtroendet bör dessa kontrollsystem drivas utifrån idén om att de är med och skapar förutsättningar för en pålitlig revisor.
För att vi ska ge förtroende åt revisorn räcker det dock inte med kompetens och pålitlighet utan det krävs också ärlighet – den ärliga revisorn. I sin naivaste from handlar det om att inte ljuga eller att inte begå brott. Men det handlar också om att påtala problem även om de är obekväma för klienten, ägarna eller andra intressenter. Men också om att inte hålla inne med beröm. Det gäller att som en kompetent och pålitlig revisor ärligt säga sin mening.
I den svenska debatten har det ofta talats om att byta ut oberoende mot integritet och visst, ärlighet handlar delvis om integritet. Men det finns ytterligare dimensioner av ärlighet. Inte minst handlar ärlighet om att en profession, som revisionsbranschen, måste drivas av något annat än egenintresse. Det är förstås inte givet att det inte går att vara ärlig även att man drivs av egenintresse. Samtidigt är det inte heller orimligt att vi har lägre förtroende för någon som vi misstänker – eller kanske till och med förutsätter – drivs av egenintresse. En av de mest uppenbara indikationerna av egenintresse är ersättningsnivåer. Ärlighet handlar således inte endast om integritet vis-à-vis andra utan också en reflektion om sin egen roll och sitt eget värde. Konsekvensen är att revisorer – för att skapa förutsättningar för att få förtroende – kanske får lov att reflektera kring frågan om att det är rimligt att ha ambitionen för byrån att nå ”maximum profitability” eller om man kanske byta ambitionen till ”decent profit”?
Förtroende kan inte skapas av en part, precis som att oberoende inte är en teknisk fråga som man genom ett trollslag och exempelvis ett beslut om byrårotation har löst. Mitt argument är att det är dags att reflektera kring idén om oberoende eftersom den tenderar till att bli en universallösning som passar in i ett teoretiskt narrativ som – oavsett om det stämmer eller ej – inte skapar förtroende. Om oberoende fortsätter att vara Lösningen med stort l kommer vi att få se alltmer detaljerade regleringar kring frågor som snarare behöver besvaras med kompetens, pålitlighet och ärlighet.
Efter den senaste tidens tidningsartiklar, debatter, myndighetsuttalanden och rättegångar tror jag att det är rimligt att öppna den svarta lådan som det med versaler står FÖRTROENDE på. Ambitionen är att försöka utveckla en något mer kvalificerad tolkning av begreppet och vad som kan göras. För det står helt klart att revisionen i dag inte är den samma som i går och inte kommer att vara likadan i morgon. Vi behöver tänka till. Ordentligt.
Bino Catasús är professor i redovisning och revision vid Stockholm Business School vid Stockholms universitet.