I den anglosaxiska världen pratas det mycket om ”performance”. För den som inte kan sin svengelska, handlar det i grunden om resultaträkningen och hur resultatet ska presenteras. Det är en ganska förvillande diskussion. I de svenska börsbolagen är ju resultaträkningen ganska homogen, vilket vi kan tacka EU och årsredovisningslagen för. IASB har däremot ingen färdig tablå. Därför diskuteras om de ska ta fram en sådan och hur den ska se ut.
I Sverige är ”performance” detsamma som ”resultat före skatt”, vilket dominerar i media och i prognossammanställningar. Näst vanligast är rörelseresultatet, som är före skatt och finansnetto. Detta dominerar bland analytiker. Resultat efter skatt är däremot ovanligt. Skälet är bokslutsdispositionerna, påstår jag. Dessa finns visserligen inte kvar i börsbolagen, (eftersom de är koncerner, där dispositionerna elimineras), men förr fick alla svenskar lära sig att den enda plats vi inte mäter resultatet på var längst ner i resultaträkningen. Motviljan mot nettoresultatet har vi därför med oss i modersmjölken.
Från 2009 har vi dessutom fått ett tillägg under resultaträkningen som heter ”övrigt totalresultat”, vilket inkluderar vissa värdeförändringar. Vanligast är omräkningsdifferensen vid utländska dotterbolag, omvärderingar av säkringsinstrument (främst valutarelaterade) och omvärderingar av pensionsskulder. Detta tillägg är en utmärkt uppfinning, som ger ökad information om poster som på längre sikt kommer att påverka ”performance”. Det underlättar prognosarbetet.
Det är nämligen prognosarbetet som avgör vad som blir ”performance”. Här blir tidsperspektivet viktigt. Ta påsken, till exempel. I år ligger den i mars, men förra året låg den i april. Det påverkar antalet arbetade dagar i kvartalet, vilket skapar effekter på årstillväxten. För hela räkenskapsåret är detta inget problem, varför vi rimligen inte kan kräva ett ”påskjusterat” resultat i kvartalsrapportens resultaträkning. Däremot är det naturligtvis väsentligt att få information om effekten.
Detta är analytikerns vardag – justeringsposter. Det finns nämligen rader av poster som kortsiktigt påverkar resultatet och därigenom prognosarbetet. Vanligast är omstruktureringskostnader. De finns i ungefär hälften av alla bolag som specificerar jämförelsestörande poster. Tvåa är nedskrivningar, främst på goodwill, som finns i ungefär 20 procent av bolagen. Därutöver är det skadestånd (oftast i USA), rättegångskostnader (också USA), olyckor (främst bränder) och försäkringsersättningar (eftersom det brann). Sparkade vd:ars fallskärmar är ytterligare en specificerad engångspost, liksom valutaeffekter.
Varför inte skapa en resultaträkning som är justerad för dessa ”engångsposter”? Nej! Det hade vi i praktiken på 1980-talet, när bolagen tilläts att presentera ett ”extraordinärt netto” i delårsrapporterna. Långt senare, i årsredovisningen, fick vi veta att det ofta bestod av en stor reavinst och en lika stor omstruktureringskostnad. Klart vilseledande. Däremot är information om störningsposter viktigt vid prognosarbetet och här är svenska börsbolag väldigt bra. I stort sett alla bolag specificerar sina störningsposter direkt i kvartalsrapporten. Användare av begreppet ”engångsposter” utan specifikation är försvinnande få.
Det jag dock skulle önska är att bolagen alltid började rapportens textdel med exakt samma resultat som står i resultaträkningen, samt därefter angav vilka justeringar som gjorts för att komma fram till det ”justerade resultatet”. Det skulle spara mycket tid i det ögonblick rapporten presenteras, då analytikerns tid är knapp. Nu tvingas jag ofta leta på olika ställen i rapporten efter de gjorda justeringarna. Frustrerande.
Men varför inte lägga in även ”övrigt totalresultat” i den ordinarie resultaträkningen och få allt på samma ställe? Nej, inte heller det underlättar. Omvärderingar är nästan omöjliga att prognostisera och måste därför hållas separerade från det transaktionsbaserade resultatet. I annat fall blir prognoserna meningslösa. Det ser vi i exempelvis fastighetsbolagen, där det är chansartat att prognostisera resultatet på grund av omvärderingarna. Dessa är ju företagsledningens uppfattning och därför nästan omöjliga att prognostisera för en analytiker.
Så allt är frid och fröjd? Nja, kanske inte allt, men den nuvarande resultattablån tar hand om många av de problem som IASB diskuterar. Frågan om ”performance” känns därför inte lika brännande aktuell i Sverige, som hos IASB.
Peter Malmqvist Chefsanalytiker, Remium