Från kort och koncis till fyra sidor text. Revisionsberättelsen har förändrats. Men är förändringen verkligen till gagn för kunden? Det frågar sig Sara Deutschmann, auktoriserad revisor och kontorschef på Revidacta Åre.
Revisionsberättelsens utformning har verkligen förändrats genom åren. Från att ha varit en kort och koncis redogörelse på några rader omfattar nu, i det som tidigare kallats standardutformning men som nu heter ingenting, cirka fyra sidor text om man använder teckenstorlek 12 och enkelt radavstånd. Den här utvecklingen beror naturligtvis främst på att ingen längre behöver knappa in alla orden på en skrivmaskin eftersom vi har tillgång till fiffiga datorer, program och mallar. Men finns det även andra skäl? Något viktigt som ökar samhällsnyttan?
Jag hade just skrivit ut den sprillans nya revisionsberättelsen och stod där och vägde den lilla bunten med fyra sidor dyrt arkivpapper i min hand. Jag tänkte på att jag snart skulle presentera den för min kund. Plötsligt kände jag något som liknade tvivel. Eller protest. Var det riktigt bra det här? Verkligen? Var det här en önskvärd utveckling? Tyckte jag det? Fyra sidor! Borde jag inte känna mig stolt i stället? Över de långa och svåra meningarna som tydliggör vad det är jag har gjort i mitt arbete. Som utförligt beskriver vad god redovisningssed är och vem som ansvarar för vad. Som klargör viktiga saker såsom att rimlig säkerhet är en hög grad av säkerhet men ingen garanti för att en revision alltid kommer att upptäcka en väsentlig felaktighet. OM en sådan finns. Alltså sådant som är väldigt viktigt att berätta. Om inte vi berättar det skulle ingen någonsin få reda på allt det här viktiga. Hur felaktigheter kan uppstå till exempel. Någon skulle ju kunna få för sig att fel bara kunde uppstå på ett visst sätt. Det måste väl därför vara viktigt att vi upplyser om att fel faktiskt kan uppstå på grund av fel.
Stod det verkligen så? Jag läste igen. Ja. Eller på grund av oegentligheter. Eller? Jag började tveka: Inte är det väl möjligt att alla de långa svåra meningarna som formulerats fram i lika (förmodat) långa och svåra möten på internationell nivå är helt onödiga? Så kan det väl inte vara? Ett fel kan uppstå på grund av fel. Jag fick inte göra fel. Känna fel. Kallsvetten trängde fram. Jag ville känna yrkesstolthet. Revisorskåren. Mitt yrke; mitt kall. Branschetik. Jag måste stå upp och försvara utvecklingen. Den nya, bättre revisionsberättelsen – jag måste tycka om den. Eller åtminstone förstå vad det står i den. Det var ju jag som hade skrivit den för sjutton. Mitt hjärta fortsatte att banka. Något kändes fel. Oprofessionellt. Klumpigt. I Sverige använder vi professionellt omdöme och har en professionellt skeptisk inställning. Det står tydlig och klart. I den nya revisionsberättelsen. Man får nog inte bli skeptisk mot själva revisionsberättelsen – det vore säkert fruktansvärt oprofessionellt.
Varför kände jag såhär? Att det måste finnas något vettigare sätt? Att kvantiteten började få inverkan på kvaliteten. Att skogen inte syntes längre för alla träden? Jag ville inte avge den här revisionsberättelsen. Jag ville att det skulle vara som förr i tiden. Var jag en bakåtsträvare nu? Hängde jag inte med? Jag kanske börjar bli gammal?
Min inre röst försökte tala mig till rätta: Det kan väl aldrig vara fel att slå sig för bröstet och berätta att man är professionell i sin yrkesutövning? Till exempel skulle det väl kännas jättetryggt om man inför en hjärttransplantation skulle få ett papper där kirurgen berättade att hen använder sitt professionella omdöme när hen opererar? Då skulle man inte behöva ligga där och fundera över sånt. Om hen var professionell. Sånt kan man inte bara anta annars. Eller jag menar det är väl bra om man är tydlig? Som i revisionsberättelsen. Den nya alltså.Andra yrkesgrupper exempelvis piloterna skulle också kunna följa exempel och ropa ut något liknande statement i högtalarna innan avgång ”This is your captain speaking. I’m a professional but please observe that this is not a guarantee för att vi inte störtar”. Då skulle flygbolaget ha ryggen fri om det verkligen hände något.
Nä. det är väl bra om man är explicit och talar om vad man håller på med och att man är professionell dessutom. Så varför tvivlade jag? Naturligtvis skulle det i vårt moderna, utvecklade samhälle inte räcka med att vi hänvisade till det luddiga begreppet ”god revisionssed” som man gjorde 1996. Det skulle vara alldeles för vagt och enkelt. Nästan fånigt. Rudimentärt. Eller? Det skulle verkligen vara att gå bakåt i utvecklingen. All denna tydlighet som vi utarbetat. Den kan man väl inte bara ta bort?
Plötsligt började jag tänka på en annan berättelse – av HC Andersen. Varför gjorde jag det? Om en kejsare utan kläder. Den hade väl absolut ingenting med revisionsberättelsen att göra? Nä. Jag begravde tvivlet. Jag var nog bara lite ovan.
Jag styrde stegen mot konferensrummet där min kund redan satt. Kunden – den godmodige åkaren från Norrlands inland – som aldrig någonsin hade ifrågasatt nyttan av revisonen eller min professionalitet. Han skulle säkert inte göra det nu heller. ”Oegentligheter kan innefatta agerande i maskopi, förfalskning, avsiktliga utelämnanden, felaktig information och ...” Äsch, jag tänkte i mitt stilla sinne att det nog är bäst att inte gå in förmycket på detaljerna i allt det nya. Jag tog sats och öppnade dörren: ”Men tjenare Anders – var har du nybilen då? På gårn eller? Men gosse nu ska du få se vad många papper jag har åt dig i år ... Nu har de verkligen lagt manken till och förenklat för företagarna de som bestäm ner i storstan ...”
Sara Deutschmann
Auktoriserad revisor och kontorschef på Revidacta Åre.