EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2021/1230

Gränsöverskridande betalningar i unionen

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit denna förordning

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

  1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 har ändrats väsentligt flera gånger. För att skapa klarhet och överskådlighet bör den förordningen kodifieras.

  2. Det är viktigt att avgifterna är lika för gränsöverskridande betalningar i euro och motsvarande betalningar inom en medlemsstat, för att den inre marknaden ska fungera väl och för att underlätta den gränsöverskridande handeln inom unionen.

  3. Det är inte tillrådligt att tillämpa principen om lika avgifter på betalningsinstrument som huvudsakligen eller uteslutande är pappersbaserade, såsom checkar, eftersom dessa är av den beskaffenheten att de inte kan behandlas lika effektivt som elektroniska betalningar.

  4. Principen om lika avgifter bör tillämpas på betalningar som initieras eller avslutas på papper eller med kontanter och som behandlas elektroniskt under betalningskedjan, med undantag för checkar, och på alla avgifter som är direkt eller indirekt kopplade till en betalningstransaktion, inbegripet avgifter kopplade till ett avtal. Indirekta avgifter inbegriper avgifter för upprättande av en stående betalningsorder och avgifter för att använda ett betal- eller kreditkort vilka bör vara desamma för nationella och gränsöverskridande betalningstransaktioner inom unionen.

  5. I syfte att undvika fragmentering av betalningsmarknaderna, bör principen om lika avgifter tillämpas. Därför bör en nationell betalning med samma eller mycket snarlika egenskaper som den gränsöverskridande betalningen fastställas för varje kategori av gränsöverskridande betalningstransaktioner. Det bör vara möjligt att bland annat använda följande kriterier för att fastställa den nationella betalning som motsvarar en gränsöverskridande betalning: kanal som använts vid initiering, utförande och avslut av betalningen, automatiseringsgrad, eventuell betalningsgaranti, kundstatus och förhållande till betaltjänstleverantören, eller betalningsinstrument som använts, enligt definitionen i artikel 4.14 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366. Dessa kriterier bör inte anses vara uttömmande.

  6. Behöriga myndigheter bör utfärda riktlinjer för fastställande av motsvarande betalningar när de anser det vara nödvändigt. Kommissionen, när det är lämpligt biträdd av betalningskommittén som inrättats genom artikel 85.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG, bör tillhandahålla lämpliga riktlinjer och bistå de behöriga myndigheterna.

  7. För att underlätta den inre marknadens funktion och undvika ojämlikheter mellan å ena sidan betaltjänstanvändare i euroområdet och å andra sidan betaltjänstanvändare i medlemsstater utanför euroområdet när det gäller gränsöverskridande betalningar i euro, bör det säkerställas att avgifterna för gränsöverskridande betalningar i euro inom unionen ligger i linje med avgifterna för motsvarande nationella betalningar i den nationella valutan i den medlemsstat där betaltjänstanvändarens betaltjänstleverantör är belägen. En betaltjänstleverantör anses vara belägen i den medlemsstat där den tillhandahåller sina tjänster till betaltjänstanvändaren.

  8. Valutaväxlingsavgifter utgör en betydande kostnad vid gränsöverskridande betalningar i fall där en annan valuta används i betalarens medlemsstat än i betalningsmottagarens medlemsstat. Artikel 45 i direktiv (EU) 2015/2366 kräver att de avgifter och den växelkurs som tillämpas är transparenta, i artikel 52.3 i det direktivet anges informationskrav när det gäller betalningstransaktioner som omfattas av ett ramavtal, och artikel 59.2 i det direktivet omfattar informationskrav för parter som erbjuder valutaväxlingstjänster i en uttagsautomat eller på försäljningsstället. Det bör föreskrivas ytterligare åtgärder i syfte att skydda konsumenterna mot överdrivet höga kostnader för valutaväxling och säkerställa att konsumenterna får den information de behöver för att kunna välja de bästa alternativen för valutaväxling.

  9. De åtgärder som ska genomföras bör vara ändamålsenliga, adekvata och kostnadseffektiva. I situationer där betalaren erbjuds olika alternativ för valutaväxling i en uttagsautomat eller på försäljningsstället, bör samtidigt den information som ges möjliggöra jämförelse så att betalaren kan göra ett välgrundat val.

  10. För att säkra jämförbarhet bör valutaväxlingsavgifterna för alla kortbaserade betalningar uttryckas på samma sätt, nämligen som procentuella påslag i förhållande till de senaste tillgängliga referensväxelkurserna för euro från Europeiska centralbanken (ECB). Vid växling mellan två valutor utanför euroområdet kan ett påslag behöva baseras på en kurs som härleds från två ECB-kurser.

  11. I enlighet med de allmänna informationskrav avseende valutaväxlingsavgifter som fastställs i direktiv (EU) 2015/2366, bör tillhandahållare av valutaväxlingstjänster lämna information om sina valutaväxlingsavgifter innan betalningstransaktionen initieras. Parter som erbjuder valutaväxlingstjänster i en uttagsautomat eller på försäljningsstället bör lämna information om sina avgifter för sådana tjänster på ett tydligt och lättillgängligt sätt, till exempel genom att ange sina avgifter vid disken eller digitalt på terminalen eller på skärmen vid köp online. Utöver den information som anges i artikel 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366 bör dessa parter även, innan betalningen initieras, lämna uttrycklig information om det belopp som ska betalas till betalningsmottagaren i den valuta som används av betalningsmottagaren och det totalbelopp som betalaren ska betala i valutan för betalarens konto. Det belopp som ska betalas i den valuta som används av betalningsmottagaren bör utvisa priset för de varor eller tjänster som köps och det kan visas vid kassan i stället för på betalterminalen. Den valuta som används av betalningsmottagaren är i allmänhet den lokala valutan, men kan enligt principen om avtalsfrihet i vissa fall vara en annan unionsvaluta. Det totalbelopp som betalaren ska betala i valutan för betalarens konto bör utgöras av priset på varorna eller tjänsterna och valutaväxlingsavgifterna. Dessutom bör båda beloppen dokumenteras på kvittot eller på ett annat varaktigt medium.

  12. Med hänsyn till artikel 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366, bör betalaren när en valutaväxlingstjänst erbjuds i en uttagsautomat eller på försäljningsstället kunna avböja denna tjänst och i stället betala i den valuta som används av betalningsmottagaren.

  13. För att göra det möjligt för betalare att jämföra avgifterna för olika alternativ för valutaväxling i en uttagsautomat eller på försäljningsstället, bör betalarnas betaltjänstleverantörer inte bara lämna fullt jämförbar information om tillämpliga avgifter för valutaväxling i villkoren i sina ramavtal, utan också offentliggöra denna information via en allmänt och lätt tillgänglig elektronisk plattform, framför allt på sina kundwebbplatser, på sina webbplatser för internetbanktjänster och i sina mobila bankapplikationer, på ett lättförståeligt och lättillgängligt sätt. Detta skulle göra det möjligt att utveckla webbplatser för jämförelser för att underlätta för konsumenterna att jämföra priser när de reser eller handlar utomlands. Dessutom bör betalarnas betaltjänstleverantörer påminna betalarna om tillämpliga valutaväxlingsavgifter när en kortbaserad betalning görs i en annan valuta, med hjälp av allmänt och lätt tillgängliga elektroniska kommunikationskanaler, såsom sms-meddelanden, e-post eller pushnotiser via betalarens mobila bankapplikation. Betaltjänstleverantörer bör komma överens med betaltjänstanvändare om den elektroniska kommunikationskanal genom vilken de ska tillhandahålla information om valutaväxlingsavgifter, med beaktande av den mest effektiva kanalen för att nå betalaren. Betaltjänstleverantörer bör också godta betaltjänstanvändares begäranden om att inte erhålla elektroniska meddelanden med information om valutaväxlingsavgifter.

  14. Regelbundna påminnelser är lämpligt i situationer där betalaren vistas utomlands under längre perioder, till exempel när betalaren är utstationerad eller studerar utomlands, eller om betalaren regelbundet använder ett kort för köp online i den lokala valutan. En skyldighet att tillhandahålla sådana påminnelser skulle säkerställa att betalare är informerade när de överväger olika alternativ för valutaväxling.

  15. Det är viktigt att underlätta betaltjänstleverantörers gränsöverskridande betalningar. I detta sammanhang bör standardisering främjas, särskilt användningen av det internationella betalkontonumret (Iban-nummer) och företagsidentifieringskoden (BIC-kod). Det är därför lämpligt att betaltjänstleverantörerna förser betaltjänstanvändarna med uppgifter om Iban-numret och BIC-koden för kontot i fråga.

  16. För att garantera en kontinuerlig, punktlig och effektiv betalningsbalansrapportering inom det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) är det önskvärt att man fortfarande kan samla in lättillgängliga betalningsuppgifter som Iban-nummer, BIC-kod och transaktionsbeloppet eller enkla, aggregerade betalningsuppgifter för olika betalningsinstrument, förutsatt att insamlingen inte stör den automatiserade betalningsprocessen och att den helt kan automatiseras. Denna förordning påverkar inte rapporteringskraven för andra ändamål, såsom förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism, eller av skatteskäl.

  17. De behöriga myndigheterna bör ges befogenhet att effektivt fullgöra sina övervakningsskyldigheter och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att betaltjänstleverantörer följer denna förordning.

  18. För att möjliggöra tvistlösning vid en felaktig tillämpning av denna förordning bör medlemsstaterna föreskriva lämpliga och effektiva förfaranden för klagomål och tvistlösning, för lösande av eventuella tvister mellan betaltjänstanvändare och betaltjänstleverantörer. Det är också viktigt att behöriga myndigheter och organ för klagomål och tvistlösning utanför domstol utses.

  19. Det är mycket viktigt att se till att behöriga myndigheter och organ för klagomål och tvistlösning utanför domstol inom unionen samarbetar aktivt för att smidigt och rättidigt lösa gränsöverskridande tvister inom ramen för denna förordning. Det bör vara möjligt för sådant samarbete att ske i form av ett informationsutbyte avseende lagstiftning eller juridisk praxis i deras jurisdiktioner eller, om så är lämpligt, överföring av eller övertagande av klagomål och tvistlösningsförfaranden.

  20. Det är nödvändigt att medlemsstaterna fastställer effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner i nationell rätt för överträdelse av denna förordning.

  21. Det skulle ha klara fördelar att utvidga tillämpningen av denna förordning till andra valutor än euro, särskilt när det gäller det antal betalningar som omfattas. Ett meddelandeförfarande bör föreskrivas, för att medlemsstater med annan valuta än euro ska kunna tillämpa förordningen på gränsöverskridande betalningar i sin nationella valuta.

  22. Kommissionen bör för Europaparlamentet, rådet, ECB och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén lägga fram en rapport om tillämpningen av regeln om lika kostnader för gränsöverskridande betalningar i euro och nationella transaktioner i nationella valutor och om effektiviteten när det gäller de informationskrav för valutaväxling som fastställs i denna förordning. Kommissionen bör också undersöka ytterligare möjligheter, och den tekniska genomförbarheten av dessa möjligheter, att utvidga regeln om lika avgifter till alla unionsvalutor och att ytterligare öka transparensen och jämförbarheten när det gäller valutaväxlingsavgifter, samt möjligheten att avaktivera och aktivera den valutaväxlingsfunktion som erbjuds av andra parter än betalarens betaltjänstleverantör.

  23. Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

Artikel 1 Innehåll och tillämpningsområde

1.I denna förordning fastställs bestämmelser om gränsöverskridande betalningar och om transparens för valutaväxlingsavgifter inom unionen.

2.Denna förordning är tillämplig, i enlighet med bestämmelserna i direktiv (EU) 2015/2366, på gränsöverskridande betalningar som är uttryckta i euro eller de nationella valutorna i de medlemsstater som har meddelat sitt beslut att tillämpa denna förordning på sin egen nationella valuta i enlighet med artikel 13 i denna förordning.

Utan hinder av första stycket i den här punkten är artiklarna 4 och 5 tillämpliga på alla nationella och gränsöverskridande betalningar som anges i euro eller i den nationella valutan i en medlemsstat, när denna valuta är en annan än euro, och som involverar en valutaväxlingstjänst.

3.Denna förordning är inte tillämplig på gränsöverskridande betalningar som betaltjänstleverantörer utför för egen räkning eller för andra betaltjänstleverantörers räkning.

Artikel 2 Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

  1. gränsöverskridande betalning: en elektroniskt behandlad betalningstransaktion som initierats av en betalare eller av eller via en betalningsmottagare där betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer befinner sig i olika medlemsstater.

  2. nationell betalning: en elektroniskt behandlad betalningstransaktion som initierats av en betalare eller av eller via en betalningsmottagare där betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer befinner sig i samma medlemsstat.

  3. betalare: en fysisk eller juridisk person som är betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder.

  4. betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion.

  5. betaltjänstleverantör: någon av de kategorier av juridiska personer som avses i artikel 1.1 i direktiv (EU) 2015/2366 och de fysiska eller juridiska personer som avses i artikel 32 i det direktivet, men inte de institut som förtecknas i leden 2–23 i artikel 2.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU och som omfattas av ett undantag i en medlemsstat i enlighet med artikel 2.5 i direktiv (EU) 2015/2366.

  6. betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av betalare, betalningsmottagare eller både betalare och betalningsmottagare.

  7. betalningstransaktion: en åtgärd som initieras av en betalare eller av eller via en betalningsmottagare som innebär placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren.

  8. betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras.

  9. avgift: ett belopp som en betaltjänstleverantör tar ut från betaltjänstanvändaren och som är direkt eller indirekt kopplat till en betalningstransaktion, ett belopp som en betaltjänstleverantör eller en tillhandahållare av valutaväxlingstjänster tar ut från betaltjänstanvändaren i enlighet med artikel 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366 för en valutaväxlingstjänst, eller en kombination av dessa belopp.

  10. medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG.

  11. konsument: en fysisk person som agerar vid sidan av sin närings- eller yrkesverksamhet.

  12. mikroföretag: ett företag som vid ingåendet av betaltjänstavtalet är ett företag i enlighet med definitionen i artikel 1 och artikel 2.1 och 2.3 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG.

  13. förmedlingsavgift: avgift som betalas mellan betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer för varje autogirering.

  14. autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där en betalningstransaktion initieras av betalningsmottagaren på grundval av det medgivande som betalaren lämnat till betalningsmottagaren, betalningsmottagarens betaltjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör.

  15. autogirosystem: gemensamt regelverk, praxis och standarder som avtalats mellan betaltjänstleverantörer för utförande av autogireringar.

Artikel 3 Avgifter för gränsöverskridande betalningar och motsvarande nationella betalningar

1.De avgifter som en betaltjänstleverantör tar ut av en betaltjänstanvändare för gränsöverskridande betalningar i euro ska vara desamma som de avgifter som denna betaltjänstleverantör tar ut för motsvarande nationella betalningar till samma värde i den nationella valutan i den medlemsstat där betaltjänstanvändarens betaltjänstleverantör är belägen.

2.De avgifter som en betaltjänstleverantör tar ut av en betaltjänstanvändare för gränsöverskridande betalningar i nationell valuta i en medlemsstat som har meddelat att denna förordning ska tillämpas på dess nationella valuta i enlighet med artikel 13 ska vara desamma som de avgifter som denna betaltjänstleverantör tar ut av betaltjänstanvändare för motsvarande nationella betalningar till samma värde och i samma valuta.

3.Vid bedömningen av om avgiftsnivån för en gränsöverskridande betalning är förenlig med punkt 1, ska en betaltjänstleverantör fastställa vad som är en motsvarande nationell betalning. De behöriga myndigheterna ska utfärda riktlinjer för att fastställa motsvarande nationella betalningar när de bedömer det vara nödvändigt. De behöriga myndigheterna ska samarbeta aktivt inom den betalningskommitté som inrättats genom artikel 85.1 i direktiv 2007/64/EG för att säkerställa enhetliga riktlinjer för motsvarande nationella betalningar.

4.Punkterna 1 och 2 ska inte tillämpas på valutaväxlingsavgifter.

Artikel 4 Valutaväxlingsavgifter för kortbaserade transaktioner

1.När det gäller informationskrav avseende valutaväxlingsavgifter och den växelkurs som ska tillämpas, enligt artiklarna 45.1, 52.3 och 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366, ska betaltjänstleverantörer och parter som tillhandahåller valutaväxlingstjänster i en uttagsautomat eller på försäljningsstället i enlighet med vad som avses i artikel 59.2 i det direktivet, uttrycka de totala valutaväxlingsavgifterna som ett procentuellt påslag i förhållande till den senast tillgängliga referensväxelkursen för euro från Europeiska centralbanken (ECB). Detta påslag ska redovisas för betalaren innan betalningstransaktionen initieras.

2.Betaltjänstleverantörer ska också offentliggöra de påslag som avses i punkt 1 på ett begripligt och lättillgängligt sätt på en allmänt och lätt tillgänglig elektronisk plattform.

3.Utöver den information som avses i punkt 1 ska en part som tillhandahåller en valutaväxlingstjänst i en uttagsautomat eller på försäljningsstället lämna följande information till betalaren innan betalningstransaktionen initieras:

  1. Det belopp som ska betalas till betalningsmottagaren i den valuta som används av betalningsmottagaren.

  2. Det belopp som betalaren ska betala i valutan för betalarens konto.

4.En part som tillhandahåller valutaväxlingstjänster i en uttagsautomat eller på försäljningsstället ska tydligt ange den information som avses i punkt 1 i uttagsautomaten eller på försäljningsstället. Innan betalningstransaktionen initieras ska den parten också informera betalaren om möjligheten att betala i den valuta som används av betalningsmottagaren och låta betalarens betaltjänstleverantör därefter göra valutaväxlingen. Den information som avses i punkterna 1 och 3 ska också göras tillgänglig för betalaren på ett varaktigt medium efter det att betalningstransaktionen initierats.

5.Betalarens betaltjänstleverantör ska, för varje betalkort som har utfärdats till betalaren av betalarens betaltjänstleverantör och som är kopplat till samma konto, skicka ett elektroniskt meddelande till betalaren med den information som avses i punkt 1, utan onödigt dröjsmål efter det att betalarens betaltjänstleverantör mottar en betalningsorder för ett kontantuttag i en uttagsautomat eller en betalning på ett försäljningsställe i en unionsvaluta som är en annan än valutan för betalarens konto.

Utan hinder av första stycket ska ett sådant meddelande skickas igen en gång varje månad under vilken betalarens betaltjänstleverantör mottar en betalningsorder i samma valuta från betalaren.

6.Betaltjänstleverantören ska komma överens med betaltjänstanvändaren om den eller de allmänt och lätt tillgängliga elektroniska kommunikationskanaler genom vilka betaltjänstleverantören kommer att skicka det meddelande som avses i punkt 5.

Betaltjänstleverantören ska erbjuda betaltjänstanvändare möjligheten att välja att inte erhålla de elektroniska meddelanden som avses i punkt 5.

Betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren får enas om att punkt 5 och denna punkt inte ska tillämpas, helt eller delvis, om betaltjänstanvändaren inte är en konsument.

7.Den information som avses i denna artikel ska tillhandahållas utan kostnad samt på ett neutralt och begripligt sätt.

Artikel 5 Valutaväxlingsavgifter vid betalningar (credit transfers)

1.När en valutaväxlingstjänst erbjuds av betalarens betaltjänstleverantör i samband med en betalning, enligt definitionen i artikel 4.24 i direktiv (EU) 2015/2366, som initieras direkt online, via betaltjänstleverantörens webbplats eller mobila bankapplikation, ska betaltjänstleverantören, med avseende på artiklarna 45.1 och 52.3 i det direktivet, på ett tydligt, neutralt och begripligt sätt, innan betalningstransaktionen initieras, informera betalaren om de uppskattade avgifter för valutaväxlingstjänster som är tillämpliga på betalningen.

2.Innan en betalningstransaktion initieras ska betaltjänstleverantören på ett tydligt, neutralt och begripligt sätt meddela betalaren det uppskattade totala beloppet för betalningen i valutan för betalarens konto, inklusive eventuella transaktionsavgifter och valutaväxlingsavgifter. Betaltjänstleverantören ska även meddela det uppskattade belopp som ska överföras till betalningsmottagaren i den valuta som används av betalningsmottagaren.

Artikel 6 Åtgärder för att underlätta automatiska betalningar

1.I tillämpliga fall ska betaltjänstleverantören underrätta betaltjänstanvändaren om betaltjänstanvändarens internationella betalkontonummer (Iban-nummer) och betaltjänstleverantörens företagsidentifieringskod (BIC-kod).

Betaltjänstleverantören ska i tillämpliga fall också ange betaltjänstanvändarens Iban-nummer och sin BIC-kod på kontoutdrag eller i en bilaga till dessa.

Betaltjänstleverantören ska tillhandahålla betaltjänstanvändaren den information som krävs i enlighet med denna punkt utan kostnad.

2.Betaltjänstleverantören får ta ut avgifter av betaltjänstanvändaren utöver de som uttas i enlighet med artikel 3.1, om denna användare ger betaltjänstleverantören instruktioner om att utföra en gränsöverskridande betalning utan att meddela Iban-numret och, i förekommande fall och i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 , den tillhörande BIC-koden för betalkontot i den andra medlemsstaten. Dessa avgifter ska vara rimliga och motsvara kostnaderna. De ska avtalas mellan betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren. Betaltjänstleverantören ska informera betaltjänstanvändaren om tilläggsavgifternas storlek i god tid innan betaltjänstanvändaren blir bunden av ett sådant avtal.

3.Om så är lämpligt med hänsyn till betalningstransaktionens natur ska den leverantör av varor och tjänster som accepterar betalningar som omfattas av denna förordning, för all fakturering av varor och tjänster i unionen, underrätta sina kunder om sitt Iban-nummer och sin betaltjänstleverantörs BIC-kod.

Artikel 7 Krav på betalningsbalansrapportering

1.Medlemsstaterna får inte föreskriva avvecklingsbaserade nationella rapporteringskrav för betaltjänstleverantörer för upprättande av betalningsbalansstatistik som rör deras kunders betalningstransaktioner.

2.Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 får medlemsstaterna samla in aggregerade uppgifter eller annan relevant lättillgänglig information, förutsatt att insamlingen inte har någon påverkan på direkthanteringen av betalningarna och fullt ut kan automatiseras av betaltjänstleverantörerna.

Artikel 8 Behöriga myndigheter

Medlemsstaterna ska utse de behöriga myndigheter som ska ansvara för att denna förordning efterlevs.

Medlemsstaterna ska utan dröjsmål underrätta kommissionen om eventuella förändringar vad gäller de behöriga myndigheter som anmälts till den i enlighet med artikel 9 andra stycket i förordning (EG) nr 924/2009.

Medlemsstaterna ska kräva att de behöriga myndigheterna effektivt bevakar att denna förordning efterlevs och vidtar alla åtgärder som krävs för att säkerställa sådan efterlevnad.

Artikel 9 Klagomålsförfaranden för påstådda överträdelser av denna förordning

1.Medlemsstaterna ska föreskriva förfaranden som gör det möjligt för betaltjänstanvändare och andra berörda parter att lämna in klagomål till de behöriga myndigheterna om betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av denna förordning.

2.När så är lämpligt, och utan att det påverkar rätten att få saken prövad i domstol i enlighet med nationella processrättsliga regler, ska de behöriga myndigheterna informera en part som har lämnat in ett klagomål om de förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol som föreskrivits i enlighet med artikel 10.

Artikel 10 Förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol

1.Medlemsstaterna ska föreskriva lämpliga och effektiva förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol för att avgöra sådana tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer som gäller rättigheter och skyldigheter enligt denna förordning. För detta ändamål ska medlemsstaterna utse ansvariga organ.

2.Medlemsstaterna ska utan dröjsmål underrätta kommissionen om eventuella förändringar vad gäller de organ som anmälts till den i enlighet med artikel 11.2 i förordning (EG) nr 924/2009.

3.Medlemsstaterna får föreskriva att denna artikel endast ska tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller mikroföretag. I sådana fall ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om detta.

Artikel 11 Samarbete över gränserna

De olika medlemsstaternas behöriga myndigheter och organ med ansvar för förfarandena för klagomål och tvistlösning utanför domstol, som avses i artiklarna 8 och 10, ska samarbeta aktivt och snabbt för att lösa gränsöverskridande tvister. Medlemsstaterna ska se till att ett sådant samarbete äger rum.

Artikel 12 Sanktioner

Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i denna förordning och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska utan dröjsmål till kommissionen anmäla eventuella ändringar som berör de regler och åtgärder som anmälts till den i enlighet med artikel 13 i förordning (EG) nr 924/2009.

Artikel 13 Tillämpning på andra valutor än euro

En medlemsstat som inte har euro som sin valuta och som beslutar att tillämpa denna förordning på sin nationella valuta, ska meddela kommissionen detta.

Detta meddelande ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Den utvidgade tillämpningen av denna förordning på den berörda medlemsstatens nationella valuta ska få verkan 14 dagar efter ett sådant offentliggörande.

Artikel 14 Översyn

1.Senast den 19 april 2022 ska kommissionen förelägga Europaparlamentet, rådet, ECB och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén en rapport om tillämpningen och effekterna av denna förordning, vilken framför allt ska innehålla följande:

  1. En utvärdering av hur betaltjänstleverantörer tillämpar artikel 3 i denna förordning.

  2. En utvärdering av utvecklingen av volymer och avgifter för nationella och gränsöverskridande betalningar i medlemsstaternas nationella valutor och i euro sedan dagen för antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/518, nämligen den 19 mars 2019.

  3. En utvärdering av effekterna av artikel 3 i denna förordning för utvecklingen av valutaväxlingsavgifter och andra avgifter som avser betaltjänster, både för betalare och för betalningsmottagare.

  4. En utvärdering av den uppskattade effekten av en ändring av artikel 3.1 i denna förordning till att täcka valutor i alla medlemsstater.

  5. En utvärdering av hur tillhandahållare av valutaväxlingstjänster tillämpar informationskraven i artiklarna 4 och 5 i denna förordning och den nationella rätt som genomför artiklarna 45.1, 52.3 och 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366, och huruvida de bestämmelserna har ökat transparensen när det gäller valutaväxlingsavgifter.

  6. En utvärdering av huruvida och i vilken omfattning tillhandahållare av valutaväxlingstjänster har haft svårigheter i samband med den praktiska tillämpningen av artiklarna 4 och 5 i denna förordning och den nationella rätt som genomför artiklarna 45.1, 52.3 och 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366.

  7. En kostnads-nyttoanalys av de kommunikationskanaler och -tekniker som används av, eller finns tillgängliga för, tillhandahållare av valutaväxlingstjänster och som ytterligare kan öka transparensen när det gäller valutaväxlingsavgifter, inbegripet en utvärdering av huruvida det finns vissa kanaler som betaltjänstleverantörer bör vara skyldiga att erbjuda för lämnandet av den information som avses i artikel 4. Analysen ska även omfatta en utvärdering av den tekniska möjligheten att samtidigt offentliggöra den information som avses i artikel 4.1 och 4.3 i denna förordning, före initieringen av varje transaktion, för alla valutaväxlingsalternativ som finns tillgängliga i en uttagsautomat eller på försäljningsstället.

  8. En kostnads-nyttoanalys av att ge betalaren möjlighet att blockera den valutaväxlingsfunktion som erbjuds av en annan part än betalarens betaltjänstleverantör i en uttagsautomat eller på försäljningsstället och att ändra sina preferenser i det avseendet.

  9. En kostnads-nyttoanalys av att införa ett krav för betalarens betaltjänstleverantör att vid tillhandahållande av valutaväxlingstjänster i samband med en enskild betalningstransaktion tillämpa den valutaväxlingskurs som var tillämplig vid tidpunkten för initieringen av transaktionen vid clearing och avveckling av transaktionen.

2.Den rapport som avses i punkt 1 ska omfatta åtminstone perioden från och med den 15 december 2019 till och med den 19 oktober 2021. När kommissionen utarbetar sin rapport får den använda de uppgifter som samlats in av medlemsstater med avseende på punkt 1 och ska ta hänsyn till särdragen för olika betalningstransaktioner och särskilt göra skillnad mellan transaktioner som initierats i en uttagsautomat och på försäljningsstället.

Artikel 15 Upphävande

Förordning (EG) nr 924/2009 upphör att gälla.

Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till den här förordningen och läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II.

Artikel 16 Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den 19 augusti 2021.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

[Bilaga I är en förteckning över den upphävda förordningens ändringar och återges ej här; red.anm.]

[Bilaga II är en jämförelsetabell och återges ej här; red.anm.]