Ett indirekt ägande från ett icke fåmansföretag påverkar fåmansföretagets status.
Frågan om ett företag är ett fåmansbolag eller inte avgör om vinst och utdelning ska beskattas som tjänst eller kapital. Det här regleras i de så kallade 3:12-reglerna och som namnet antyder får ett fåmansbolag bara ha ett begränsat antal delägare. Samtidigt räknas alla delägare som arbetar i ett fåmansbolag som en enda delägare, vilket innebär att fåmansbolaget i praktiken kan ha väldigt många delägare.
Ett undantag från 3:12-reglerna finns för fåmansföretag som till minst 30 procent ägs direkt eller indirekt av en utomstående med rätt till utdelning, den så kallade utomståenderegeln. Om ett företag på det viset inte klassas som fåmansbolag blir följden att vinst och utdelning ska beskattas som kapital, inte som tjänst. Vid bedömningen ska förhållandena under beskattningsåret och de fem föregående beskattningsåren beaktas. Anledningen till det här undantaget är att man bedömer att det är mindre risk att arbetande delägare tar utdelning i stället för lön om utdelningen måste delas med utomstående delägare som inte arbetar i företaget.
I det aktuella fallet handlade det, mycket förenklat, om två företagare som tillsammans startade ett tredje företag, verksamhetsföretaget, där de var verksamma. Företaget var ett fåmansföretag och åren 2007 till 2011 ägdes en del av företaget av en tredje ägare som inte var ett fåmansföretag.
De två företagarna gjorde i första hand gällande att verksamhetsföretaget upphörde att vara ett fåmansföretag i och med den delvisa försäljningen till den tredje ägaren 2007 och med den utspädning av ägande till anställda som skedde därefter. Beträffande frågan om den utvidgade ägarkretsen innebar att verksamhetsföretaget tappade karaktären av fåmansföretag var svaret nej; samtliga verksamma delägare skulle enligt 3:12-reglerna betraktas som en enda delägare vid bedömningen.
Här skulle både direkt och indirekt ägande – till och med indirekt ägande genom det bolag som inte var ett fåmansaktiebolag – räknas samman.
För det andra gjorde företagarna gällande att utomståenderegeln innebar att andelarna ändå inte skulle betraktas som kvalificerade. Medan Skatterättsnämnden förde ett längre resonemang i den frågan konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen kort att regeln förutsätter att delägarna och någon utomstående äger sina andelar samtidigt under det aktuella beskattningsåret (2013). Här förelåg inte något sådant samtidigt ägande och utomståenderegeln var därmed inte tillämplig.
Högsta förvaltningsdomstolen, 6 mars 2015, 3720-14.
Lisa Bergman