Korrigeringsregeln var tillämplig när ett bolag höjde räntan på ett lån till koncernbolaget under löptiden.
Ett bolag och ett koncernbolag träffade ett låneavtal 2003 utan möjlighet för långivaren att höja räntan under löptiden. Under pågående löptid skrevs nya låneavtal 2008 med en högre – förvisso marknadsmässig – ränta utan att låntagaren kompenserades för höjningen.
Den nya räntenivån var i och för sig marknadsmässig, men Skatteverket korrigerade näringsinkomsten med hänvisning till 14:9 inkomstskattelagen. Därmed vägrades bolaget avdrag för ränteskillnaden vilket medförde att bolagets taxering under 2009–2011 höjdes med 485 miljoner kronor. Motivering var att de gamla räntevillkoren från 2003 skulle beaktas och att en annan part än koncernbolaget inte hade gått med på en sådan räntehöjning utan kompensation. Bolaget motsatte sig en korrigering med hänvisning till att den nya räntan enligt avtalet 2008 var marknadsmässig.
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) konstaterade inledningsvis att korrigeringsregeln bara kan tillämpas om ett bolags resultat blivit lägre till följd av ett avtalsvillkor som avviker från vad som hade varit normalt mellan två oberoende avtalsparter. För att bedöma omständigheterna i det här målet ansåg domstolen att man borde väga in villkoren i både det ursprungliga avtalet från 2003 och de nya villkoren enligt avtalet 2008. Att koncernbolaget utan kompensation accepterade höjningen under löptiden bedömde domstolen hade avgörande betydelse. Domstolen instämde också i bedömningen att en oberoende part inte hade accepterat detta.
HFD:s slutsats var att korrigeringsregeln kunde tillämpas i det här fallet eftersom det handlade om ett avtal där ett villkor hade ersatts med ett sämre villkor – oaktat att villkoret i och för sig var marknadsmässigt.
Domen visar att det är viktigt att ta hänsyn till omständigheter, villkor och marknadsmässighet vid olika tidpunkter, vilket kan få särskild betydelse när en koncern ändrar prissättningsmodell.
Högsta förvaltningsdomstolen, 7 juni 2016, 6664–6666-14.