Beslut från Revisorsnämndens disciplinnämnd

Dnr 1996-553

(29 augusti 1996)

En revisor som, i egenskap av ställföreträdare för en redovisningsbyrå, dömts för brott mot skattebrottslagen och uppbördslagen, har uppsåtligen gjort orätt i sin verksamhet och för detta fråntagits sitt godkännande som revisor. (Upphävande.)

Bakgrund

I samband med Revisorsnämndens (RNs) handläggning av godkände revisorn Ns ansökan om fortsatt godkännande har en länsstyrelse informerat RN om att N i början av 1996 dömts för brott mot skattebrottslagen och uppbördslagen. Av tingsrättens dom, som vunnit laga kraft, framgår att N – i sin egenskap av ansvarig företrädare för en redovisningsbyrå – under månaderna februari till och med november 1995 underlåtit att i rätt tid till uppbördsmyndigheten deklarera och inbetala av bolaget innehållen preliminär skatt för sina anställda till ett belopp om totalt ca 400 tkr. Vidare har skattemyndigheten i samma län påtalat att N före och efter tingsrättens dom underlåtit att i rätt tid betala in sociala avgifter för byråns anställda.

N har anfört bl.a. följande. Huvudorsaken till att skatter och avgifter inte kunnat erläggas i rätt tid har varit att kundfordringarna inte influtit i den takt som krävts för att byrån skulle klara sina egna utbetalningar. Flera klienter har haft betalningssvårigheter. Han har fortlöpande haft kontakt med kunder för att försöka driva in pengar och även, på inrådan av sin bank, prövat ett faktureringssystem baserat på s.k. factoring. Dessa åtgärder har emellertid inte räckt till för att förbättra byråns likviditet. Han har varit i god tro när det gällt klienternas löften om betalning i rätt tid. När betalning trots givna löften inte influtit har han nödgats att senarelägga byråns utbetalningar i motsvarande mån. Skatt har dock betalats i rätt tid från och med december 1995 och sociala avgifter från och med juni 1996.

RNs bedömning (plenum)

”För att en revisor skall vara lämplig att utöva revisionsverksamhet krävs att han åtnjuter förtroende från såväl uppdragsgivare som det allmänna. För att detta förtroende inte skall rubbas har revisorn en skyldighet att både privat och i sin verksamhet följa gällande regler och bestämmelser. Av god revisorssed följer vidare att en kvalificerad revisor skall bedriva sin verksamhet i ordnade former och att han skall eftersträva sunda ekonomiska förhållanden.

N har dömts för brott mot skattebrottslagen och uppbördslagen för att under tio månader ha underlåtit att i rätt tid deklarera och inbetala innehållen skatt för byråns anställda. RN vill inte helt utesluta att det kan förekomma situationer där en kvalificerad revisors underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter i skattehänseende kan anses vara ursäktlig. Det får emellertid aldrig vara fråga om ett brottsligt förfarande från revisorns sida. Med hänsyn till den tidsutdräkt det varit fråga om kan Ns uppgift att han varit i god tro beträffande klienternas löften om betalning inte tillmätas någon avgörande betydelse. Hans åtgärder för att driva in kundfordringarna i den takt som krävdes för att sköta byråns utbetalningar har såvitt framgår av handlingarna inte heller varit tillräckliga. N får därför anses medvetet ha valt att senarelägga byråns skatteinbetalningar hellre än att sätta press på klienterna. Som en försvårande omständighet tillkommer att han även efter att ha dömts av tingsrätten försummat att sköta byråns skyldigheter i avgiftshänseende.

Sammantaget finner RN att N uppsåtligen gjort orätt i sin verksamhet. Enligt huvudregeln i 22 § första stycket lagen (1995:528) om revisorer skall i sådana fall ett godkännande som revisor upphävas. Om det föreligger förmildrande omständigheter får i stället varning meddelas. N har inte visat att det föreligger några förmildrande omständigheter. Hans godkännande som revisor skall därför upphävas.”

Kommentar

Tillsynsärenden som gäller revisors underlåtenhet att fullgöra revisionsbyråns skyldigheter i fråga om skatter och avgifter är inte helt ovanliga. Se t.ex. FAR INFO 1995:133, 1995:402 (ärende 14), 1996:305 (ärende 2 [se fall 17 ovan]) och 1996:351 (ärende 1 [se fall 20 ovan]).

Anders Strömqvist