Arbetstagares lön har efter avdrag för kostnader som denne haft att bestrida understigit 1 000 kr. Trots detta har arbetstagaren ingått i underlaget för beräkning av avgift.
Besvär av Föreningen L angående arbetsgivaravgifter för utgiftsåret 1986.
L hade för sin dansverksamhet engagerat olika orkestrar och betalat ut ersättning som i samtliga fall understigit 1 000 kr per person. Föreningen ansåg att underlaget för avgiften skulle beräknas efter avdrag med 30 procent för kostnader som resp. musiker fick anses ha haft. LR fann att den omständigheten att avgiftsunderlaget minskade genom att kostnadsavdrag beviljades inte medförde att skyldighet att erlägga avgift bortföll. Kammarrätten i Göteborg och regeringsrätten ändrade inte LRs dom. (Dom 881024, målnr 28-1988)
Delägare i dödsbo som i beskattningshänseende behandlas som ett handelsbolag har inte ansetts vara berättigad till avdrag för förlust som uppkommit för dödsboet under ett inkomstår då detta taxerats självständigt.
Besvär av Harriette A angående eftertaxering för 1982.
LR medgav inte förlustavdrag. Kammarrätten ändrade inte länsrättens domslut och anförde bl.a. (RR ej ändring):
I anledning av förslaget (skatteflyktskommitténs, om att rätt till förlustavdrag skulle kunna övertas av dödsbodelägarna) uttalade departementschefen (prop. 1966:85 s. 93) att någon utsträckning av rätten till förlustavdrag till dödsbodelägarna inte var motiverad. Han angav att bakgrunden till att vissa dödsbon efter en tid skulle behandlas som handelsbolag var att sådana bon egentligen hade kunnat skiftas. Bestämmelserna om handelsbolagstaxering av dödsbo avsåg inte minst att skapa ökad likformighet i beskattningen. Man borde då inte sätta dödsbon som frivilligt skiftades i sämre läge än sådana som levde kvar och underkastades de föreslagna reglerna. Detta skulle bli fallet om skatteflyktskommitténs förslag följdes.
Av departementschefens uttalande kan ingen annan slutsats dragas än att delägarna i ett dödsbo som i beskattningshänseende behandlas som ett handelsbolag inte är berättigade till förlustavdrag som boet eljest varit berättigat till. Till följd härav kan Harriette Å inte medges yrkade avdrag. (Dom 881027, målnr 5307-1987)
Skattepliktig omsättning till mervärdesskatt har inte ansetts föreligga då rörelseinventarier (byggnadsrörelse) sålts till ett finansbolag som utan att inventarierna lämnat ägarens besittning hyrts ut till denne för fortsatt bruk (sale and lease-back).
Besvär av N angående förhandsbesked.
I ansökan om förhandsbesked uppgav N bl.a. att han avsåg att genomföra en s.k. sale and lease-backaffär med ett finansbolag avseende inventarier som byggnadsställningar, maskiner etc. N frågade om omsättning förelåg a) om hyresavtalet innebar en skyldighet för honom att efter hyrestidens slut med äganderätt överta de förhyrda objekten och b) om sådan skyldighet inte förelåg. RSV ansåg N skattskyldig enligt båda alternativen. RR biföll N:s besvär och anförde bl.a.:
För att omsättning skall anses föreligga måste enligt i det nyss anförda leverans ha skett i den bemärkelsen åtminstone att varan har avlämnats till köparen eller avsänts till denna mot postförskott eller efterkrav.
I rättsfallet RÅ 83 1:5 har prövats förutsättningarna för att leveranskravet enligt lagen om mervärdesskatt skall anses uppfyllt. Förhållandena i nämnda rättsfall var inte likartade dem som föreligger i förevarande mål. I det nu aktuella målet finns inget moment av avlämnande eller avsändande till köparen av det försålda godset. Ingenting finns nämnt om hur ett sådant avlämnande eller avsändande är tänkt att ske, förutom en förfrågan angående verkningarna av att finansbolaget ”erkänner mottagandet av utrustningen”.
Enbart den omständigheten att ett civilrättsligt bindande avtal om försäljning föreligger är inte – mot bakgrund av kraven i lagen om mervärdesskatt om skattskyldighet på grund av omsättning manifesterad genom leverans – tillräcklig för att skattskyldighet enligt lagen skall inträda.
Med hänsyn till det anförda finner regeringsrätten att N inte blir skattskyldig enligt lagen om mervärdesskatt för den i ansökningen om förhandsbesked beskrivna överlåtelsen, oavsett om hyresavtalet utformas enligt alternativ a) eller b) i ansökningen.
Två regeringsråd var skiljaktiga och lämnade N:s besvär utan bifall. (Dom 881101, mål nr 3274-1987)
Avdrag för ingående skatt har inte medgivits för auktionsförrättare som erlagt mervärdesskatt vid införsel av vara som sedan sålts för annans räkning.
Besvär av AB B angående förhandsbesked.
I ansökan om förhandsbesked uppgav bolaget bl.a. att man då en vara skall säljas på auktion och som måste tas in till Sverige anlitar en självständig speditör. I enlighet med bestämmelserna i 4 § tullagen (TL) anger bolaget varan till förtullning med speditören som betalningsansvarigt ombud. Bolaget blir då tullskyldigt enligt 5 § TL. Bolagets fråga var om det har rätt till avdrag för den skatt bolaget erlägger genom betalningsansvarigt ombud. Bolaget säljer sedan för kommittentens räkning men i eget namn på auktion föremålet.
RSV fann att skatten inte var hänförlig till skattepliktig förmedlingsverksamhet och att bolaget inte var berättigat till avdrag för skatten.
Regeringsrätten ändrade inte förhandsbeskedet. (Dom 881103, målnr 502-1988)
Inkomst som härrör från travhäst tillhörig ägare av jordbruksfastighet har i visst fall inte hänförts till något inkomstslag och sålunda ej befunnits skattepliktig.
Besvär av LSKM angående Herbert W:s inkomsttaxering 1982.
W gav 1975 en häst till sina två barn som använt den som ridhäst. Barnen har fått hö från granngården. Inga kostnader för hästen har enligt W bekostat jordbruket. KR fann att W:s verksamhet med hästen utgjorde hobby och att han därför inte skulle beskattas.
RR biföll inte LSKMs talan och anförde bl.a.:
Vad i målet förekommit ger inte anledning till antagande att W:s hållande av hästen ingick som ett led i driften av jordbruksfastigheten Gröven 1:23 eller eljest haft ett sådant samband med driften därstädes att hästhållningen, däri inräknat deltagandet i tävlingar, skall anses som binäring till jordbruk. Inte heller är omständigheterna i målet sådana att hästhållningen och tävlandet skall hänföras till inkomstslaget rörelse.
Med hänsyn till regeringsrättens praxis i fråga om hållandet av travhästar när fråga inte är om att hänföra inkomst härav till någotdera av inkomstslagen jordbruksfastighet eller rörelse finner regeringsrätten att W:s inkomster härav inte är skattepliktiga till inkomstskatt. (Dom 881103, målnr 1064-1987)
Justering har skett för byggnad som förklarats som byggnadsminne med hänsyn till den rådighetsinskränkning och de högre underhålls- och driftkostnader som detta innebär.
Besvär av Lars B angående allmän fastighetstaxering 1981.
B:s fastighet åsattes ett taxeringsvärde av 685 000 kr, varav markvärde 290 000 kr och byggnadsvärde 395 000 kr. LR bestämde markvärde till 0 kr och byggnadsvärde till 496 000 kr. B yrkade att taxeringsvärdet skulle sättas ned till 245 000 kr.
Kammarrätten i Stockholm konstaterade att byggnadsvärdet med utgångspunkt i anvisade riktvärden utgjorde 475 000 kr, men att merkostnaderna till följd av byggnadsminnesförklaringen motiverade ett värde av 395 000 kr. RR biföll inte B:s besvär och anförde bl.a. följande.
Som KR konstaterat gäller enligt 7 kap. 13 § FTL att byggnadsvärde för byggnad, som enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnen har förklarats som byggnadsminne, är sammanlagda värdet av byggnaden och tillhörande tomt. I paragrafen föreskrivs vidare att det för mark till sådan taxeringsenhet inte skall bestämmas något värde. Innebörden av dessa regler är i korthet att det tillämpliga riktvärdet för marken läggs samman med motsvarande värde för byggnaden. Summan av dessa värden skall därefter i regel justeras i enlighet med bestämmelserna i 7 kap. 5 § FTL. Det därigenom erhållna totalvärdet redovisas som taxeringsenhetens byggnadsvärde och något särskilt markvärde redovisas inte. Justering enligt de nämnda bestämmelserna kan komma i fråga bland annat med hänsyn till den rådighetsinskränkning beträffande marken som byggnadsminnesförklaringen medför och till de högre underhålls- och driftskostnader som normalt är att räkna med för byggnader av denna typ. (Dom 881108, målnr 5800-1985)
Enligt ett testamente skulle vissa taxeringsenheter bära underhållskostnaderna för byggnad på annan taxeringsenhet på samma fastighet. Belastningen ansågs inte vara en servitutsliknande förpliktelse.
Besvär av Tl ang. allmän fastighetstaxering 1981 beträffande fastigheten Lövstad 2:1.
RR biföll TI:s besvär och anförde:
Vid taxeringen av fastigheten Lövstad 2:1 har slottsbyggnaden jämte tomtmark ansetts utgöra en särskild taxeringsenhet och undantagits från skatteplikt (specialbyggnad, museum). Fastigheten i övrigt har delats upp i sex taxeringsenheter (lantbruksenheter som är skattepliktiga).
Frågan i målet är huruvida värdet av de sex taxeringsenheter, som utgörs av lantbruksenheter, skall påverkas av att det enligt Emilie P:s testamente får anses vila en ekonomisk belastning på dem avseende underhållskostnaderna för den taxeringsenhet som utgörs av slottet jämte tomtmark. I detta hänseende är följande föreskrifter i fastighetstaxeringslagen av särskilt intresse.
Taxeringsenhet är vad som skall taxeras för sig (4 kap. 1 §). Taxeringsenhet skall omfatta antingen skattepliktig eller skattefri egendom (4:4). Taxeringsvärde skall bestämmas för varje skattepliktig taxeringsenhet (5:1). Taxeringsvärde skall bestämmas till det belopp som motsvarar 75 procent av taxeringsenhetens marknadsvärde (5:2). Vid värderingen skall inte beaktas andra privaträttsliga förpliktelser än sådana som gäller enligt servitut och liknande. Om två eller flera fastigheter i olika kommuner skulle ha utgjort en taxeringsenhet om de hade legat i samma kommun, skall deras marknadsvärde bestämmas, som om detta hade varit förhållandet (5:3). Från motiven till 4:4 fastighetstaxeringslagen kan anföras att om en fastighet skall delas i en skattepliktig taxeringsenhet och en skattefri, den skattepliktiga enheten skall värderas fullt ut i vanlig ordning och den skattefria inte värderas alls (SOU 1979:32 s. 338).
Regeringsrätten finner i likhet med underinstanserna att slottsbyggnaden jämte tomtmark, som inte använts i lantbruket, skall taxeras som en särskild, skattefri taxeringsenhet. Återstoden av fastigheten skall indelas i skattepliktiga taxeringsenheter som skall taxeras var för sig. För denna taxering gäller enligt vad tidigare sagts att taxeringsenhetens värde skall bestämmas till belopp motsvarande 75 procent av varje enhets marknadsvärde. Undantag från dessa regler, som innebär självständig taxering av varje taxeringsenhet, medges endast i det i 5 kap. 3 § sista stycket avsedda fallet då ett sambrukat fastighetskomplex delas av en kommungräns. Om sådant fall är här inte fråga.
Av vad som nu har anförts framgår att det finns laglig möjlighet att beakta den ekonomiska belastningen på lantbruksenheterna enligt testamentet endast om belastningen kan anses gälla enligt servitut eller liknande. Den kan då beaktas som ett säreget förhållande vid beräkning av marknadsvärdet. I detta hänseende gäller som följd av testamentet att lantbruksenheternas avkastning skall tas i anspråk för underhåll av slottsbyggnaden. Att ägaren av en fastighet förpliktat sig att till ägaren av en annan fastighet fullgöra ekonomiska prestationer av sådant slag anses emellertid inte kunna förenas med servitut enligt svensk rätt. Belastningen går så klart utöver vad som kan godtas härvidlag att den inte heller kan anses vara servitutsliknande. Regeringsrätten finner därför att hänsyn till testamentets bestämmelser om underhållsskyldighet inte kan tas vid värderingen av de skattepliktiga taxeringsenheterna på Lövstad 2:1.
Två regeringsråd var skiljaktiga och ansåg att belastningen var en servitutsliknande förpliktelse. (Dom 881108, målnr 3319–3325-1986)
Den omständigheten att intäkterna från annan fastighet redovisats enligt schablonmetoden har ej ansetts utgöra hinder mot att utnyttja uppskjutet avdrag för reparationskostnader som hänför sig till tid då intäkterna från fastigheten taxerats enligt den konventionella metoden.
Besvär av Lars W angående inkomsttaxering 1981.
Omständigheterna i målet framgår av RR:s dom. RR biföll W:s besvär och anförde:
Av utredningen framgår att Lars W tillsammans med sin hustru under år 1978 köpte fastigheten Gärdet 1 i Säffle kommun och att han under åren 1978 och 1979 hade kostnader för reparationsarbeten på fastigheten uppgående till 113 442 kronor respektive 21 285 kronor eller sammanlagt 134 727 kronor. Annat är i målet inte visat än att intäkterna av fastigheten vid 1979 och 1980 års taxeringar beräknats enligt 24 § 1 mom. kommunalskattelagen (den s.k. konventionella metoden). I målet är upplyst att Lars W och hans hustru vid nämnda taxeringar yrkat och medgivits avdrag för reparationskostnader med 44 727 kronor av det sammanlagda beloppet 134 727 kronor och att därefter till avdrag inte utnyttjat belopp uppgår till 90 000 kronor.
Fastigheten har vid 1981 ars taxering taxerats enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen (KL), dvs. enligt s.k. schablonmetoden. Frågan i målet är om Lars W därmed inte längre är berättigad till avdrag för den del av reparationskostnaderna som han tidigare inte yrkat avdrag för.
Enligt punkt 7 av anvisningarna till 25 § KL får skattskyldig, som under ett visst beskattningsår haft kostnader ej understigande 6 000 kronor för reparation och underhåll av fastighet, varav intäkterna beräknas enligt 24 § 1 mom. KL utan hinder av 41 § KL och anvisningarna till samma paragraf efter eget val göra avdrag för kostnaderna vid taxering för beskattningsåret i fråga eller för något av de två närmast följande beskattningsåren. Avdraget får även fördelas mellen dessa tre år på sätt den skattskyldige önskar.
Av förarbetena till bestämmelsen i punkt 7 av anvisningarna till 25 § KL om fördelning på tre år av reparationskostnader (prop. 1969:100, s. 141 f.) framgår att motiven bakom bestämmelsen är att ge framför allt en fysisk person, som äger en hyresfastighet, en viss möjlighet att motverka de progressionseffekter som annars skulle uppkomma genom att reparationsavdragens storlek växlar. Lagtexten innehåller inte någon föreskrift om att möjligheten att förskjuta avdragsrätten framåt i tiden förutsätter att den skattskyldige fortfarande äger fastigheten eller att fastigheten, när avdraget yrkas, fortfarande är konventionellt taxerad. Något uttalande i förarbetena som visar att en sådan inskränkande förutsättning är åsyftad finns inte heller. Vid angivna förhållanden saknas grund för att avdragsrätten skall bortfalla. Det av Lars W sparade avdragsbeloppet, 90 000 kronor, får därför anses utgöra en vid 1981 års taxering enligt 25 § 1 mom. KL avdragsgill omkostnad för fastigheten. Att fastigheten därjämte schablontaxerats vid samma taxering föranleder inte annan bedömning.
Två regeringsråd var skiljaktiga, ett beträffande motiveringen och det andra beträffande domslutet. (Dom 881111, målnr 866-1986)
Bostadsrättsförening med nio medlemmar har ansetts ej hänförlig till fåmansbolag vid tillämpning av bestämmelserna i 35 § 3 mom. åttonde stycket KL.
Besvär av Bo E angående förhandsbesked.
I ansökan om förhandsbesked uppgavs bl.a. att Bo E och hans hustru ensamma ägde Solbacka HB. Bo E övervägde att sälja sin andel i HB till en bostadsrättsförening med nio medlemmar. Frågan var nu om bostadsrättsföreningen skulle omfattas av begreppet fåmansbolag och om reglerna om interna aktieöverlåtelser därmed skulle tillämpas.
RN fann att så var fallet.
RR biföll Bo E:s besvär och anförde bl.a.:
Det har inte uppgivits att några av medlemmarna tillhör samma familj eller på annat sätt är närstående i förhållande till varandra. Under nu angivna förutsättningar kan andelarna i bostadsrättsföreningen inte anses till huvudsaklig del ägas eller på därmed jämförligt sätt innehas av en eller ett fåtal fysiska personer. Bestämmelserna om interna aktieöverlåtelser är därför inte tillämpliga vid försäljningen av andelarna i handelsbolaget till föreningen.
Ett regeringsråd var skiljaktig beträffande motiveringen. (Dom 881111, målnr 4004-1988)
Ett moderföretag hade år 1987 en fordran på 20 miljoner pund på ett utländskt dotterföretag. Fordringen avyttrades till en utomstående köpare för 5 miljoner pund. I samband med avyttringen avtalades bl.a. att fordringen skulle löpa utan ränta och förfalla till betalning först år 2003. Moderföretaget har inte ansetts berättigat till avdrag för förlust pga. avyttringen.
Besvär av Stena Rederi AB (Stena) angående förhandsbesked.
I ansökan om förhandsbesked anfördes bl.a. Stena ägde Stena Holding U. K. som i sin tur ägde Northern Coasters Ltd. Stena hade en förfallen fordran på Northern Coasters på 20 miljoner GBP. I syfte att frigöra viss del av fordringsbeloppet har Stena för avsikt att överlåta sin fordran till extern köpare för 5 miljoner pund som skulle betalas kontant.
I samband med denna avyttring avtalades dock att fordringen skulle löpa utan ränta och förfalla till betalning först år 2003. Framställde köparen krav på tidigare betalning reducerades fordringsbeloppet med omkring 10 procent per år. Krävde köparen t.ex. betalning redan år 1988 ansågs fordringen vara till fullo betald om Northern Coasters betalade 26, 27 procent av det nominella beloppet, dvs. 5 254 000 pund.
RN fann att Stena inte hade rätt till avdrag för den bokföringsmässiga förlusten på grund av avyttringen av fordringen.
RR biföll inte Stenas besvär och anförde bl.a.:
Av det anförda framgår att nuvärdet av den fordran som den utomstående köparen får gentemot Northern Coasters ungefärligen motsvarar den mellan Stena och köparen överenskomna köpeskillingen för fordringen. Den bokföringsmässiga förlust på 15 miljoner pund som avyttringen av fordringen medför för Stena motsvaras därför av en i stort sett lika stor vinst för Northern Coasters. På koncernnivå leder således avyttringen inte till någon förlust. Vid sådant förhållande och då Stena inte kan få avdrag för koncernbidrag eller liknande tillskott till Northern Coasters (jfr 43 § kommunalskattelagen och 2 § 3 mom. lagen om statlig inkomstskatt) har, som riksskatteverket funnit, Stena inte rätt till avdrag för förlust av avyttringen av fordringen. (Dom 881125, målnr 2770-1988)
Ett HB har gjort avdrag för avsättning till resultatutjämningsfond. Nästföljande beskattningsår har bolagets verksamhet överlåtits till ett AB. Återföring av avdraget till beskattning har ansetts skola ske hos bolagsmännen.
Besvär av LSKM angående Bo J:s inkomsttaxering 1982.
LR och KR medgav återföring i aktiebolaget. RR biföll LSKMs besvär och anförde:
Enligt 41 d § femte stycket kommunalskattelagen skall avdrag för avsättning till resultatutjämningsfond återföras till beskattning nästföljande beskattningsår. Det sägs inte uttryckligen i vilken förvärvskälla återföringen skall ske. Mot bakgrund av de regler som i allmänhet gäller för fondavsättningar får det emellertid förutsättas att återföringen skall ske – förutom hos samma skattesubjekt – i den förvärvskälla, i vilken avsättningen gjordes. Den omständigheten att det beträffande resultatutjämningsfonderna, till skillnad mot vad som gäller ifråga om en rad andra fonder, saknas särskild regel i detta hänseende föranleder inte annan bedömning. Det sagda innebär att, om en avsättning till resultatutjämningsfond har gjorts hos ett handelsbolag som har överlåtits när återföringsskyldigheten inträder återföringen därför skall göras hos de förutvarande bolagsmännen.
På grund av det anförda finner regeringsrätten att hälften av det i handelsbolaget Bo J Et Son HB till resultatutjämningsfond avsatta beloppet 28 000 kronor skall återföras till beskattning hos Bo J i förvärvskällan rörelse. (Dom 881129, målnr 2598-1987)