En skattskyldig har i egenskap av borgensman (proprieborgen) betalat en kapitalskuld jämte upplupen ränte. Avdrag för räntebetalningen har inte medgivits. Besvär av N angående inkomsttaxering 1983.
LR och KRS medgav inte avdrag. Regeringsrätten avslog besvären och anförde bl.a.:
”Jan-Ove N har p.g.a. en borgensförbindelse betalat den skuldränta som målet gäller. Den omständigheten att borgenären inlett rättsligt förfarande mot honom med yrkande om betalning av kapitalskuld och ränta innebär inte – såsom Jan-Ove N synes göra gällande – att han fått den gäldenärsställning som enligt det nyss sagda förutsätts för avdrag enligt 39 § kommunalskattelagen. Han har följaktligen inte rätt till avdrag för räntebetalningen enligt denna paragraf. Inte heller på annan grund har han sådan avdragsrätt.” (Dom 881118, målnr 127-1987)
Enstaka försäljning av skog (för ca 100 000 kronor) på enfamiljsfastighet föranleder ej frångående av schablonmetoden vid beräkning av inkomst av fastigheten. Besvär av LSKM angående förhandsbesked.
Rättsnämnden fann att försäljningen inte utgjorde skattepliktig intäkt och anförde:
”Försäljningsinkomsten utgör inte skattepliktig intäkt. Beskedet vilar på förutsättningen att intäkten av fastigheten – med bortseende från frågeställningen i ärendet – skall beräknas enligt reglerna i 24 § 2 mom. första stycket kommunalskattelagen (KL).
En enstaka avyttring som den i ärendet av alster från en en- eller tvåfamiljsfastighet medför inte att den schablonmässiga inkomstberäkningen skall frångås (jfr 24 § 2 mom. sista stycket KL och punkt 6 tredje stycket av anvisningarna till paragrafen). Försäljningsinkomsten utgör därför inte skattepliktig intäkt.”
LSKM besvärade sig. RR ej ändring. (Dom 881202, målnr 1699-1988)
En skattskyldig har först sköntaxerats för både inkomst av tjänst och inkomst av rörelse. Sedan yrkade den skattskyldige i extraordinära besvär att han inte skulle taxeras för inkomst av rörelse. Taxeringsintendenten yrkade kvittningsvis att inkomsten av tjänst i så fall skulle höjas. Den skattskyldiges talan bifölls men inte taxeringsintendentens kvittningsyrkande eftersom han inte påstått att de tjänsteintäkter som låg till grund för den yrkade höjningen erhållits i den rörelse som avsågs med skönstaxeringen. Besvär av LSKM ang Lennart Ss inkomsttaxering 1981.
LR biföll Ss besvär i särskild ordning och undanröjde den påförda inkomsten av 57 000 kr av rörelse. TIs kvittningsyrkande om att Ss inkomst av tjänst skulle höjas med 26 376 kr avvisades. Kammarrätten i Göteborg avslog LSKMs besvär. RR biföll inte LSKMs besvär och anförde bl.a.:
”Ss talan i LR får anses ha innefattat ett yrkande om att inte bli beskattad för någon inkomst på grund av deltagande i den nystartade åkerirörelsen som han enligt egen uppgift till TN hade bedrivit tillsammans med sin broder. Tl godtog att S inte skulle beskattas för inkomst av rörelse men yrkade att denne i stället skulle beskattas för lön och traktamente som utgivits av en person vid namn Gunnar S. De sålunda lämnade uppgifterna kan tyda på att de tjänsteintäkter som S uppburit i själva verket erhållits på grund av arbete i den nystartade åkerirörelsen och att parternas talan i målet följaktligen avser samma sak. Att ett sådant samband skulle föreligga mellan den av TN beskattade rörelseinkomsten och ifrågavarande tjänsteintäkter har emellertid inte ens påståtts från det allmännas sida. Vid sådant förhållande kan det kvittningsvis framställda yrkandet inte prövas i målet.” (Dom 881206, målnr 3695-1987)
Arbetsgivare har utfäst pension i överensstämmelse med allmän pensionsplan. Avdrag har inte medgivits enligt den s.k. alternativregeln i punkt 2e åttonde stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen för kostnader för en senare tecknad pensionsförsäkring. Besvär av Nilfisk AB angående eftertaxering för 1980.
LR eftertaxerade bolaget med 30 000 kr. KRG avslog bolagets besvär. RR avslog också besvären och anförde bl.a.:
”Genom utfästelsen 1975 har Anders T utlovats pension helt i överensstämmelse med en sådan allmän pensionsplan som avses i 4 § tryggandelagen. Förmånerna enligt planen överstiger inte vad som anges i tredje stycket av anvisningspunkten 2e till 29 § kommunalskattelagen. Utfästelsen utgör därför ett åtagande enligt sådan allmän pensionsplan för vilken avdrag kan ske enligt huvudregeln. Utfästelsen 1975 påverkas inte av att bolaget 1979 tecknade en pensionsförsäkring.
Vid angivna förhållanden föreligger inte något av de två fall vilka avdrag kan medges enligt alternativregeln i åttonde stycket av punkt 2e av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. Bolagets yrkande om avdrag enligt denna regel för försäkringspremien kan därför inte bifallas.” (Dom 881209, målnr 3892-1986)
Kommunalanställd har enligt kommunalt reseavtal (KRA 80) förbundit sig att använda egen bil i tjänsten och erhållit kostnadsersättning bestående av en fast månadsersättning och en rörlig del beroende på antal körda kilometer. Kostnadsersättningen har ansetts enligt 32 § 3 mom. första och andra stycket kommunalskattelagen icke skola tagas upp till beskattning. Besvär av AO angående inkomsttaxering 1985.
LR beskattade ersättningen som inkomst av tjänst. KRG fann, liksom TN, att ersättningen inte var skattepliktig. RR gjorde ej ändring och anförde bl.a.:
”Allmänna ombudet har gjort gällande att ersättningar från kommuner på senare tid tenderat till att vara av den storleksordningen att man kan sätta i fråga om de skall betraktas som lön eller kostnadsersättning. Han har vidare anfört att egentlig motsvarighet till den vida tillämpning som KRA 80 har i de delar som är aktuella i förevarande mål saknas för statens vidkommande. Av utredningen framgår att de avtalsbestämmelser om reseersättning som under beskattningsåret 1984 tillämpats i fråga om Kenneth H i allt väsentligt överensstämt med statliga bestämmelser i SAV 1983 A 26, SAV 1984 A 35 och SAV 1984 A 46 som under samma år gällt för distriktschefer, bilinspektörer och trafikassistenter vid trafiksäkerhetsverket som äger bil och som förbundit sig att använda bilen vid tjänsteresor. Några omständigheter som tyder på att den till Kenneth H utgivna kostnadsersättningen inte skulle vara en på motsvarande sätt anvisad kostnadsersättning har inte framkommit.” (Dom 881220, målnr 2728-1987)
Förmyndare har lånat omyndigs bankmedel utan att god man förordnats att företräda den omyndige vid rättshandlingen. Oaktat lånet godkänts av den som anlitats att förvalta den omyndiges medel har avdrag inte medgivits för räntebetalningar på lånet. Besvär av Håkan R angående inkomsttaxering 1979.
LR jämställde lånet med en benefik barnrevers och medgav inte avdrag för räntan. KRS ej ändring. RR biföll inte förmyndarens besvär och anförde bl.a.: ”Håkan R har hävdat att den till barnen skänkta egendomen varit ställd under sådan särskild förvaltning som avses i 13 kap. 1 § andra stycket FB. Med hänsyn till gåvobrevets innehåll – särskilt det förhållandet att bestämmandet över förvaltningens utformning i själva verket legat kvar hos Håkan R med ansvarsfrihet för den formella förvaltaren – och övriga upplysta omständigheter finner emellertid regeringsrätten att så inte varit fallet. Av detta följer att FB:s allmänna bestämmelser om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom varit tillämpliga på den skänkta egendomen. Enligt 13 kap. 2 § FB får förmyndaren inte företräda den omyndige i fråga om rättshandlingar dem emellan. Vid en sådan rättshandling skall enligt 18 kap. 2 § FB god man förordnas för den omyndige. I målet är ostridigt att god man inte förordnats att företräda barnen vid Håkan Rs lån från dem. Såvitt visats har lånen inte helle senare godkänts av behörig person. Håkan Rs lån från barnen är därför ogiltiga. Håkan R kan vid sådant förhållande inte vid taxeringen anses berättigad till avdrag för de såsom räntor betecknade utbetalningarna till barnen. Regeringsrätten bifaller inte besvären.” (Dom 890110, målnr 3443-1987).