Jag har av Skattenytts redaktion ombetts ge mina synpunkter på vinstbolagsregeln 35 § 3 mom. KL med anledning av Kerstin Tollerz’ uppsats i föregående nummer av Skattenytt. Vad jag då särskilt vill ägna uppmärksamhet åt är frågan om hur de obeskattade vinstmedlen skall ha uppkommit för att regeln skall bli tillämplig.
Regeln har skenbart en hög precision och är mycket vittomfattande, men man blir vid närmare granskning mer och mer osäker på dess innebörd. Faktiskt blir den enligt sin ordalydelse tillämplig så snart en enstaka aktie sålts efter det att större delen av tillgångarna avyttrats med vinst. Jag har svårt att tro att en sådan drastisk regel skulle kunna föreslås om det inte vore för det att skattesystemet i övrigt bäddat för en lättåtkomlig avsevärd skattelindring genom en enkel skatteplanering till följd av en lagstiftning som bjuder på kombinationen avdragsgilla reserveringar i snart sagt vilken omfattning som helst i det bolag i vilket en företagare driver sin rörelse + skattefri eller skattebillig försäljning av aktierna i bolaget + mycket höga skattesatser och arbetsgivaravgifter vid löneuttag.
En så drakonisk regel hade nog inte heller sett dagens ljus om inte denna kombination av effekter utnyttjats – och varför skulle den inte göra det om det inte vore olagligt? Lika omöjligt, som det är att prata ner inflation och löneökningar under tider av låg arbetslöshet, är det att rekommendera ekonomiskt orienterade subjekt att avstå från att göra en god affär inom lagens råmärken. Nå, nu kom regeln till och finns alltjämt och varefter åren gått har lagens räckvidd och precision blivit prövad.
Jag vill här uppehålla mig vid tillämpningen av den rättsfråga som blev prövad av regeringsrätten i domarna från februari 1989. Omständigheterna i målen kan här förbigås eftersom de beskrivits i andra sammanhang och det räcker med att konstatera att bolagen hade avyttrats under sådana former som marknaden hade anledning att anta skulle accepteras, d.v.s. den ”farliga” transaktionen – inkråmsöverlåtelsen – hade skett till bokfört nettovärde. I linje med det ovannämnda antagandet om skälen till lagens tillkomst var det rimligt att anta att det inte skulle kunna bli fråga om en vinstbolagstransaktion. Någon transformering av avdragsgilla reserver från tidigare år (skattekrediter) till definitiva skattevinster (delvis skattefria reavinster) förekom inte. Det fanns bara vinster till följd av bolagets normala löpande verksamhet. Grundläggande för rättsnämndens beslut (majoriteten) var att man inte skulle bry sig om löpande vinster.
Enligt min mening borde vinstbolagsregeln inte utlösas om den obeskattade reserv som fanns vid ingången av beskattningsåret orkar bäras av det lager som finns vid aktieöverlåtelsen. I så fall har inga gamla reserver lösts upp. Om lagret är mindre och nedskrivning vid senaste bokslut skett med maximalt belopp, måste en avyttring göras med en förlust som exakt (minst) motverkar den av försäljningen framtvingade lagerreservupplösningen. Detta uttryckte rättsnämndens majoritet en aning kryptiskt i sitt beslut så att vinstbolagsregeln inte skulle utlösas om vederlaget för inkråmet inte översteg värdet av varulagret enligt KL:s värderingsprinciper före hänsynstagandet till varulagerreserv minskat med den ingående varulagerreserven.
Regeringsrättens dom blev som bekant något helt annat. Jag tror att de allra flesta blev överraskade över motiveringen – även de som sympatiserar med utgången. Kerstin Tollerz’ uppsats är ett belägg för detta. Ett nytt moment har introducerats för bedömningen, nämligen om återanskaffning av det avyttrade lagret skett i normal omfattning. Genom detta bedömningsmoment har man kommit att bli tvungen att ta ställning till om lagret vid inkråmsöverlåtelsen var större eller mindre än vid årets början och om skälen till detta. Det blir då lagrens bruttovärden som måste jämföras. Härmed har också en ny jämförelsetidpunkt måst introduceras: tidpunkten för inkråmsöverlåtelsen. Vid aktieöverlåtelsetidpunkten är ju lagret ”definitionsmässigt” helt avyttrat. Det är därför helt poänglöst att avgöra graden av återanskaffningen efter förhållandet när aktierna säljs. I ett senare avgjort ärende ansåg en enig rättsnämnd att om lagret ökat mellan jämförelsetidpunkterna, så är vinstbolagsregeln inte tillämplig. Den vinst som fanns bestod endast av löpande vinst. Regeringsrätten gjorde ingen ändring i denna bedömning i sin dom den 8 mars i år strax efter det Tollerz skrev sin artikel.
Har rättsläget därmed klarnat? Knappast. Det är kanske så, som Tollerz avslutar avsnitt 2 i sin uppsats, att årsvinst till följd av löpande varulagerförsäljning i vissa fall medför att vinstbolagsbestämmelsen blir tillämplig.
Regeringsrätten motiverar inte med ett ord sitt senaste ställningstagande. Från materiella utgångspunkter är den omständigheten, att lagret varit på oförändrad nivå eller ökat under tiden fram till inkråmsöverlåtelsen och den omedelbart påföljande aktieöverlåtelsen, totalt irrelevant. I själva verket är det så att ägaren till det typiska objektet för en vinstbolagstransaktion – det som växer och tjänar så mycket pengar att det blir överkapitaliserat och moget för den skalömsning som åstadkoms genom vinstbolagstransaktionen – klarar sig. Därmed kan man ju säga att ordningen är återställd för den som behöver göra en vinstbolagstransaktion. Eftersom balansräkningen i typfallet växer kommer all obeskattad vinst att härröra från årets löpande försäljning – nota bene om inkråmsöverlåtelsen sker till nettovärde, d.v.s. bokfört värde minus ingående lagerreserv.
Jag tycker det är svårt att känna någon större indignation över detta. Det är ju faktiskt ingenting förgripligt i att aktierna i ett bolag säljs med obeskattade vinster om dessa härrör från årets löpande försäljning. Så är det ju vid varje företagsöverlåtelse. Vad är det för fel på att samtidigt sälja bort det beskattade kapital man har arbetat upp och som inte behövs för den löpande verksamheten och i stället växla ned verksamheten i ett bolag med lägre eget kapital om det är förenligt med verksamhetens ekonomiska krav? Detta är ju till sin ekonomiska innebörd helt jämförbart med en delrealisering av bolagets beskattade kapital. En realisation som – med iakttagande av restriktionen, att inga vinster som härrör från upplösning av tidigare gjorda avdragsgilla reserver får ingå i det sålda – dels omfattar endast beskattade vinstmedel och under innevarande år upparbetad vinst, dels exponeras för vederbörlig realisationsvinstbeskattning. Verksamheten fortsätter i ett bolag med ett kapital bestående dels av det nyemitterade aktiekapitalet, dels av den övertagna lagerreserven minskad med den på reserven belöpande latenta skatteskulden.
Mera beklagligt är väl att ägaren till det stagnerande och avtynande företaget, det vars lager successivt minskar, går på en mina, trots att någon lageravvecklingsvinst kanske inte görs i bolaget, utan endast en mindre löpande försäljningsvinst redovisas. Förhoppningsvis kvalificerar det företaget för dispens.
Hur har det kunnat bli så här tokigt? Jag har en otäck känsla av att det är de redovisningsmässiga aspekterna som spökar. Det är inte så lätt att se redovisningssammanhangen. Och det har nog inte blivit lättare av att lagtexten skrevs mot bakgrund av då rådande redovisningspraxis, enligt vilken lagren mången gång bokfördes netto. I synnerhet gällde detta i de bolag som blev föremål för vinstbolagsoperationer. Med en nettobokföring ser man mera direkt om det uppkommit vinst vid inkråmsöverlåtelsen eller inte. Med den numera gängse metoden att bokföra lager till sitt verkliga värde och göra en särskild avsättning som varken är skuld eller eget kapital eller fysiskt knuten till viss tillgångspost (även om lagret är beräkningsbas) blir sammanhangen svårare att se.
Ett lager kan växa, men om inkråmsöverlåtelsen sker till bokfört värde minus ett belopp som är mindre än ingående lagerreserv, så uppkommer likväl vinst till följd av inkråmsöverlåtelsen, d.v.s. den omständighet vinstbolagsaktörerna utnyttjade för glatta livet före 1972 års lagstiftning. Vidare kan ett lager minska utan att någon vinst uppkommer p.g.a. avyttringen, nämligen om lagret säljs med bokföringsmässig förlust motsvarande minst ingående lagerreserv. Lagerförändringarna i sig har inte ett dugg att göra med om bolaget kan användas för att uppnå de skattefördelar som vinstbolagsreglerna avsåg att sätta stopp för. Och det är väl ingen som till äventyrs tror att ”minskning av lager” och ”upplösning av lagerreserv” är samma sak även om det låter så.
Stig von Bahr synes i en artikel i Svensk Skattetidning 1–2/90 s. 51 komma till slutsatsen att obeskattade vinstmedel, som hänför sig till en återförd lagerreserv, inte kan uppkomma till följd av att man överlåter tillgångar – reserven skall nämligen alltid anses återförd i ingående balansen (eller möjligen i samband med att slutlig ställning tas till nästa års lagernedskrivning). Hans slutsats blir då – helt logiskt – att ingående lager måste säljas till belopp överstigande i ingående balans bokfört verkligt värde för att vinstbolagsregeln skall bli tillämplig. Jag skulle inte våga mig på en sådan slutsats. Den innebär faktiskt att köparen av aktierna får ta hand om den vinst som uppkommer i bolaget till följd av att – om nytt lager inte anskaffas – lagerreserven måste upplösas i utgående balans.
Det var just en sådan situation som lagstiftaren – enligt min mening med rätta – ansåg sig tvungen att ingripa mot. Ingen skulle dra nytta av de förmånliga, företagarvänliga reserveringsreglerna utan att också betala för sig genom att låta reserveringarna gå till beskattning innan företaget säljs. Stig von Bahr avslutar också sin ovan nämnda artikel med rådet att för ”att med säkerhet undvika tillämpning av vinstbolagslagstiftningen torde således kräva att försäljningspriset inte överstiger nettovärdet”.
Det är nog ett gott råd.
Niclas Virin
Niclas Virin är bankdirektör och chef för Skatteanalysavd, Handelsbankens Fondkommission