Nedsättning av restavgift
Besvär av X AB.
X AB har deklarerat skatt att betala med 1.503.040 kr. Inbetalning på 1.053.040 kr har bokförts på RSV:s konto 1988-07-26. Därefter har en betalning om 453 545 kr (skatt 450 000 kr, ränta 3 545 kr) bokförts 1988-08-22.
X AB har i skrivelse 1988-08-19 hemställt att bolaget inte ska påföras restavgift och därvid anfört som skäl härför dels att felaktigheten bestått i felskrivning genom omkastning av deklarationens siffror vid utskrift av inbetalningskortet, dels att viss omorganisation beträffande bolagets förvaltning ägt rum vid denna tidpunkt med åtföljande exceptionell arbetsbelastning samt dels att bolaget själv upptäckt felaktigheten och genast underrättat riksskatteverket (RSV) samt verkställt tilläggsbetalning med 453 454 kr inklusive ränta om 3 545 kr (10,5 % under 27 dagar).
RSV har därefter 1988-09-05 fattat beslut om att påföra restavgift med 27 000 kr (6 % av 450 000 kr), varvid som skäl angetts att verket inte ansett de omständigheter som bolaget anfört vara av sådan särskild art att befrielse från skyldigheten att betala restavgift enligt 5 kap. 11 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter kan medges.
Bolaget har därefter 1988-09-08 inkommit med skrivelse i vilken man begär omprövning av RSV:s beslut samt hemställer om slutligt beslut. Bolaget åberopar därvid ånyo exceptionell arbetsbelastning och felskrivning samt anför att felräkning eller misskrivning utgör befrielsegrund vad gäller skattetillägg och att en motsvarande tillämpning inte är utesluten beträffande restavgift.
KRS påförde, liksom RSV, full restavgift om 27 000 kr.
RR nedsatte restavgift till hälften och anförde bl.a.: ”I målet har inte gjorts gällande att bolaget tidigare försummat sig såvitt avser betalning av vattenkraftsskatt. Med hänsyn härtill och övriga omständigheter föreligger förutsättning för tillämpning av 5 kap. 11 § lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter. Förhållandena är inte sådana att full befrielse bör meddelas. I stället bör nedsättning av restavgiften ske.
När det gäller frågan hur nedsättning bör ske föreligger dels viss praxis från regeringsrätten, dels riksskatteverkets anvisningar m.m. om restavgift enligt lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter (RSV Ip 1987:2). Av praxis kan sägas framgå att vid fall av ursäktlighet nedsättning ofta skett till skälig dröjsmålsränta (se t.ex. RÅ 1989 not 65) såvida inte förhållandena är sådana att restavgiftens karaktär av påtryckningsmedel motiverar att nedsättningen sker till ett belopp som överstiger denna ränta (se RÅ 1990 ref. 28). Enligt nyssnämnda anvisningar bör nedsättning i andra fall än kortare dröjsmål (inom 15 dagar) normalt ske på så sätt att restavgiften sätts ned till hälften, dock lägst till 1 500 kronor. Om synnerliga skäl föreligger bör restavgiften enligt anvisningarna kunna begränsas till belopp som motsvarar skälig dröjsmålsränta. Avgiften bör i sådana fall inte bestämmas till lägre belopp än 2 procent av skatten, dock lägst till 100 kronor. Med skälig dröjsmålsränta förstås enligt anvisningarna den räntesats som motsvarar det av riksbanken fastställda diskontot som gällde vid utgången av december månad det föregående året med tillägg av 3 procentenheter.
I förevarande fall bör nedsättning ske till hälften av vad eljest skall utgå eller 13 500 kronor.
På grund av det anförda fastställer regeringsrätten med ändring av kammarrättens dom, den restavgift som bolaget har att erlägga till 13 500 kronor.”
(RÅ 1990 ref. 93)
Koncernbegreppet vid intern aktieöverlåtelse
Ett aktiebolag hade 47,29 procent av aktiebolaget och vinsterna i ett annat aktiebolag. Då inte något annat förhållande visat att det första bolaget hade ett bestämmande inflytande över det senare och ej heller en sådan andel i dess vinst att det kunde anses ha varit moderbolag i förhållande till det andra bolaget, har bestämmelserna i 2 § 4 mom. nionde stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt inte ansetts tillämpliga.
Besvär av AB X angående förhandsbesked.
Den 7 januari 1988 avyttrade AB X huvuddelen av sina aktier i dotterbolaget Y till AB Ö, vilket var ett dotterbolag till AB Å. Vid detta tillfälle bestod de enda väsentliga tillgångarna i AB Y – utöver likvida medel och fordringar – av aktier i Z AB. Ansökningen gäller frågan om bestämmelserna om internöverlåtelse är tillämpliga på överlåtelsen eller ej. (Svaret har betydelse för en övervägd avyttring av fastigheter.)
Vid överlåtelsen av aktierna i Y till Ö ägde X 47,29 % av aktierna i Å med samma andel av rösterna. Det sistnämnda bolaget ägde samtliga aktier i Ö. Vid årsskiftet 1987/1988 utgjorde antalet aktieägare i Å cirka 24 000. De nio näst efter X största aktieägarna hade innehav på mellan 0,4 och 3,8 % av aktierna och rösterna.
Rättsnämnden fann att bestämmelserna i 2 § 4 mom. nionde stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (bestämmelserna om internöverlåtelse) var tillämpliga på överlåtelsen.
Följande motivering angavs bl.a.: ”Med hänsyn till ägarförhållandena hade X uppenbart ensamt ett bestämmande inflytande över Å. X:s på aktieinnehavet grundade andel i resultatet av Å:s verksamhet, 47,29 %, måste anses betydande. Å var därför ett dotterföretag till X enligt 1 kap. 2 § andra stycket aktiebolagslagen. Den omständigheten att X inte behandlat Å som ett dotterföretag i sina räkenskaper medför inte annan bedömning. X och Ö ingick således i samma koncern vid den aktuella tidpunkten.”
RR fann att en koncern inte förelåg och anförde: ”Det undantag från beskattningen av realisationsvinst som de av riksskatteverket tillämpade bestämmelserna gör avser det fallet att vissa aktier flyttas mellan företag inom en och samma koncern. Syftet är att undvika att aktievinstbeskattningen får en hämmande inverkan på strukturrationaliseringar inom näringslivet (prop. 1966:90 s. 111).
Den grundläggande frågan i målet är om X och Å – moderbolag till köparbolaget – utgjorde en koncern vid överlåtelsen. X ägde då 47,29 procent av aktiekapitalet i Å.
Denna fråga får avgöras med ledning av aktiebolagslagens regler om koncernföretag (prop. a st). Därvid gäller enligt 1 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) – såvitt nu är i fråga – att ett aktiebolag, som äger så många aktier i ett annat bolag att det har mer än hälften av rösterna för samtliga aktier, är moderbolag i förhållande till det senare bolaget, dotterföretaget. En koncern anses vidare föreligga om ett aktiebolag i annat fall på grund av aktieinnehav eller avtal ensamt har ett bestämmande inflytande över ett annat bolag och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet.
Av handlingarna framgår att X:s innehav av aktier i Å gav X en mot innehavet svarande andel av rösterna för samtliga aktier i Å d.v.s. 47,29 procent. Enbart aktieinnehavet var alltså inte så stort att bolagen utgjorde en koncern i aktiebolagslagens mening.
Ingenting visar att X skulle ha varit företrätt i ledningen för Å eller att bolagens verksamheter på något sätt skulle ha varit samordnade. Omständigheterna vid aktieöverlåtelsen – som enligt de av X lämnade förutsättningarna för förhandsbeskedet skett till marknadsmässigt pris – talar vidare inte för att det skulle ha förelegat någon koncerngemenskap mellan bolagen. Inte heller har X erhållit en större andel av Å:s vinst än som direkt föranletts av aktieinnehavet som sådant. X har sålunda inte haft ett sådant inflytande över Å och ej heller en sådan andel i resultatet av dess verksamhet att X på sådana grunder kan anses ha varit moderbolag i förhållande till A.
Med ändring av riksskatteverkets förhandsbesked förklarar regeringsrätten att bestämmelserna i 2 § 4 mom. nionde stycket lagen om statlig inkomstskatt inte är tillämpliga på aktieöverlåtelsen.”
(RÅ 1990 ref. 90)
Uttagsbeskattning
Rörelsetillgångar i ett aktiebolag som ägs av statens vattenfallsverk skall överlåtas till verket för bokförda värden. Överlåtelsen har ansetts skola föranleda beskattning som om tillgångarna avyttrats till marknadspris (uttagsbeskattning).
Besvär av LSKM angående förhandsbesked.
X AB driver rörelse i form av elproduktion. Samtliga aktier i bolaget ägs av Vattenfall. Frågan i målet rör beskattningskonsekvenserna vid en överlåtelse till bokförda värden från bolaget till Vattenfall av de bolagets tillgångar för vilka intäkten utgör intäkt av rörelse, d.v.s. huruvida en avyttring av sådana tillgångar i X AB till Vattenfall skall medföra uttagsbeskattning hos bolaget eller inte.
Rättsnämnden uttagsbeskattade inte, med följande motivering: ”Vad gäller tillgångar beträffande vilka intäkten vid en avyttring utgör intäkt av rörelse är huvudregeln att marknadsvärdet av tillgångarna skall tas upp till beskattning (uttagsbeskattning) om avyttringen sker till underpris och intressegemenskap föreligger mellan säljare och köpare. Uttagsbeskattning underlåts dock i vissa fall, t.ex. vid överlåtelse mellan två aktiebolag när tillgångarna behåller sin skattemässiga karaktär. Enligt nämndens uppfattning skall uttagsbeskattning underlåtas även i en situation som den föreliggande, där tillgångarna förvärvas av staten från ett helägt aktiebolag.”
RR uttagsbeskattade och anförde bl.a.: ”Till intäkt av rörelse hänförs enligt huvudregeln allt vad som av här i riket bedriven rörelse kommit rörelseidkaren till godo (28 § första stycket kommunalskattelagen, punkt 1 av anvisningarna till paragrafen). Om rörelsetillgångar uttages ur rörelsen till underpris skall intäkten vara marknadsvärdet på tillgångarna (jfr 42 § kommunalskattelagen). En sådan situation föreligger bl.a. när tillgångar avyttras för ett pris under marknadsvärdet till någon med vilken rörelseidkaren har intressegemenskap. Undantag från huvudregeln om uttagsbeskattning medges emellertid enligt praxis bl.a. under förutsättning att överlåtelsen inte medför att tillgångarna lämnar den dubbelbeskattade sektorn. Sker överlåtelsen från ett dubbelbeskattat skattesubjekt till ett som inte är dubbelbeskattat skall huvudregeln därför tillämpas.
Av vad som ovan redovisats beträffande den ekonomiska styrningen av Vattenfall framgår att ett syfte därmed är att skapa en större överensstämmelse mellan Vattenfalls verksamhet och verksamhet som drivs av ett aktiebolag. En väsentlig skillnad kvarstår dock i det att Vattenfall inte erlägger skatt baserad på rörelseresultatet. Den motsvarighet till statlig skatt som Vattenfall skall inleverera till statsbudgeten och som är knuten till utdelningen till staten och är schablonmässigt beräknad kan inte sägas innebära att Vattenfall i beskattningshänseende är jämställt med ett aktiebolag. En överlåtelse av bolagets tillgångar till Vattenfall till bokförda värden kan därför inte jämställas med en överlåtelse till ett dubbelbeskattat skattesubjekt. Huvudregeln för uttagsbeskattning skall till följd härav tillämpas.
Vid dessa förhållande skall fråga 1 såvitt nu är i fråga besvaras så att överlåtelsen skall föranleda beskattning som om tillgångarna avyttrats till marknadspris.”
(RÅ 1990 ref. 88)
Inskränkt skattskyldighet för pensionsstiftelse
En idrottsförening avsåg att bilda en pensionsstiftelse med ändamål att trygga utfästelser om pension till föreningens ishockeyspelare på elitnivå. Pension skulle utgå under fem år räknat från det att ishockeyspelaren upphört att spela ishockey på elitnivå. Stiftelsen har ansetts inskränkt skattskyldig i egenskap av sådan pensionsstiftelse som avses i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Besvär av LSKM angående förhandsbesked.
Rättsnämnden: ”Den tilltänkta stiftelsen utgör en sådan pensionsstiftelse som avses i 9 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen).
MOTIVERING
Med pensionsstiftelse avses enligt 9 § tryggandelagen en av arbetsgivare grundad stiftelse vars uteslutande ändamål är att trygga utfästelse om pension till arbetstagare eller arbetstagares efterlevande.
Föreningen och elitspelarna får anses som arbetsgivare respektive arbetstagare i tryggandelagens mening. Av utkastet till stadgar framgår att stiftelsens uteslutande ändamål skall vara att trygga utfästelser om pension. Anledning föreligger inte att frånkänna utbetalningar på grundval av utfästelser som överensstämmer med det ingivna utkastet karaktären av pension. På grund av det anförda utgör den tilltänkta stiftelsen en sådan pensionsstiftelse som avses i 9 § tryggandelagen.”
I besvären yrkar länsskattemyndigheten att regeringsrätten med ändring av förhandsbeskedet skall förklara att den tilltänkta stiftelsen är oinskränkt skattskyldig.
RR: ”Enligt ansökningen om förhandsbesked skall stiftelsens uteslutande ändamål vara att trygga utfästelser om pension som föreningen gör till sina aktiva idrottsutövare eller deras efterlevande. Utfästelserna skall gälla ishockeyspelare på elitnivå och pensionen skall utgå under en tid av fem år från och med kalendermånaden näst efter den då spelaren upphör att spela ishockey på nämnda nivå. Enligt länsskattemyndigheten innebär det anförda att denna s.k. pension kan utgå även till mycket unga personer, t.ex. från 19 till 24 års ålder. Myndigheten anser det helt strida mot andan och meningen i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen) att godta en pensionsstiftelse som har till ändamål att trygga sådana förmåner. Dessa femårsutbetalningar kan enligt myndigheten inte heller enligt vanligt språkbruk ses som pension. Fråga kan sägas vara närmast om avgångsvederlag. Med hänsyn till det anförda hävdar myndigheten att stiftelsen inte kan anses utgöra en pensionsstiftelse i tryggandelagens mening.
Av skäl som riksskatteverket angett finner regeringsrätten att stiftelsen vid tillämpning av 7 § 4 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, i dess lydelse intill den 1 juli 1990, och den därtill anknytande bestämmelsen i 6 § 1 mom. femte stycket lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt skall betraktas som en sådan pensionsstiftelse som avses i tryggandelagen. Stiftelsen är således enligt nämnda bestämmelser inskränkt skattskyldig.”
(RÅ 1990 ref. 95)