Cecilia Gunne har tagit upp några frågor av stor praktisk betydelse för reavinstbeskattningen av aktier. I det följande skall jag kommentera några av hennes slutsatser beträffande tolkningen av 27 § 2 mom. lagen om statlig inkomstskatt (SIL). Avslutningsvis skall jag behandla några övergångsfrågor.

1. Genomsnittsregeln, schablonregeln och nollregeln

I 27 § 2 mom. SIL finns tre regler för beräkning av anskaffningskostnad för sådana instrument som nämns i 1 mom. (aktier o.d.).

27 § 2 mom. SIL har följande lydelse:

(1 st) Som anskaffningsvärde anses det genomsnittliga anskaffningsvärdet för samtliga finansiella instrument av samma slag och sort som det avyttrade, beräknat på grundval av faktiska anskaffningsutgifter och med hänsyn till inträffade förändringar beträffande innehavet (genomsnittsmetoden).

(2 st) Är finansiella instrument som avses i 1 mom. föremål för notering på inländsk eller utländsk börs eller annan kontinuerlig notering, som är allmänt tillgänglig (marknadsnoterade), får utom såvitt avser optioner och terminer anskaffningsvärdet bestämmas till 20 procent av vad den skattskyldige erhåller vid avyttringen efter avdrag för kostnad för avyttringen.

(3 st) Delbevis eller teckningsrättsbevis, som grundas på aktieinnehav i ett bolag, anses anskaffat utan kostnad.

Fortsättningsvis kommer de olika reglerna i 27 § 2 mom. SIL att benämnas genomsnittsregeln (1 st), schablonregeln (2 st) och nollregeln (3 st). Framställningen bygger på att nollregeln, i enlighet med departementschefens uttalanden i prop. 1989/90:110 s. 436–438 och 723, skall tillämpas inte bara när delbevis eller teckningsrättsbevis avyttras utan även när de utnyttjas för förvärv av aktie, konvertibelt skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt.

När jag skrev det av Gunne citerade uttalandet utgick jag från att nollregeln skulle ses som en speciallag i förhållande till genomsnittsregeln och alltså ta över sistnämnda regel, dock att jag ansåg att detta inte skulle gälla vid emissioner av aktier av samma slag och sort som moderaktierna, som enligt min mening borde genomsnittsberäknas tillsammans med dessa. Gunne utgår i stället från att nollregeln alltid kan förenas med genomsnittsregeln. Hon anser vidare att nollregeln och schablonregeln inte utesluter varandra.

Konsekvenserna av att nollregeln ses antingen (alternativ I) som en speciallag både i förhållande till genomsnittsregeln och schablonregeln eller (alternativ II) som en med genomsnittsregeln och schablonregeln förenlig regel diskuteras nedan. Framställningen begränsar sig till marknadsnoterade aktier men gäller mutatis mutandis även andra skattemässigt jämställda finansiella instrument.

2. Nollregeln som speciallag (alternativ I)

Om nollregeln ses som en speciallag i förhållande till både genomsnittsregeln och schablonregeln blir resultatet följande. De aktier som förvärvats genom fond- eller nyemission bildar skattemässigt en särskild post i den skattskyldiges portfölj. Aktierna i denna post skall ej genomsnittsberäknas med andra aktier av samma slag och sort som den skattskyldige redan äger eller senare kan komma att förvärva. Således skall aktier av samma slag och sort som moderaktierna och som förvärvats genom fond- eller nyemission ej genomsnittsberäknas tillsammans med moderaktierna. Schablonregeln får ej tillämpas när aktier i den särskilda posten avyttras, utan anskaffningsvärdet är noll kr + vid emissionen tillskjutet belopp; fondemitterade aktier får alltså noll kr som anskaffningsvärde. Eftersom olika regler gäller för aktierna i den särskilda posten och för aktier av samma slag och sort som inte ingår i denna post bör den skattskyldige vid en delförsäljning själv få välja i vilken mån han skall anses ha avyttrat aktier som ingått i den särskilda posten eller de andra aktierna.

3. Nollregeln som en med genomsnittsregeln och schablonregeln förenlig regel (alternativ II)

Om nollregeln ses som en med genomsnittsregeln och schablonregeln förenlig regel blir resultatet följande. De aktier som förvärvas genom fond- eller nyemission anses, liksom i alternativ I, förvärvade för noll kronor (fondemission) + teckningsbelopp (nyemission). Om den skattskyldige har eller förvärvar andra aktier av samma slag och sort som de emitterade kommer de, såsom Gunne anför, att genomsnittsberäknas tillsammans med de emitterade aktierna. Schablonregeln får tillämpas på aktier som förvärvats genom fond- eller nyemission. Detta gäller även fondemitterade aktier av annat slag och/eller annan sort än moderaktierna och som enligt nollregeln skall anses förvärvade för noll kr.

4. Jämförelse mellan alternativ I och alternativ II

Som framgått av redogörelsen ovan får alternativ I som konsekvens att den skattskyldige kan komma att inneha två eller flera (vid upprepade emissioner) poster av aktier av samma slag och sort som skall betraktas som separata innehav. Detta inträffar inte i alternativ II, som ju innebär att aktier av samma slag och sort alltid skall genomsnittsberäknas.

Oavsett om alternativ I eller II tillämpas skall, enligt nollregeln, avyttrad del- eller teckningsrätt, som grundas på aktieinnehav, anses anskaffad utan kostnad.

Med alternativ I har det ingen betydelse för skatteutfallet om den skattskyldige avyttrar själva del- eller teckningsrätten eller den med stöd av rätten förvärvade aktien medan detta har stor betydelse om alternativ II tillämpas.

Vid t.ex. en fondemission av aktier av samma slag och sort som moderaktien är, som nyss sagts, anskaffningsvärdet för en såld delrätt noll kronor. Om emellertid den skattskyldige väntar med att sälja tills han fått de nya aktierna får han, enligt alternativ II, tillgodoräkna sig den del av moderaktiernas anskaffningsvärde som enligt genomsnittsregeln är hänförlig till de nya aktierna. Om det är aktier av annat slag och/eller annan sort som fondemitteras beskattas hela köpeskillingen om del- eller teckningsrätten säljs medan, enligt alternativ II, endast 80 % av köpeskillingen behöver tas upp till beskattning om det är de nya aktierna som säljs, eftersom anskaffningskostnaden för aktier enligt detta alternativ alltid får beräknas enligt schablonregeln. I sistnämnda fall påverkas inte anskaffningsvärdet på moderaktierna även om schablonregeln används på nyss angivet sätt. (Såsom Gunne anför bör anskaffningsvärdet på behållna aktier aldrig minskas med mer än faktiskt anskaffningsvärde på sålda aktier av samma slag och sort även om försäljningen deklarerats enligt schablonregeln och därmed avdrag erhållits med högre belopp än det faktiska anskaffningsvärdet på de sålda aktierna.)

5. Vilket alternativ är riktigt?

Enligt schablonregeln får ”anskaffningsvärdet” på ett avyttrat instrument bestämmas till 20 % av köpeskillingen (./. avyttringskostnad). Det skulle därför kunna göras gällande att schablonregeln får användas endast om det finns något ”anskaffningsvärde”. Om en aktie, via en delrätt, skall anses anskaffad ”utan kostnad” enligt nollregeln kan man ifrågasätta om aktien har något ”anskaffningsvärde”. I det inledningsvis nämnda departementschefsuttalandet, prop. s. 436, presenteras emellertid innebörden av nollregeln så att ”anskaffningsvärdet” bestäms till ”noll kr” och att ”detsamma gäller” när ifrågavarande bevis utnyttjas för förvärv av bl.a. aktie. I specialmotiveringen, a a s. 723, sägs att ”Anskaffningsvärdet noll kr gäller både om rätterna säljs och om rätten utnyttjas för förvärv av finansiellt instrument och instrumentet säljs.” I 24 § 2 mom. 5 st. 2 meningen SIL, som innehåller en regel för bestämmande av anskaffningsvärde för bl.a. aktier, som förvärvas med stöd av andra instrument såsom del- och teckningsrätter, talas om ”anskaffningsvärdet för instrumentet”. Slutsatsen av det nu sagda blir att ett instrument kan anses ha ett ”anskaffningsvärde” trots att det skall anses anskaffat ”utan kostnad”.

I lagrådsremissen hade nollregeln tagits in i 27 § 3 mom. SIL. Härom anförde lagrådet följande (prop. 1989/90:110 del 2 s. 138):

Undantag från tillämpning av schablonregeln gäller enligt den föreslagna lydelsen av stycket (27 § 2 mom. 2 st, min kommentar) för terminer och optioner. Stycket kan ge intryck av att innehålla en uttömmande redogörelse för schablonregelns tillämpningsområde. Av 3 mom. framgår emellertid att delbevis och teckningsrättsbevis som erhållits på grund av aktieinnehav i bolaget skall anses anskaffade utan kostnad i beskattningsavseende. Eftersom bestämmelserna i föreslagna 3 mom. således innehåller ett ytterligare undantag från schablonregeln bör de bestämmelserna tas in som ett tredje stycke i 2 mom.

I specialmotiveringen till 27 § 2 mom. SIL sägs att momentet utformats med beaktande av lagrådets synpunkter.

Eftersom departementschefens uttalanden om att nollregeln skulle vara tillämplig även när ifrågavarande instrument utnyttjas för förvärv av t.ex. aktier fanns med redan i lagrådsremissen (del 1 s. 277, 280, 281, 759), lagrådet uppfattat nollregeln som ett undantag från schablonregeln, departementschefen beaktat lagrådets synpunkter och skatteutskottet (SkU 1989/90:30 s. 86) instämt kan det göras gällande att lagstiftarens intentioner varit att anskaffningsvärdet på sådana instrument, som omfattas av nollregeln, inte får beräknas enligt schablonregeln. Detta talar för att alternativ I är riktigt åtminstone i vad det avser nollregelns ställning som speciallag i förhållande till schablonregeln. (Gunne har tolkat lagrådets ovan citerade uttalande på så sätt att det avsett endast den situationen att själva del- eller teckningsrätten säljs.)

Härefter återstår att besvara frågan om nollregeln ”tar över” även genomsnittsregeln. Om sådana instrument, som omfattas av nollregeln, t.ex. fondemitterade aktier, genomsnittsberäknas med aktier av samma slag och sort som förvärvats på annat sätt, t.ex. genom köp, kommer en del av anskaffningsvärdet för de köpta aktierna att flyta över på de fondemitterade aktierna. Såsom Gunne framhåller kan de genom fondemission erhållna aktierna fortfarande anses vara anskaffade för 0 kr även om de genomsnittsberäknas tillsammans med de på annat sätt förvärvade aktierna. Såtillvida utesluter nollregeln inte en samtidig tillämpning av genomsnittsregeln.

Om emellertid nollregeln skall anses utesluta schablonregeln bör fond- och nyemitterade aktier (särskilt fondemitterade aktier av annat slag och/eller annan sort än moderaktierna) inte genomsnittsberäknas med på annat sätt förvärvade aktier av samma slag och sort. I annat fall blir det svårt att vägra tillämpning av schablonregeln eftersom den del av aktierna, som inte förvärvats genom emissionen, faller under schablonregelns tillämpningsområde. Man bör alltså hålla isär, och inte genomsnittsberäkna, aktier som faller under nollregeln och aktier på vilka schablonregeln kan vara tillämplig. Detta talar för att alternativ I är riktigt även i vad det avser nollregelns ställning som speciallag i förhållande till genomsnittsregeln.

Ett annat skäl som talar för att alternativ I är riktigt är att det alltid ger samma skattemässiga resultat oavsett om den skattskyldige väljer att sälja själva bevisen avseende del- eller teckningsrätter eller de genom emissionen erhållna aktierna medan alternativ II kan ge helt olika resultat. Alternativ II innebär i detta hänseende en otillfredsställande ordning särskilt som det ofta torde vara en ren slump som avgör i vilken form försäljningen sker; vid t.ex. en fondemission 1:1 behöver några särskilda delrättsbevis ej utfärdas utan de fondemitterade aktierna kan direkt sändas ut till aktieägarna. Om schablonregeln skulle få tillämpas på fondemitterade aktier av annat slag och/eller annan sort än moderaktierna får den skattskyldige ett anskaffningsvärde till skänks utan att anskaffningsvärdet på moderaktierna minskar i motsvarande mån. Lagstiftaren brukar inte vara pigg på att ge de skattskyldiga något manövreringsutrymme av sådant slag. Hela skattereformen syftar ju till att åstadkomma en likformig och neutral beskattning av olika ekonomiskt likvärdiga alternativ även om lagstiftaren varit medveten om att nollregeln i vissa andra hänseenden inte är neutral och skapar ett visst utrymme för skatteplanering, prop. 1989/90:110 s. 437.

Det finns emellertid omständigheter som talar för att alternativ II är det riktiga alternativet. Alternativ I skapar ett manövreringsutrymme på så sätt att den skattskyldige kan komma att inneha två eller flera poster av aktier av samma slag och sort med olika anskaffningsvärden och således kan välja mellan dessa vid en delförsäljning varigenom han kan styra beskattningsutfallet. Detta gäller inte för alternativ II som ju innebär att anskaffningsvärdet på aktier av samma slag och sort alltid skall beräknas enligt genomsnittsregeln. Såtillvida är alternativ II betydligt enklare att tillämpa än alternativ I. Alternativ II är betydligt enklare än alternativ I även av den anledningen att anskaffningsvärdet på aktier m.m. alltid får beräknas enligt schablonregeln utom i de i lagtexten uttryckligen givna undantagsfallen (optioner, terminer, del- och teckningsrättsbevis). Regler av ifrågavarande slag, som skall tillämpas på en mycket stor mängd juridiskt sett okomplicerade transaktioner (i regel köp och försäljningar via fondkommissionär), bör vara ”fyrkantiga”, dvs. kunna tillämpas mer eller mindre mekaniskt. Det kan dessutom hävdas att, eftersom lagstiftaren varit väl medveten om att nollregeln i vissa hänseenden inte ger ett ”ekonomiskt riktigt” resultat, han får anses (antas) ha accepterat även de ovan diskuterade effekter som kan uppstå vid en tillämpning av alternativ II. Det återstår att se om de skattskyldiga och skattemyndigheterna/skattedomstolarna accepterar dessa effekter.

6. Några övergångsfrågor

De nya reavinstreglerna gäller för avyttringar som sker efter den 31 december 1990. Det finns inte några särskilda övergångsregler för anskaffningsvärden på aktier (utom för onoterade aktier inköpta före den 2 april 1971). Även om aktierna förvärvats före den 1 januari 1991 skall alltså i princip de nya reglerna tillämpas.

Gunne nämner i sin artikel några mycket otillfredsställande effekter av övergångsregleringen, som närmast tyder på nonchalans från lagstiftarens sida. I det följande skall jag behandla några andra övergångseffekter som borde ha beaktats eller reglerats av lagstiftaren.

Tidigare kunde aktier av olika serier i samma bolag genomsnittsberäknas, se prop. 1989/90:110 s. 427 andra stycket. I det nya skattesystemet skall emellertid aktier i ett bolag av endast samma slag och sort genomsnittsberäknas. I princip bör därför nya anskaffningsvärden för alla ”gamla” aktieinnehav beräknas enligt den nya genomsnittsregeln. I praktiken kommer det dock antagligen att gå till så att myndigheterna kommer att (nödgas att) acceptera att de skattskyldiga tar med sig sina ”gamla” genomsnittsvärden och lägger dem till grund för beräkning av nya genomsnittsvärden. Om t.ex. en skattskyldig har köpt aktier av två olika serier i ett bolag och tidigare genomsnittsberäknat dem tillsammans bör han efter övergången kunna använda det gamla genomsnittsvärdet som nytt genomsnittsvärde på de olika posterna. Om han efter den 31 december 1990 köper aktier i bolaget av den ena serien bör han dock få genomsnittsberäkna de nyköpta aktierna med ”gamla” aktier endast av samma slag och sort som de nyköpta aktierna. Om emellertid den skattskyldige kan räkna fram nya genomsnittsvärden på gamla innehav enligt den nya genomsnittsregeln bör han i princip äga rätt att tillämpa de sålunda beräknade anskaffningsvärdena. I praktiken kommer de skattskyldiga därför troligen att få en viss valfrihet när det gäller att ta fram anskaffningsvärden. Frågan borde emellertid ha lagreglerats.

En annan fråga är om man bör acceptera nyssnämnda teknik eller valfrihet när det gäller instrument som berörs av nollregeln och där det kan uppstå mycket stora skillnader om anskaffningsvärden beräknas enligt gamla eller nya regler. Vid tillämpning av nollregeln är det också fråga om skillnader av principiellt annat slag än när det gäller aktier av olika serier som har köpts till olika pris. Frågeställningen belyses bäst med ett renodlat exempel.

År 1987 köpte X 120 000 A-aktier i ett bolag för 12 mkr. Under 1990 genomförde bolaget en fondemission varvid en aktie av serie B utfärdades för två aktier av serie A. X erhöll således 60 000 B-aktier.

B-aktierna ger högre utdelning än A-aktierna. B-aktierna noteras nu till 120 kr/st och A-aktierna till 100 kr/st. X:s aktier är i dagsläget värda 19,2 mkr (= 120 000 × 100 + 60 000 × 120). Det antas att värderelationen mellan A- och B-aktier (delrätter) var densamma vid emissionstillfället som i nuläget. Av X:s anskaffningsvärde på sammanlagt 12 mkr belöper enligt tidigare gällande regler 4,5 mkr på B-aktierna (= 7,2/19,2 × 12) och 7,5 mkr på A-aktierna (= 12 ./. 4,5).

Enligt den nu gällande nollregeln skall B-aktierna anses anskaffade utan kostnad medan A-aktierna behåller sitt ursprungliga anskaffningsvärde på 12 mkr. X skulle således i dag kunna sälja sina A-aktier helt utan reavinstbeskattning. Om han däremot skulle sälja B-aktierna skulle hela köpeskillingen bli beskattad som reavinst.

För X och även för skattemyndigheterna torde det vara av mycket stort intresse om anskaffningsvärdet på hans ”gamla” aktier alltid skall beräknas enligt de nya reglerna, om X eventuellt kan tänkas få välja mellan de gamla och de nya reglerna, om beräkningen alltid skall ske enligt de gamla reglerna eller om beräkningen skall ske på något annat sätt samt om samma beräkningsmetod alltid skall användas oavsett omständigheterna i övrigt. Situationen skall belysas för tre olika typfall.

1) X har kvar alla aktier. Han har alltså varken köpt eller sålt några aktier sedan det ursprungliga förvärvet av A-aktier. I denna situation faller det sig naturligt att fullt ut tillämpa de nya reglerna. Några allvarligare sakliga invändningar kan dock inte resas mot att X vid en försäljning använder sig av de tidigare reglerna för beräkning av anskaffningsvärde.

2) X har under 1990 sålt alla delrätter/B-aktier för 7,2 mkr. Skattepliktig reavinst blev 1,35 mkr (= 50 % av 7,2 ./. 4,5). Han ämnar nu sälja alla sina A-aktier för marknadsvärdet 12 mkr. Skall anskaffningskostnaden för A-aktierna enligt de nya reglerna beräknas till 12 mkr, trots att han redan utnyttjat 4,5 mkr av sin ursprungliga anskaffningskostnad vid reavinstbeskattningen avseende B-aktierna eller skall anskaffningskostnaden för A-aktierna minskas med under 1990 utnyttjat belopp? Skulle det göra någon skillnad om fondemissionen och försäljningen av delrätterna/B-aktierna skett under 1989 (dvs. innan förslag till nu gällande regler lagts fram för riksdagen)?

3) X har under 1990 sålt alla sina A-aktier för 12 mkr. Skattepliktig reavinst blev 2,25 mkr (= 50 % av 12 ./. 7,5). Han ämnar nu sälja alla sina B-aktier för 7,2 mkr. Skall anskaffningsvärdet på B-aktierna beräknas enligt de nya reglerna, dvs. till 0 kr, eller skall X tillgodoräknas tidigare icke utnyttjad del av ursprungligt anskaffningsvärde med 4,5 mkr? Om anskaffningsvärdet skulle beräknas enligt de nya reglerna skulle X definitivt förlora ett anskaffningsvärde på 4,5 mkr. (Som en ytterligare omständighet kan här föras in att X:s totala kostnad för aktieinnehavet i bolaget i nuläget kan beräknas till c:a 19,5 mkr = lånefinansierat inköp 12 mkr + ränta på lån i c:a 4 år ./. erhållna utdelningar.)

Nollregeln föreslogs ursprungligen av kapitalvinstkommittén, SOU 1986:37. RINK föreslog i stället att anskaffningsvärdet på del- och teckningsrätter skulle beräknas enligt hittills gällande proportioneringsmetod, eftersom den ansågs ge ett enhetligare och ekonomiskt sett riktigare resultat än alternativet noll kr som anskaffningsvärde, SOU 1989:33 del II s. 133.

Kapitalvinstkommitténs förslag till nollregel avsåg försäljning endast av del- och teckningsrätter och inte även utnyttjande av dem. Eftersom kommittén utgick från den numera upphävda genomsnittsregeln, som uppgavs innebära att i princip aktier i samma bolag skulle genomsnittsberäknas (a a s. 57), torde kommittén (i princip) ha förutsatt att alla aktier i ett bolag, oavsett slag och sort, som erhållits genom fond- eller nyemission skulle genomsnittsberäknas tillsammans med moderaktierna. Med en på så sätt begränsad nollregel kombinerad med den av kommittén angivna genomsnittsregeln skulle de problem som här diskuteras inte uppstå. Av särskilt intresse i detta sammanhang är emellertid den av kommittén föreslagna skatteflyktsbestämmelsen (p. 4 i övergångsbestämmelserna) av följande lydelse.

Sker avyttring före utgången av år 1986 av delrätt eller teckningsrätt, som utgivits i emission beslutad efter den 12 juni 1986 (då kommitténs förslag offentliggjordes; min anm.), skall det vid avyttringen åtnjuta avdraget för anskaffningskostnad för rätten beaktas vid beräkningen av avdragsgill anskaffningskostnad för den aktie på vilken rätten grundats.

Av specialmotiveringen till bestämmelsen, a a s. 292, framgår att kapitalvinstkommittén, vars förslag var avsedda att träda i kraft den 1 januari 1987, utgick från att försäljning av delrätter och teckningsrätter, som i andra fall skett före 1987, ej skulle behöva föranleda att moderaktiernas anskaffningsvärde skulle minska. Kommittén ansåg även att om den skattskyldige, i de fall som avsågs med bestämmelsen, inte hade gjort något avdrag för anskaffningsvärde på del- eller teckningsrätten han inte skulle vara skyldig att justera anskaffningsvärdet på moderaktien.

Eftersom det inte finns någon särskild övergångsregel till den nu gällande nollregeln, trots att en sådan funnits i det kommittéförslag på vilket lagstiftningen grundas, kan lagstiftarens intentioner antas ha varit att den nya regeln undantagslöst skulle tillämpas vid aktieavyttringar efter den 31 december 1990 oavsett om de skattskyldiga därigenom skulle erhålla dubbelt avdrag för en del av anskaffningskostnaden, typfall 2, eller förlora en del av den, typfall 3. Det kan emellertid inte uteslutas att lagstiftaren genom att inte införa särskilda övergångsregler kan antas ha överlämnat åt praxis att lösa uppkommande frågor efter vad som är skäligt. I så fall bör det finnas utrymme att undanröja nyss nämnda effekter. I många fall torde det emellertid bli praktiskt omöjligt att beräkna nya anskaffningsvärden på aktier med beaktande av nollregeln. Man torde i stället bli hänvisad till att använda (acceptera) anskaffningsvärden på ”gamla” aktier beräknade enligt de t.o.m. 1990 gällande reglerna.

Slutsatsen blir att frånvaron av särskilda övergångsregler skapat betydande rättsosäkerhet. Om praxis blir in casubetonad kan den allmänna osäkerheten i denna fråga bli bestående under mycket lång tid. Detta är mycket otillfredsställande eftersom, som jag tidigare anfört, regler av ifrågavarande slag bör vara enkla och entydiga och därmed lätt förutsebara.

Lagstiftaren hade enkelt kunnat undvika osäkerhet och de av Gunne och mig påtalade övergångseffekterna genom att, i analogi med RINK:s förslag avseende övergång till portföljmetoden, införa en regel om att ingående anskaffningsvärde på aktier m.m. per den 1 januari 1991 skulle beräknas enligt de t.o.m. 1990 gällande reglerna, eventuellt kombinerat med en schablonmässig hjälpregel. Som hjälpregel föreslog RINK att den skattskyldige som anskaffningsvärde skulle få tillgodoräkna sig 40 % av marknadsvärdet vid utgången av 1990.

Jacob M Roupe

Jacob M Roupe är föredragande hos skatterättsnämnden.