A Inkomstskatt

2.1 Intäkter

I RÅ 1991 ref. 27 (SN 7/91) hade makarna A sålt en fastighet till den ene makens arbetsgivare (SAAB). Priset, 590.000 kronor, översteg enligt RR med i vart fall 70.000 kronor marknadsvärdet. Två dagar efter bolagets förvärv såldes fastigheten för 450.000 kronor. Beloppet 590.000 ledde också till att en realisationsförlust på 500 kronor uppkom.

Försäljningen motiverades av att herr A skulle tillträda en tjänst på annan plats inom företaget. Frågan var nu om herr A skulle beskattas för 70.000 som inkomst av tjänst och med vilket belopp avdrag för realisationsförlust skulle medges. RR fann att herr A skulle förmånsbeskattas som inkomst av tjänst för hela övervärdet, såväl den halva som belöpte på honom som den halva som belöpte på hans hustru. Man började alltså med inkomst av tjänst. Den skattskyldige hade yrkat motsatt ordning, dvs. att realisationsvinstberäkningen skulle göras på det ograverade beloppet 590.000 kronor och att det därmed inte skulle kunna ske någon förmånsbeskattning.

RR konstaterade sedan att dessa 70.000 som han förmånsbeskattades för inte skulle tas med vid reavinstberäkningen. Därmed uppkom en reaförlust på 70.500 kronor. Någon reavinst att kvitta denna förlust emot fanns dock inte, varför den inte kunde utnyttjas vid denna taxering.

2.2 Kostnader

I RÅ 1991 ref. 9 (SN 5/91) avskedades en objektanställd målare (L) vid ett kraftverksbygge i Forsmark, där han hade arbetat 26 april 1976–30 januari 1981. Avskedandet berodde på företagets osäkerhet om kraftverksutbyggnaden. L var ensamstående och bosatt i Harplinge i Halmstads kommun. L återanställdes på samma målerifirma den 21 april 1981 och målet gällde om ny tvåårsfrist enligt 33 § anv. p 3a 5 st. KL skulle börja löpa för L från denna tidpunkt.

RR fann att eftersom det inte visats annat än att L vid avskedandet saknat anledning att räkna med fortsatt anställning hos målerifirman och därmed vid Forsmark, så skulle en ny tvåårsfrist börja löpa. Det kan konstateras att någon grundläggande förändring av dessa regler inte gjordes i samband med 1990 års skattereform, varför målet sannolikt hade fått samma utgång idag.

I RÅ 1991 ref. 35 (SN 5/91) hade en dagbarnvårdare hyrt en särskild lägenhet att användas i hennes verksamhet som dagmamma. Hon uppgav själv i sin egen självdeklaration att motivet till att hon hyrt lägenheten var att hennes make, som var skiftarbetare, behövde vara ostörd under kontorstid. RR fann därmed helt följdriktigt att kostnaden för lägenheten var en levnadskostnad.

I RÅ 1991 ref. 55 (SN 9/91) fick en språkforskare avdrag för anskaffningskostnaden för en dator. Detta berodde på att forskningen bedrivits på sådant sätt att datorutrustning varit ofrånkomlig och inte kunnat ske med den utrustning som fanns på tjänstestället på Lunds universitet. Hon arbetade med en datoriserad materialsamling på ca en halv miljon ord.

KRs motivering till att neka avdrag var att användandet av dator inte var nödvändig för att hennes anställningstrygghet annars skulle varit i fara. Målets utgång i RR skall jämföras med RÅ 1990 ref. 89 I vari avdrag för dator nekades. Skillnaden mot 1990 års mål var att RR nu fann att i 1991 års mål forskaren inte ens med ett rimligt mått av planering skulle ha kunnat utnyttja den datorutrustning som fanns på universitetet. Riktigt så långt som till KRs motivering sträckte sig alltså inte RR, dvs. man skall inte behöva riskera att förlora arbetet om man inte kan göra det med hjälp av egen dator. Däremot måste tydligen det just för den aktuella arbetsuppgiften vara helt nödvändigt att dator används och att det inte är möjligt att använda arbetsgivarens dator.

Uppenbarligen ställs det betydligt större krav för avdrag under tjänst, helt andra än i inkomstslaget näringsverksamhet.

I RÅ 1991 not 2 hade M arbetat som översättare. Utöver hans deklarerade inkomster hade han via in- och utländska företag uppburit inkomster för översättningsarbete åt Volvokoncernen på 94.423 kronor. Dessa belopp hade satts in på konton utomlands. M hävdade att han fått beställningar från andra byråer och erhållit betalning från dem.

I verkligheten syntes det ha gått till så att de företag och personer som mottagit ersättningarna från Volvo behållit tio procent för egen del och vidarebefordrat 90 % till M:s olika bankkonton. KR medgav avdrag för uppskattade kostnader med 20 % samt dessutom med de 10 % M avstått till andra. LSKM yrkade i besvären till RR att avdrag skulle vägras för dessa senare 10 % förmedlingsprovision. RR konstaterade att hela beloppet ograverat i praktiken tillkommit M och att han för att fullgöra sitt arbete inte behövt utge någon förmedlingsprovision eller att den utgiften eljest utgjort för honom avdragsgill omkostnad.

I RÅ 1991 not 218 var det återigen (förra gången i RÅ 1990 ref. 61 II, se 1991 års rättsfallskommentarhäfte sid 331) fråga om avdrag för kostnader för resa med taxi från arbetsplatsen till bostaden efter arbetets slut. M hade arbetat som servitris i centrala Stockholm och hon slutade sitt arbete kl två eller tre på natten. Hon hade möjlighet att åka kommunalt, men var orolig för gatuvåld och åkte istället taxi. M fick avdrag.