Övriga indirekta skatter
1.1 Energiskatt
I RÅ 1992 ref. 37 (SN 9/92) har en för energiskatt registrerad köpare inköpt olja i beskattat skick av en icke registrerad säljare. Enligt 24 § första stycket a) lagen (1957:262) om allmän energiskatt får den som är skattskyldig göra avdrag för skatt på bränsle som ”i beskattat skick förvärvats för återförsäljning eller förbrukning i egen rörelse”. Observera att denna regel enligt riksskatteverket inte är tillämplig vid en köpetransaktion mellan två skattskyldiga parter.
Frågan gällde om avdrag skulle medges med den skatt som faktiskt erlagts i tidigare led eller om den skulle beräknas efter den skattesats som gällde vid den senaste inköpstidpunkten.
Regeringsrätten fann att avdragsrätten, som bör ha kommit till för att förhindra en dubbelbeskattning, måste avse det skattebelopp som faktiskt utgått enligt de bestämmelser som gällde när skattskyldigheten inträdde.
I ett bensinskattemål, RÅ 1992 ref. 48 (SN 10/92), var frågan om förlust på grund av datafel är att hänföra till bristande betalning från köpare och därmed berättigat till avdrag enligt 7 § lagen (1961:372) om bensinskatt. Situationen skiljde sig från det normala fallet av kundförlust, vilket grundar sig på köparens bristande betalningsförmåga. Den skattskyldige hade försålt bensin vid obemannade bensinstationer genom användning av kundkort i förening med en personlig kod. Underlaget för faktureringen överfördes via data till bolagets huvudkontor. Under den aktuella perioden inträffade oförutsedda dataproblem som ledde till att vissa uppgifter till grund för faktureringen gick förlorade. Förlusten uppstod på grund av att kunderna inte kunde identifieras och krävas på betalning.
Den aktuella bestämmelsen, som har motsvarighet i flertalet andra punktskattelagar, anger att avdrag för skatt får göras i de fall bensin har sålts med förlust för den skattskyldige beroende på bristande betalning från köpare. Regeringsrätten fann dels att bestämmelsen enligt sin ordalydelse inte är begränsad till fall då den uteblivna betalningen konstaterats bero på köpares bristande förmåga att betala samt att motiven inte heller ger stöd for ett sådan tolkning. Rätten beaktade även det faktum att skatten är av den karaktären att den förutsätts bäras av de slutliga konsumenterna men att skattskyldigheten av praktiska skäl lagts på leverantören.
Regeringsrätten fastslog att konstaterad förlust på kundfordringar, for vilka betalning normalt sett bort inflyta i rörelsen, bör kunna berättiga till avdrag även i fall då den bristande betalningen har andra orsaker än köpares bristande betalningsförmåga.
Enligt 3 § första stycket lagen (1990:582) om koldioxidskatt får i deklarationen för koldioxidskatt avdrag göras för skatt på bränsle som förbrukats för framställning av skattepliktig elektrisk kraft. Regeringsrätten behandlade i förhandsbeskedsärendet RÅ 1992 ref. 99 frågan om hur bränsleåtgången för elproduktion skall beräknas. Motsvarande regler finns i 24 § lagen (1957:262) om allmän energiskatt.
En jämförelse gjordes med rättsfallet RÅ 1991 ref. 40 där ett dieselkraftverk producerade elkraft och därvid tillvaratog den spillvärme som levererades till ett fjärrvärmenät. Regeringsrätten ansåg i detta fall att bränslet skulle vara avdragsgillt i sin helhet då allt det bränsle som använts vid kraftverket hade förbrukats vid elproduktionen. Motiveringen var att den mängd bränsle som åtgått för produktionen av elenergi var lika stor antingen kylningen av anläggningen skedde genom att spillvärmen kyldes bort i luften eller genom tillförsel av spillvärme till fjärrvärmenätet. Vidare angav Regeringsrätten att kraftverket inte kunde användas enbart för värmeproduktion.
I RÅ 1992 ref. 99 förelåg vissa skillnader mot situationen i det återgivna rättsfallet. Det var här fråga om två värmekraftverk där önskemålet att tillvarata värmeproduktionen i fjärrvärmenät föranledde att bränsleåtgången varit 12,5 procent högre än vad som varit behövligt enbart för elproduktionen. Ett av kraftvärmeverken kunde dessutom användas för enbart värmeproduktion.
Regeringsrätten tog i sin bedömning hänsyn till avgörandet i RÅ 1991 ref. 40 och ändrade förhandsbeskedet. Vid beräkning av avdrag i deklarationen skall den bränsleåtgång i kraftvärmeverken som är hänförlig till produktionen av skattepliktig elektrisk kraft anses vara allt det bränsle som faktiskt förbrukats för sådan produktion, dvs. förbrukat bränsle minskat med meråtgången för samtidig värmeproduktion.
1.2 Reklamskatt
Enligt 24 § lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam (RSL) har den skattskyldige under vissa förutsättningar rätt till återbetalning av reklamskatt för annonser i en självständig periodisk publikation.
I notismålet RÅ 1992 not 202 (förhandsbesked) fann rättsnämnden att en publikation utgiven av ett kontokortsföretag fick anses framställd huvudsakligen i syfte att offentliggöra reklam för bolaget. Nämnden fann därmed att publikationen utgjorde en skattepliktig reklamtrycksak. Enligt 1 § andra stycket 4) RSL krävs, för att en publikation skall betraktas som periodisk, bl.a. att den inte är att anse som reklamtrycksak. Eftersom den aktuella publikationen enligt nämndens bedömning fick anses utgöra en reklamtrycksak var bestämmelsen i 24 § RSL om rätt till återbetalning inte tillämplig.
Regeringsrätten ändrade inte förhandsbeskedet.
I RÅ 1992 not 442 (förhandsbesked) hade en generalagent för en viss produkt beställt 500 exemplar av en trycksak föreställande produkten, grafiskt tolkad av en konstnär. Trycksaken var ej försedd med reklamtext och skulle användas som julgåva till återförsäljare. Trycksaken skulle inte få användas som butiksreklam. Enligt 1 § andra stycket RSL framgår att med reklam förstås meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av exempelvis en vara.
Regeringsrätten ansåg på grund av detta att trycksaken inte utgjorde reklam.
I målet RÅ 1992 not 443 (förhandsbesked) var fråga om reklamskatt skulle utgå för ett skyltställ av kartong med text av reklamkaraktär. Enligt 1 § andra stycket RSL är en trycksak som framställts huvudsakligen i syfte att offentliggöra reklam att anse som reklamtrycksak. I anvisningarna finns emellertid en undantagsbestämmelse med innebörden att varor med självständigt bruksvärde inte skall anses som trycksaker.
Regeringsrätten fann att skyltstället inte kunde, vid sidan av användningen i reklamsyfte, anses ha sådant självständigt bruksvärde varför reklamskatt skulle utgå.
1.3 Tull
I tulltaxeringsmålet RÅ 1992 not 447 var fråga om ett bolag skulle undantas från tullskyldighet för varor som anställda hos bolaget tagit från bolagets tullfria provianteringslager och för egen räkning sålt i oförtullat skick. Fråga var tillika om särskilda skäl för befrielse eller nedsättning kunde anses föreligga.
Enligt 39 § tullagen (1973:670) i då gällande lydelse var innehavare av tullager tullskyldig för oförtullad vara som gått förlorad vid förvaring på tullagret. Från tullskyldighet undantogs den som visat att förlusten inte berodde på fel eller försummelse av honom eller någon som han svarade för.
Regeringsrätten fann att de oförtullade varorna gått förlorade på grund av fel av anställda för vilka bolaget svarade och att bolaget därmed inte kunde fritas från tullskyldigheten. Vad beträffar frågan om särskilda skäl till nedsättning eller befrielse fann Regeringsrätten vid en samlad bedömning att skäl fanns att befria bolaget från den tull och avgifter som påförts bolaget vid omtulltaxeringen. Detta bl.a. beroende på att de anställda gett sken av att det rört sig om regelrätt proviantering. De har därvid upprättat oriktiga dokument varför uttagen varit svåra att upptäcka.
Barbro Steenstrup