Felförräntade fordringar och skulder

2.1 Redovisningsrådets rekommendation

Redovisningsrådets rekommendation behandlar frågan om hur man bör värdera fordringar och skulder som löper med räntevillkor som innebär att den formella räntesatsen avviker från den kompensation som kreditgivaren erhåller ur ekonomisk synvinkel, eller där den avtalade räntan avviker från marknadsräntan, t.ex. vid förvärv av lånefordringar. Rådets ståndpunkt är att sådana fordringar och skulder skall värderas med hänsyn till att de är felförräntade, vilket leder till att de inte värderas till sina nominella belopp. Den förespråkade redovisningen kan ses som ett utslag av tillämpningen av principen om ändamålsinriktad redovisning.6

En fordrans kapitalvärde bestäms ur ekonomisk synvinkel av den avtalade räntan, löptiden samt en känd eller antagen marknadsränta eller en kalkylränta.7 Den kalkyl man utför vid bestämningen av värdet kallas diskontering eller nuvärdeberäkning. En sådan beräkning kan t.ex. ske genom prissättningen vid en överlåtelse av en fordran. Konsekvensen av en nuvärdeberäkning är att en del av fordringens nominella belopp anses motsvara en ränta.

Det övergripande motivet för Rådets inställning är uppfattningen att redovisningen blir missvisande om man inte tar hänsyn till att avtalade räntevillkor inte motsvarar den faktiska ersättningen för krediten.8 Rådets inställning grundas på en presumtion om att vissa felförräntade fordringar och skulder bör anses löpa med en marknadsmässig ränta, vare sig räntan är betecknad som sådan eller dold.9

Nuvärdeberäkningar har inte varit särskilt vanliga i redovisningspraxis, såvitt gäller värderingen av vederlagsreverser eller i fråga om mellanformer av eget kapital och lån.10 Vad gäller lånefordringar har praxis i samband med redovisningen av bl. a. vissa räntelösa penningmarknadsinstrument utgått från de bedömningar som ligger till grund för Redovisningsrådets rekommendation.11 Rekommendationen kan därför ses som ett led i att utveckla enhetliga principer för redovisningen, och därmed god redovisningssed, på ett område där praxis varit splittrad.12 De redovisningsmetoder som anges i RR 3 gäller både vid upprättandet av ett enskilt företags årsredovisning och vid utformningen av koncernredovisningar.

En intressant fråga i detta sammanhang är om Redovisningsrådets rekommendation, som endast gäller för publika företag, också kan anses som god redovisningssed för andra företag.13 I första hand uppkommer då frågan, om något annat redovisningsorgan skulle kunna antas utfärda avvikande rekommendationer i frågan, eller om det behövs en bekräftelse på att RR 3 även gäller för icke-publika företag. Läget är inte helt klart, framför allt därför att Bokföringsnämndens (BFN:s) roll i arbetet med årsbokslutsfrågor i dag är oklar.14 Att RR 3 endast gäller för publika företag är dock i sig inget argument för att bedöma frågorna på ett annat sätt i andra företag. Ett skäl är att ett avsteg från rekommendationen i sådant fall bör innebära en bättre redovisningsmetod, vilket knappast är fallet, särskilt i belysning av den internationella utvecklingen.15 Ett annat skäl är att god redovisningssed som regel utvecklas i de större företagens praxis och genom rekommendationer för dessa. Redovisningen av felförräntade fordringar utgör inget undantag.

2.2 Svensk kontra internationell redovisning

Tendensen att driva på redovisningsutvecklingen i Sverige i fråga om felförräntade fordringar beror till stor del på att samma avsikter även finns i internationell och utländsk redovisning.

Tanken att felförräntade fordringar och skulder skall nuvärdeberäknas har successivt vuxit fram i redovisningspraxis. Den cirka 20 år gamla amerikanska rekommendationen APB 21 kan ses som utgångspunkten för ett synsätt som innebär att man bör företa nuvärdeberäkningar på felförräntade fordringar. Dessa tankar återfinns också i International Accounting Standard Committee (IASC:s) utkast till redovisningsrekommendationer om redovisning av finansiella instrument (E 40) och intäktsredovisning (E 41).16 De frågor som Redovisningsrådet behandlar täcks av de nämnda internationella uttalandena. I vissa delar innebär IASC:s uttalanden, på liknande sätt som för svensk del, väsentliga förändringar jämfört med förekommande redovisningspraxis.17

Redovisningsrådet har i RR 3 hänvisat till de nämnda rekommendationerna, vilket är naturligt eftersom en internationell anpassning är grundläggande för dess verksamhet.18

Redovisningsrådets rekommendation behandlar inte samtliga fall då nuvärdeberäkning av fordringar eller skulder kan aktualiseras i redovisningen eller de frågor som behandlas i IASC E 40.19 Detta var inte heller avsikten med RR 3. Tanken är i stället att framtida svenska rekommendationer rörande finansiella instrument skall belysa redovisningsproblemen på delområden.20

5.1 Redovisning

Vid bestämningen av anskaffningsvärde på fordringar kan man göra en skillnad mellan de fall när en fordran förvärvas i samband med en överlåtelse av egendom och fallen när en fordran förvärvas mot vederlag i form av kontanta medel. Den huvudsakliga skillnaden består i att det kan vara svårare att värdera fordringen i den först nämnda situationen.

RR 3 diskuterar inte uttryckligen bestämningen av anskaffningsvärdet i fallet att en fordran förvärvas mot kontant vederlag, men det förefaller klart att anskaffningsvärdet skall bestämmas i förhållande till det vederlag som erläggs.34

I fallet med fordringar vid överlåtelse av tillgångar är RR 3 betydligt utförligare. Enligt Redovisningsrådet gäller att en kundfordran som löper utan ränta presumeras innehålla en räntekompensation. Om man inte beaktar att fordringen innehåller en ränteersättning kommer en felaktig periodisering att ske, på så sätt att den del av försäljningsintäkten som motsvarar räntan kommer att intäktsredovisas redan det år då försäljningen äger rum. Räntedelen bör i stället periodiseras över kredittiden.35

Nuvärdeberäkningar för att bestämma kapitalvärdet på fordringen skall därför användas både vid överlåtelser av varor och vid överlåtelser av andra tillgångar, t.ex. fastigheter, inventarier samt aktier i dotterbolag och andra bolag.36

Enligt Redovisningsrådet skall nuvärdeberäkningar både användas i de fall då en fordran eller en skuld löper utan avtalad ränta och när krediterna löper med en ränta som väsentligt avviker från marknadsräntan. Om fordringen löper med en ränta som avviker från marknadsräntan skall den del av varans pris som anses som ränta motsvara skillnaden mellan beräknad ränta och avtalad ränta.37 Det framgår inte av rekommendationen hur man skall avgöra vad som är en väsentlig skillnad mellan marknadsränta och avtalad ränta. Det får därför bli företagets bedömning som avgör frågan.38

Enligt RR 3 anses en konsekvent genomförd nuvärdeberäkning medföra praktiska tillämpningsproblem. Någon nuvärdeberäkning bör därför normalt inte ske om kredittiden understiger ett år. Redovisningsrådet har här också hänvisat till väsentlighetsprincipen.39 Vid kortfristiga krediter leder sällan en underlåtenhet att företa en nuvärdeberäkning till större förskjutningar i resultatet mellan åren. Det är därför riktigt att inte periodisera sådana poster. Konsekvensen är att nuvärdeberäkningar endast bör förekomma i samband med långfristiga kundfordringar och leverantörsskulder.

Vid nuvärdeberäkningen har Redovisningsrådet utgått från att den dolda räntan skall motsvara skillnaden mellan kreditpriset och kontantpriset i en tänkt situation. Den metod som RR 3 anvisar för nuvärdeberäkningen innebär följande. Räntan för säljaren skall beräknas utifrån förhållandena vid avtalstidpunkten och den valda räntesatsen skall inte förändras under fordringens löptid, även om marknadsräntan skulle förändras. Räntan beräknas normalt på basis av den räntesats till vilken företaget kan öka sin egen upplåning i den valuta till vilken faktureringen sker. Räntan kan behöva justeras med hänsyn till väsentliga skillnader mellan den riskpremie som bör gälla vid kreditgivningen och den som kan anses vara inkluderad i låneräntan. Om säljarens produktkalkyler inkluderar en kalkylmässig ränta för kreditgivning till kunder kan denna ränta användas för beräkningen, som ett alternativ till metoden som bygger på upplåningsräntan.40 I säljarens redovisning skall den del av varans pris som avser ännu ej intjänad ränta dras av från kundfordringen.41 Fordringens värde höjs successivt i balansräkningen i takt med periodiseringen av räntedelen.42

Hos köparen skall redovisningen av räntedelen ske analogt med säljarens redovisning. Det innebär att räntedelen av varans inköpspris dras från leverantörsskulden i den omfattning räntan anses belöpa på tiden efter bokslutstillfället. Räntedelen av det fakturerade priset skall inte ingå i anskaffningsvärdet för varan. Redovisningsrådet förespråkar att ränteberäkningen hos köparen skall ske med samma utgångspunkt som hos säljaren. Den skall återspegla vid köpeavtalets ingående gällande marknadsränta för lån med motsvarande period och risknivå. Köparens marginella upplåningsränta, d.v.s. den ränta han kan öka sin upplåning till, kan enligt RR 3 tjäna som utgångspunkt för ränteberäkningen.43

En konsekvens av de metoder som RR 3 förespråkar är att nuvärdeberäkningen hos säljaren och köparen kan komma att bygga på olika faktorer hos respektive part eller att, om likartade faktorer används, effekten blir olika. Enligt RR 3 innebär inte en asymmetrisk beräkning ett hinder mot att beakta dolda räntor.44 Synsättet innebär att den s.k. reciprocitetsprincipen inte kan åberopas som ett argument för att parterna skall företa likartade beräkningar.45 Säljaren och köparen kommer att redovisa en fordran respektive en skuld som har samma nominella belopp. Däremot är parternas beräkning av diskonteringsräntan en ensidig åtgärd. Detta framstår också som riktigt, därför att parterna inte behöver ge uttryck för en avtalad ränta. Rekommendationens synsätt är också riktigt i belysning av att det enskilda företaget måste bedöma vilken värdering som ger en rättvisande bild av företagets ställning.

Inom IASC har frågan om bestämning av anskaffningsvärde berörts i utkasten om redovisning av finansiella instrument (E 40) och om intäktsredovisning (E 41). I huvudsak gäller, enligt dessa uttalanden, att anskaffningsvärdet på en fordran antingen avgörs av värdet på egendomen som överlåts (kontantpriset) eller av fordringens nuvärde, beroende på vilket värde som är lättast att bestämma.46 En liknande syn föreligger i amerikansk redovisning.47 Redovisningsrådet utgår däremot från att de metoder man rekommenderar leder till att man närmar sig ett kontantpris på den överlåtna egendomen. Effekten att värdebestämningen kan bli olika på köpar- och säljarsidan kommenteras inte av IASC. Även IASC:s uttalanden kan dock leda till något olika bedömningar hos parterna. Konsekvenserna av RR 3 framstår därför inte heller som en avvikelse från ett internationellt synsätt.

5.2 Omsättningsfordringar i näringsbeskattningen

Vid beskattningen av omsättningstillgångar bör man göra en åtskillnad mellan kundfordringar och fordringar som anses som lager. Anledningen är att det finns viss praxis rörande nuvärdeberäkningar av kundfordringar, men inte rörande förvärvade lånefordringar. Ett annat skäl är att värderingsfrågorna, liksom vid redovisningen, som regel är mera komplicerade i fråga om kundfordringar, därför att sådana uppstår vid överlåtelser av varor eller egendom.

5.3 Anläggningsfordringar i näringsbeskattningen

Praxis i fråga om fysiska personers beskattning innebär att nuvärdeberäkningar under vissa förutsättningar skall företas i samband med bestämningen av anskaffningsvärde vid reavinstbeskattningen. Detta gäller både i fråga om vederlagsreverser och vid förvärv av lånefordringar.52 För företag saknas praxis. Något hinder mot att tillåta nuvärdeberäkningar vid beskattningen av anläggningsfordringar i företag finns dock inte. Tvärtom pekar praxis på att nuvärdeberäkningar kan förekomma i fall där båda parterna är fysiska personer53 och i fall där den ena parten är en fysisk person och den andra parten ett företag, även om beskattningen enbart gällt den fysiska personen.54

Såvitt gäller fordringar vid överlåtelser av egendom mellan företag, där vinsten skall beräknas med tillämpning av realisationsvinstreglerna, bör gälla att kortfristiga fordringar med en löptid under tolv månader inte bör nuvärdeberäknas. I den skattepraxis som finns rörande nuvärdeberäkningar av vederlagsreverser i samband med reavinstbeskattningen har ingen revers med så kort löptid som ett år prövats, däremot en revers med drygt två års löptid.55 Redovisningsrådets rekommendation bör kunna ligga till grund för bestämningen även av en skatterättslig tidsmässig gräns då nuvärdeberäkningar bör accepteras för företag. Även vid överlåtelser mellan fysiska personer och företag eller mellan fysiska personer kan det vara lämpligt att utgå från en ettårsgräns. Möjligheten att göra en sådan bedömning motsägs inte av praxis.

I skattepraxis har man uttalat att nuvärdeberäkningen skall ske vid tidpunkten för förvärvet av egendomen.56 I ett fall, då fordringen skulle överlåtas senast på tillträdesdagen, gick Regeringsrätten av förmodligen praktiska skäl på vederlaget för reversen.57 Enligt Redovisningsrådet skall nuvärdet beräknas vid köpeavtalets ingående och den använda diskonteringsräntan skall inte ändras även om marknadsräntan förändras under löptiden.58 Utgångspunkterna i denna del överensstämmer mellan redovisningen och beskattningen.

Skattepraxis för fysiska personer visar att en nuvärdeberäkning har skett när skillnader förelegat mellan marknadsränta och avtalsränta. Detta gäller både i fall när reverserna varit räntelösa och när de löpt med en ränta som inneburit att det verkliga värdet på fordringen påtagligt understigit det nominella värdet.59 Synsättet både vid redovisningen och kapitalvinstbeskattningen innebär en klar markering mot att använda legala schablonmässigt beräknade räntefaktorer som förekommer inom andra beskattningsområden, t.ex. förmögenhetsbeskattningen och arvs- och gåvobeskattningen.60 I stället bygger praxis på att man bör använda en marknadsränta som jämförelse. Hur man avgör vad som är marknadsränta diskuteras senare i framställningen.61

Påtaglighetsrekvisitet i beskattningen kan jämföras med synsättet i RR 3. Läget kan uppfattas så att man skatterättsligt utgår från skillnader mellan det nominella värdet och nuvärdet på fordringen. Det är den skillnaden som skall vara påtaglig. Som hållpunkt kan då pekas på att Regeringsrätten i RÅ 1986 ref. 48 gjorde en nuvärdeberäkning på en räntelös fordran med drygt två års löptid. Detta tyder på att skattepraxis knappast avviker i någon större omfattning i sin bedömning jämfört med Redovisningsrådets rekommendation, som innebär att räntelösa fordringar med mer än ett års löptid bör diskonteras. Det är därför sannolikt att synsätten bör kunna vara desamma både vid redovisning och beskattning i fråga om helt räntelösa fordringar.

Såvitt gäller räntebärande fordringar, som löper med en avtalad ränta under marknadsräntan, är läget något oklarare. I skattepraxis har man vid användningen av påtaglighetsrekvisitet i RÅ 1988 ref. 148 utgått från en jämförelse mellan det nominella värdet och det verkliga värdet i ett fall då reversen avsågs löpa på fem år med 6–7 % ränta och där nuvärdeberäkningen enligt RSV:s nämnd för rättsärenden skulle ske efter ”tillämplig marknadsränta”.62 Det leder till att en påtaglig skillnad i värden dels kan bero på skillnaden mellan den avtalade räntan och marknadsräntan, dels löptiden. Redovisningsrådet utgår däremot från att det skall föreligga en väsentlig skillnad mellan marknadsräntan och den avtalade räntan. En sådan bedömning behöver inte ta hänsyn till löptiden. Det kan därför föreligga en viss skillnad mellan Redovisningsrådets utgångspunkter och skattepraxis.

En strävan vid beskattningen bör vara att inte skapa skillnader i bedömningen av fysiska personer och företag, om inte skillnaderna är särskilt motiverade. Det finns flera skäl för detta. För det första kompliceras rättstillämpningen, vilket inte är önskvärt. Vidare kan det uppstå skillnader i beskattningen av ett företag och en fysisk person, om de är parter i en överlåtelse. En olikartad rättstillämpning framstår därför inte som önskvärd, särskilt inte om reavinstreglerna skall tillämpas på båda parter.

Det framstår som möjligt att anpassa skattepraxis rörande fordringar som löper med en viss avtalad ränta, både för företag och fysiska personer, till de grunder som anges i Redovisningsrådets rekommendation, d.v.s. att man utgår från väsentliga skillnader mellan marknadsräntan och den avtalade räntan för att avgöra om nuvärdeberäkningar bör ske. Den grundläggande förutsättningen bör vara att löptiden överstiger ett år. Man slipper då i varje enskilt fall väga in löptiden som ett eget moment i bedömningen, och i stället inrikta bedömningen enbart på räntenivån. Detta bör kunna gälla åtminstone när löptiden på fordringen kan beräknas.63 RÅ 1988 ref. 148 motsäger inte att en sådan utveckling skulle vara möjlig. Påtaglighetsrekvisitet vid beskattningen bör kunna ges en liknande innebörd som väsentlighetsrekvisitet i redovisningen.

Problemet med RR 3 är att den inte ger några hållpunkter för väsentlighetsbedömningen i fråga om skillnaden mellan den avtalade räntan och marknadsräntan, utan värderingen är beroende av det enskilda företagets bedömningar. Å andra sidan ger RÅ 1988 ref. 148 ett för litet underlag för att göra några säkra bedömningar av påtaglighetsrekvisitet när fordringen inte är helt räntelös. Som regel måste därför bedömningen inriktas på det enskilda fallet, både vid beskattningen och redovisningen.

5.4 Gemensamma frågor vid näringsbeskattningen i anslutning till frågan om anskaffningsvärde

Det uppkommer vissa frågor vid beskattningen, som är gemensamma både vid överlåtelser av varor och inventarier i näringsverksamhet och vid överlåtelser av egendom som följer realisationsvinstreglerna. Två av frågorna är beräkningen av diskonteringsränta och samordningen mellan säljarens och köparens beskattning när felförräntade fordringar lämnas som vederlag vid försäljning av varor eller egendom. Frågorna skall diskuteras utifrån skattepraxis och RR 3.

5.5 Mervärdebeskattningen

Vid mervärdebeskattningen skall räntor inte ingå i beskattningsunderlaget.79 I RÅ 1991 ref. 105 skulle en viss del av köpeskillingen erläggas mot kredit. Av köpeskillingen betecknades en viss del som ett kredittillägg. Enligt avtalet skulle den återstående delen av priset erläggas mot 5,26 % ränta. Regeringsrätten fann att delar av kredittillägget borde anses som ränta vid mervärdebeskattningen, med motiveringen att den avtalade räntan väsentligt understeg räntan på företagskredit under normala förhållanden. Regeringsrätten gjorde en skälig fördelning av kredittillägget på så sätt att en större del av detta, men inte hela, ansågs som ränta.80

Utslaget tyder på att man vid mervärdebeskattningen bör kunna göra en gränsdragning mellan räntan och köpeskillingen, som ingår i ett vederlag. Samtidigt skall noteras att förutsättningarna i fallet var något speciella. Bolaget önskade ett så högt underlag vid mervärdebeskattningen som möjligt, eftersom detta värde även skulle ligga till grund för storleken på ett investeringsavdrag.

Uppfattningen att en räntefördelning bör kunna ske utifrån bokföringen innebär att man i så fall inte fäster avgörande vikt vid det vederlag som angivits på fakturan, vilket enligt ML annars gäller som huvudregel.81 Utgången i 1991 års fall pekar på, att denna regel inte är undantagslös, i samband med dolda räntor.

Melz har uttalat att något hinder inte borde föreligga mot att avräkna en räntedel från beskattningsvärdet, om en sådan fördelning gjorts i företagets bokföring och det är förenligt med god redovisningssed.82 I belysning av RÅ 1991 ref. 105 kan sägas, att i detta fall diskuterades inte om någon fördelning gjorts i redovisningen. Med hänsyn till att en fördelning ansågs möjlig till den skattskyldiges nackdel, utan direkt koppling till redovisningen, så bör en sådan fördelning vara möjlig med stöd av företagets bokföring.

Melz har rekommenderat som praktiskt rimligt att en lämplig gräns för att beräkna uppskjutna räntebetalningar är 30 dagar. Riktpunkten är att tiden bör vara längre än en normal kundkredit.83 I linje med bedömningen i RR 3 kan då sägas, att man bör utsträcka den av Melz rekommenderade tiden till fordringar över ett års löptid.84 På så sätt begränsas de praktiska problemen ytterligare och kopplingen till redovisningen förstärks. Antalet fall som aktualiseras bör då, i linje med vad som tidigare sagts rörande inkomstbeskattningen, bli relativt få.

Det som då återstår att diskutera är reciprociteten mellan köparen och säljaren. Vid mervärdebeskattningen betonas reciprociteten mellan köpare och säljare på ett starkare sätt än vid inkomstbeskattningen.85 Som framgått av diskussionen rörande närings- och realisationsvinstbeskattningen bör det inte krävas att säljarens skattemässiga köpeskilling motsvaras av köparens anskaffningsvärde på den förvärvade egendomen.86 Däremot bör det krävas att köparens anskaffningsvärde på tillgången motsvarar hans värdering av köpeskillingen. Skälet för uppfattningen är att en ränta, i fall med felförräntade fordringar, inte alltid kommer till uttryck mellan parterna och att varje part själv får göra beräkningen av kreditens kapitalvärde. Frågan är då om man av reciprocitetsskäl vid mervärdebeskattningen bör motsätta sig en olikartad beräkning av nuvärdet på vederlaget hos köparen och säljaren, eller om man av detta skäl bör vägra att acceptera nuvärdeberäkningar överhuvudtaget.

Om man accepterar att en avräkning kan ske av räntekomponenter, jfr RÅ 1991 ref. 105, så bör man också acceptera att beräkningen av nuvärdet kan ske på olika sätt hos parterna. Skälet är att detta är konsekvent i förhållande till att man i sig bör godta en fördelning utifrån redovisningen, såsom Melz förespråkat. Alternativet är förmodligen att helt och hållet vägra en avvikelse från nominella belopp vid fastställande av beskattningsvärdet vid mervärdesskatten. En skillnad uppkommer då mellan inkomstskatten och mervärdesskatten.

Sammanfattningsvis bör en uppdelning av en räntedel och en köpeskilling kunna accepteras vid mervärdesskatten, i de fall vederlag erläggs i form av felförräntade fordringar. Bedömningen i RÅ 1991 ref. 105 tyder på, att Regeringsrätten inte är främmande för att företa en uppdelning även i de fall när fakturan inte utvisar en korrekt fördelning mellan köpeskilling och ränta.

6.1 Redovisning

Vid redovisningen av värdeförändringar på felförräntade fordringar under innehavstiden och vid avyttring föreligger några skillnader i redovisningen, beroende på vilken typ av fordran det är fråga om.

Vad gäller fordringar som uppstår i samband med överlåtelser av varor eller egendom är principen enligt RR 3, att skillnaden mellan anskaffningsvärdet och det nominella värdet på fordringen respektive skulden skall periodiseras över löptiden, så att en konstant effektiv förräntning erhålls. Däremot skall inte sådana fordringar omvärderas med hänsyn till ändringar i marknadsräntan under innehavstiden.87

I fråga om fordringar som uppstått på annat sätt gäller däremot något andra principer för värderingen. I RR 3 behandlas förvärvade lånefordringar för vilka en väl fungerande marknad inte föreligger. Skälet att inte marknadsnoterade fordringar berörs är att de avses att bli föremål för en framtida rekommendation.88

Principerna för värdering av lånefordringar i RR 3 är en fortsättning av ett synsätt som redan tidigare förespråkats i uttalanden från FAR rörande vissa räntelösa kortfristiga fordringar.89 RR 3 överensstämmer också i allt väsentligt med vad som gäller vid kreditinstitutens redovisning.90 Bokföringsnämnden har i BFN U 92:3 gjort ett uttalande om redovisningen av s.k. nollkupongsobligationer. Också detta uttalande överensstämmer med bedömningarna i RR 3.91 De principer som förespråkas rörande periodiseringen av värdeförändringar av RR och BFN är väl etablerade i internationell och utländsk redovisningspraxis.92

Huvuddragen i Redovisningsrådets ställningstaganden är följande. Uttalandet är, utan att så uttryckligen sägs, tillämpligt både på fordringar som löper med en avtalad ränta, som i princip antas motsvara en marknadsmässig ränta vid emissionen, fordringar som löper med en avtalad ränta som avviker från marknadsräntan vid förvärvet och fordringar som löper utan avtalad ränta. Värderingsmetoderna i RR 3 innebär att sådana fordringar värderas på olika sätt beroende på om de avses att behållas till inlösen eller inte.93 Avsikten att behålla dem till inlösen förutsätter dock också förmåga att behålla dem så länge. Detta innebär att en omklassificering kan ske, om förmågan att behålla ett papper saknas.94

Fordringar som inte avses att behållas skall värderas till det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet (LVP).95 Detta överensstämmer med principerna för värdering av omsättningstillgångar i 14 §1 st. och 2 st. BFL. I de fall företaget avser att behålla fordringen till inlösen så behöver inte en nedjustering av det bokförda värdet, p.g.a. förändringar i marknadsräntan, ske.96 Detta är en värderingsmetod som gäller för anläggningstillgångar i allmänhet. Endast vid en permanent värdenedgång behöver nedskrivning ske, jfr 15 § 3 st. BFL.

Om en fordran förvärvats till ett värde under dess nominella värde (underkurs), vilket som regel beror på att fordringens fasta ränta understiger marknadsräntan vid förvärvstillfället, så kan en successiv uppjustering till det nominella värdet ske. Det har påpekats att denna justering av värdet inte är att anse som en uppskrivning, utan som en ränteperiodisering.97 Underkursen ses som en ränta på förvärvspriset för fordringen. Notera att Redovisningsrådet använt uttrycket ”kan” i fråga om uppjusteringen av värdet. Detta skulle kunna tolkas så att det inte föreligger ett krav på en periodisering av underkursen. En sådan tolkning är dock förmodligen inte avsedd.98 I BFN U 92:3 förespråkas att en periodisering i denna situation sker. I BFN U 92:3 motiveras bedömningen av att inkomsten är känd, fullt intjänad och enkelt kan fördelas till förfallodagen. Att det inte är givet att ett företag behåller obligationen till inlösen och att ändringar i marknadsvärdet kan inträffa under innehavstiden påverkar, enligt BFN, inte bedömningen i periodiseringsfrågan rörande underkursen.

När anskaffningsvärdet överstiger det nominella värdet har förvärvet skett till överkurs. Det beror på att den ränta som löper på fordringen överstiger marknadsräntan. I princip skall överkursen periodiseras över löptiden, som en räntekostnad. Vid värderingen av omsättningsfordringar innebär en tillämpning av LVP att en sådan periodisering sker genom tillämpningen av värderingsmetoden.99 I fråga om anläggningsfordringar skall en fördelning av överkursen ske över löptiden, därför att överkursen anses som en räntekostnad och inte som en nedskrivning av fordringens kapitalvärde.100

Såvitt gäller periodiseringen av över- och underkurser framgår inte klart av RR 3 om periodiseringen bör ske så att en konstant effektiv förräntning erhålls. Detta förespråkas i BFN U 92:3, liksom i internationell redovisning.101 Övervägande skäl talar därför för att detta bör gälla generellt, särskilt som Redovisningsrådet har denna inställning i fråga om felförräntade fordringar vid överlåtelser av varor eller egendom.

Fyra sammanfattande exempel kan visa hur RR 3 och BFN U 92:3 är tänkta att fungera i olika situationer.

Exempel 1. En räntelös fordran, nominellt 100, förvärvas för 96, vilket är anskaffningsvärdet (A). På balansdagen kan den upplupna periodiserade underkursen, som kan jämställas med ränta (R), beräknas till 2. Det verkliga värdet (V) på fordringen är högre än anskaffningsvärdet samt periodiserad underkurs, p.g.a. förändringar i marknadsräntan efter förvärvet. Det verkliga värdet kan beräknas till 99. Fordringen får då högst tas upp till 98 i bokföringen.

Omsättningstillgång				Anläggningstillgång
Bokfört värde A + R	98			Bokfört värde A + R	98
Intäkt (R)	2			Intäkt (R)	2

Exempel 2. Om det verkliga värdet på fordringen i exempel 1, beroende på förändringar av marknadsräntan, är 97,5 i stället för 99, får en omsättningsfordring högst värderas till det verkliga värdet. Såvitt gäller anläggningsfordringar får däremot hela den upplupna underkursen intäktsredovisas.

Omsättningstillgång				Anläggningstillgång
Bokfört värde A + R	97,5			Bokfört värde A + R	98
Intäkt (R)	1,5			Intäkt (R)	2

Exempel 3. En räntebärande fordran, nominellt 100, förvärvas till en överkurs (103), beroende på att den avtalade räntan överstiger marknadsräntan. På balansdagen är det verkliga värdet lika med anskaffningsvärdet minskat med den periodiserade överkursen. Det verkliga värdet på fordringen kan beräknas till 102.

Omsättningstillgång				Anläggningstillgång
Bokfört värde A – R	102			Bokfört värde A – R	102
Kostnad (R)	1			Kostnad (R)	1

Exempel 4. Om i stället det verkliga värdet på fordringen i exempel 3 understiger anskaffningsvärdet minskat med periodiserad överkurs, måste omsättningsfordringen, men inte anläggningsfordringen, skrivas ned. Det verkliga värdet uppskattas till 101.

Omsättningstillgång				Anläggningstillgång
Bokfört värde A – R	101			Bokfört värde A – R	102
Kostnad (R)	2			Kostnad (R)	1

6.2 Beskattningen av värdeförändringar på omsättningsfordringar

Vid beskattningen av kundfordringar skall god redovisningssed följas vid resultatberäkningen. De principer som uttalats i RR 3 bör därför tillämpas även vid beskattningen. Den del av en felförräntad fordrans värde som inte anses som dess kapitalvärde bör skattemässigt ses som ränta, vilket medför att den bör periodiseras över fordringens löptid. Beskattningen av räntedelen bör inte skjutas upp till dess beloppet förfaller till betalning, utan den bör beskattas successivt.102

Såvitt gäller fordringar i näringsverksamhet som är lager så skall beskattningen följa bokföringsmässiga grunder. Detta innebär att bestämningen av anskaffningsvärdet och värderingen av fordringen skall följa lagervärderingsreglerna i 24 § 2 anv. p KL. Lagervärderingen följer reglerna för omsättningstillgångar i BFL och därmed också god redovisningssed.103

Skattepraxis saknas i stor utsträckning om hur felförräntade lagerfordringar skall värderas under innehavstid och vid avyttring. I ett överklagat förhandsbesked (februari 1993) har dock Skatterättsnämnden (SRN) tagit ställning till frågan i samband med nollkupongsobligationer, som förvärvats under nominellt värde.104 Enligt SRN skall en periodisering ske av underkursen på en förvärvad obligation, så att en konstant förräntning erhålls över obligationens löptid, vilket överensstämmer med bokföringsmässiga utgångspunkter.

SRN synes inte ha uttalat sig om hur värdeförändringar, som innebär att det verkliga värdet på balansdagen understiger eller överstiger anskaffningsvärdet med tillägg för den periodiserade underkursen, skall behandlas. Med hänsyn till innebörden av BFN U 92:3, som utgör yttrandet till SRN i fallet, och RR 3, så bör en värdenedgång under anskaffningsvärdet med tillägg för periodiserad underkurs få dras av (orealiserad förlust), eftersom beskattningen skall följa god redovisningssed.105 Om det verkliga värdet överstiger anskaffningsvärdet med tillägg för periodiserad underkurs bör däremot ingen beskattning ske av mellanskillnaden, därför att en intäktsredovisning i detta fall inte krävs enligt god redovisningssed.106

Frågan om hur beskattningen skall ske vid avyttring berörs inte i förhandsbeskedet. Lagerfordringar bör beskattas till sitt försäljningspris. Som regel uppkommer inga periodiseringsproblem vid beskattningen i denna situation.

6.3 Beskattningen av värdeförändringar på anläggningsfordringar

Vid kapitalbeskattningen av felförräntade fordringar är den gällande uppfattningen att avkastningen skall beskattas som ränta och värdeförändringar vid avyttring som en realisationsvinst. Man måste därför göra en skillnad mellan kapitalvinstdelen och räntedelen. Detta är en närmast klassisk fråga, som både har berörts i skattepraxis och doktrin.

I korthet kan praxis sägas innebära att en förutsebar värdestegring, när en fordran förvärvas till ett pris under det nominella värdet, skall anses som ränta, om fordringen innehas till inlösen eller förfallodag. Det antas också att icke förutsebara värdeförändringar, som uppstår vid en avyttring före inlösen eller förfallodagen, bör beskattas som kapitalvinst, men frågan har inte prövats av Regeringsrätten.107 Denna praxis gäller åtminstone i fråga om helt räntelösa fordringar. I praxis har däremot inte prövats hur beskattningen skall ske t.ex. i de fall en fordran löper med en viss ränta eller när en fordran förvärvas till överkurs.

SRN har i februari 1993 avgjort ett förhandsbesked rörande s.k. aktieindexobligationer. Jag avser inte här att diskutera frågorna rörande denna typ av instrument, eftersom det faller utanför syftet med framställningen. Jag skall dock ta upp en fråga som kom att beröras i förhandsbeskedet, och som har mycket stor betydelse för diskussionen om gränsdragningen mellan ränta och kapitalvinst i samband med felförräntade fordringar i allmänhet.

I samband med förhandsbeskedet diskuterade SRN hur beskattningen borde ske i fallet att en fordran förvärvas till underkurs och där värdestegringen kan förutses. I ett sådant fall skulle, i anslutning till praxis (t.ex. RÅ 1988 ref. 2) en sådan förutsebar värdestegring kunna anses som ränta. Genom att anskaffningsvärdeberäkningen bygger på en genomsnittsmetod, jfr 29 § 1 mom. SIL, kan enligt SRN en separat ränteberäkning för varje instrument inte företas. Man pekade på att särskilda problem kan uppkomma om både ränte- och reavinstreglerna samtidigt skall tillämpas, när instrument av samma slag och sort förvärvats såväl till över- som till underkurs. Av systematiska skäl och med hänvisning till reavinstreglernas restpostfunktion valde SRN, såvitt gäller aktieindexobligationerna, att behandla alla värdeförändringar som reavinst, även vid innehav en enstaka obligation. SRN uppmärksammade vidare, såvitt gäller aktiebolagens beskattning, den bokföringsmässiga bedömningen i BFN U 92:3 och RR 3, men SRN menade att en räntebeskattning inte heller kunde aktualiseras för aktiebolagens del, därför att realisationsvinstreglerna skall tillämpas på aktiebolagens anläggningsfordringar.108

Även om aktieindexobligationerna ansågs som aktieliknande instrument, så kan det av SRN förda resonemanget tillämpas även på fordringar som omfattas av reglerna i 29 § SIL, därför att genomsnittsmetoden även skall användas för att bestämma anskaffningsvärdet på sådana fordringar. En konsekvens av SRN:s inställning är, att samma synsätt borde gälla både när någon förvärvar en enstaka fordran och när flera av samma slag och sort anskaffas. Likaså borde resonemanget ha giltighet oavsett om fordringen är räntebärande eller räntelös.

Om anskaffningsvärdet beräknas enligt FIFU-metoden uppkommer en förlust med 1.

Följande exempel kan visa effekten av genomsnittsmetoden kontra en vinstberäkning post för post. Ett aktiebolag förvärvar tre räntebärande fordringar (nominellt 100) till olika priser vid olika tidpunkter. De anskaffas i tur och ordning för 102, 97 och 99. Det genomsnittliga anskaffningsvärdet är 99,3. En fordran säljs för 101. Om genomsnittsmetoden används uppkommer en vinst på 1,7. Om beräkningen sker post för post kan företaget i princip själv avgöra vilken fordran som anses såld. I sådant fall kan en förlust eller en vinst uppkomma, beroende på vilken fordran som anses avyttrad.109

Vid varje förvärv av en ny fordran så påverkas det genomsnittliga anskaffningsvärdet. Om man utgår från exemplet och antar att en fordran såldes så skall 99,3 dras bort från det sammanlagda anskaffningsvärdet. Om företaget omedelbart efter avyttringen köper en ny fordran för 101, så blir det nya genomsnittliga anskaffningsvärdet då 99,9. Hur man i ett sådant fall skall göra en gränsdragning mellan en avkastning som går att förutse och annan värdeförändring är svårt att klargöra. I fallet att genomsnittsmetoden används är det inte möjligt att fördela över- och underkurser på varje enskild fordran. SRN:s bedömning framstår därför som riktig.

Exemplet visar att det är svårt att upprätthålla en gränsdragning mellan ränta och kapitalvinst när genomsnittsmetoden används för att bestämma anskaffningsvärdet på fordringar. SRN:s inställning har goda skäl för sig. Övervägande skäl talar för att all värdeförändring på en förvärvad lånefordran som inte visar sig i form av en avtalad ränta bör beskattas som realisationsvinst, d.v.s. en förändring av rättsläget jämfört med den praxis som utbildades före skattereformen.110

Vad som möjligen är öppet är om detta synsätt även bör gälla i fråga om vederlagsreverser, eftersom dessa som regel inte utgör annat än enstaka tillgångar hos innehavaren. Det saknas dock sannolikt skattemässiga skäl att anlägga ett annat synsätt i dessa fall.

Detta leder för aktiebolagens och handelsbolagens del till att t.ex. över- och underkurser inte kommer att beräknas enligt bokföringsmässiga grunder och periodiseras på det sätt som framgår av RR 3, utan sådana värdeförändringar bör beskattas först vid avyttring eller inlösen av fordringen. I princip uppkommer samma konsekvenser för fysiska personers och enskilda näringsidkares anläggningsfordringar. Det föreligger därför en skillnad mellan redovisningen och beskattningen, såvitt gäller anläggningsfordringarna. Principerna i RR 3 får sannolikt inte genomslag vid beskattningen av företagens anläggningsfordringar.