8 Beskattning av handelsbolag
För att avdrag i näringsverksamhet skall kunna tillåtas för förlust på näringsbetingad aktie eller andel i handelsbolag vid avyttring, konkurs eller likvidation fordras enligt stadgad praxis att förlusten är verklig.
Detta uttryck är inte bestämt i lagtext utan har främst formats genom olika rättsfall. I RÅ 1959 ref 4 (förhandsbesked) avsåg t ex en rörelseidkare förvärva ett aktiebolag för en kostnad väsentligen motsvarande värdet av en hyresrätt som tillhörde aktiebolaget. Hyresrätten skulle överföras till rörelseidkare utan kostnad och aktiebolaget därefter likvideras. Den bokföringsmässiga förlust som rörelseidkaren gjorde genom likvidation fann Regeringsrätten dock inte vara verklig och avdrag medgavs inte.
I förarbetena till anvp 5 andra st till 20 § KL (prop 1980/81 del A s 200) uttalar departementschefen som sin uppfattning att det för avdragsrätt krävs att det är fråga om en verklig förlust.
Ett annat rättsfall, RÅ 1985 1:86 (förhandsbesked), stöder denna uppfattning och ger ytterligare ett exempel på ej verklig förlust. Ett aktiebolag, ingående i koncern, skulle avyttras. Bolaget hade till annat koncernbolag överfört betydande vinster genom koncernbidrag. Vid avyttring av aktierna skulle en bokföringsmässig förlust uppkomma. Regeringsrätten fann denna inte vara verklig.
I RÅ 1993 not 745 (SN 3/94) (inkomsttaxering 1989) fann Regeringsrätten att ett innehav (genom ett handelsbolag) av andelar i ett kommanditbolag var näringsbetingat. Andelsinnehavet var litet. Det kunde inte heller anses vara ett led i den verksamhet, som ägarbolaget då bedrev. Ägaren var ett elverk i Dalarna och de innehavda andelarna rörde ett projekt för exploatering av gasfyndigheter inom Siljansringen. Men elverkets engagemang fick dock ses som inslag i elverkets försök att bredda underlaget för verksamheten.
Regeringsrätten fann däremot att inte hela förlusten vid avyttring av andelsinnehavet var verklig. En del av denna motsvarade underskott i kommanditbolaget som elverket enligt då gällande regler kvittat mot andra inkomster. Förlusten kunde till denna del inte anses vara verklig.
Denna utgång måste anses vara riktig. Till detta kan läggas att fr o m ingången av 1994 begränsningar gäller för kommanditdelägares möjligheter att utnyttja underskott i kommanditbolag (och under vissa omständigheter i handelsbolag) (se 2 § 1 mom femte st SIL).
De s k fåmansföretagsreglerna omfattade ursprungligen både aktiebolag och handelsbolag. Kritik riktades i olika sammanhang mot att även handelsbolag var en del av uttrycket fåmansföretag. (Begreppet handelsbolag täcker även kommanditbolag.) Många av fåmansföretagsreglerna var nämligen tillkomna för att stoppa transaktioner mellan fåmansägda aktiebolag samt företagsledare och/eller delägare i bolaget.
I samband med skattereformen 1990 ändrades också bestämmelserna. Uttrycket fåmansföretag omfattade inte längre handelsbolag. I stället infördes ett nytt uttryck för dessa, fåmansägda handelsbolag. Fåmansföretagsreglerna blev i några avseenden tillämpliga på fåmansägda handelsbolag.
I RÅ 1993 not 372 (SN 10/93) (förhandsbesked) var omständigheterna följande. En fysisk person (A) ägde till 100 % två aktiebolag (B) och (C), som i sin tur tillsammans var enda delägare i ett handelsbolag (D). B och D bedrev revisionsverksamhet. C bedrev ingen verksamhet annat än att det innehade andel i D. D avsåg att från utomstående förvärva en fastighet att användas som bostad åt A. Frågan gällde om anvp 14 första st till 32 § KL var tillämplig.
Denna regel är tillämplig om ett fåmansföretag från utomstående anskaffar egendom, som uteslutande eller så gott som uteslutande är avsedd för privat bruk för företagsledare eller för företagsledaren närstående. Om så är fallet, skall ett belopp motsvarande anskaffningskostnaden tas upp som intäkt av tjänst hos företagsledaren.
I och för sig skulle man kunna anta, att lagregeln 1990 gjort klart att en situation som den angivna inte föll under citerat stadgande. Samtidigt är det dock så, att aktiebolagen (i detta fall enligt avtal dock endast B) är i egenskap av delägare skattskyldiga för handelsbolagets inkomster. Vad man skulle kunna beteckna som en genomsyn har i olika sammanhang tidigare skett, när det gällt att bedöma handelsbolag och deras delägare (i rättsfallet åberopades av Skatterättsnämnden bl a RÅ 1976 ref 60 samt RÅ 1982 1:43).
I Skatterättsnämnden fanns olika uppfattningar företrädda. De kan sammanfattas som att samtliga menade, att en genomsyn under vissa omständigheter skulle kunna ske, dvs att i detta fall fåmansföretagsreglerna skulle kunna komma till användning. Majoriteten ansåg dock inte att förhållandena här var tillräckliga för en genomsyn. Mer precist vilka omständigheter som beaktats är dock inte närmare angivet. Andra ledamöter i nämnden menade att särskilt det förhållandet att D uteslutande ägdes av B och C, var tillräckligt för att en genomsyn skulle vara motiverad. D:s förvärv borde likställas med att B och C gjorde förvärvet.
Regeringsrätten fann att den ifrågavarande bestämmelsen inte var tillämplig i detta fall. I domskälen uttalade sig domstolen dock mer kategoriskt än vad som skett i Skatterättsnämnden. Först fann Regeringsrätten att bestämmelsen inte uttryckligen omfattade fåmansägda handelsbolag. Men domstolen framhöll vidare, att det fanns åtskilligt som tydde på att spörsmålet om i vilken utsträckning fåmansföretagsreglerna även skulle omfatta handelsbolag blivit ”uttömmande behandlat under lagstiftningsarbetet”.
Denna slutsats har en mer generell räckvidd än vad förhandsbeskedet som sådant kräver. En tolkning med denna slutsats som utgångspunkt skulle förbättra möjligheterna till förutsebarhet. Nu är dock målet inte refererat, vilket det borde ha varit med hänsyn till domskälens utformning. Utan undantag är kanske därför inte den av Regeringsrätten antydda regeln.
Nils Mattsson